Etikett: Bokmässan

Mässornas Mässa, det vill säga Bok&Bibliotek i Göteborg 27-30/9, besöktes i år av 99 136 personer. Vi i Ludvig Nordström-sällskapet och Birger Normansällskapet var några bland de tusenden. Vi delade en monter i De Litterära Sällskapens kvarter.

Det var inte som förr om åren, då jag stressade för att hinna i tid till olika seminarier en trappa upp eller i Kongresshallen. Nu satt jag för det mesta lugnt förankrad i en stol ”på golvet.” Jag befann mig äntligen på andra sidan, i en monter.

Redan kvällen före mässans första dag, som var en torsdag, började bokfesten med ”Pressnatta”, där jag hade Mikael Norberg i Birger Normansällskapet till bordet. (På vägen upp till restaurangen såg jag förresten den första kändisen: ”Paggan.”) I det öronbedövande sorlet uppfattade jag låten ”De sista ljuva åren”, som Lasse Stefanz brukade spela. Kvällens underhållningstema var nämligen dansbandsmusik. Det bjöds på ett överdåd av dryck och mat, finska piroger, danska pølser och annat läckert. Bokmässans övergripande tema var ju ”Norden”.

Mitt emot vår monter höll Hjalmar Söderberg-sällskapet till. Hjalmar och Ludvig kände varandra och växlade brev. (Ett av breven finns förresten i Göteborgs UB).  Till höger om oss höll Gustaf Hellström-sällskapet till. Snörmakare Lekholms författare var jämngammal med Ludvig Nordström, och räknades liksom han till ”tiotalisterna”; Lubbe var ju också ”totalist”. De var bägge småstadsskildrare, men Hellström hade inget eget namn på sin stad, Kristianstad. Det hade ju Lubbe, Öbacka.

Vi hade fått ett bra monterläge, i en gång parallell med vägen till V-hallen. En jämn ström av människor passerade, inte alltid för att stanna till i De Litterära Sällskapens kvarter eller för att söka upp vår monter. Men jag (vi alla) passade på att sticka broschyrer i handen på de som gick förbi. Jag brukade försiktigt men med tydlig diktion – ljudläget var högt – säga: ”Du behöver veta lite mer om Lubbe Nordström”, och så fick hen en folder. En gång – eller kanske flera – sa jag fel och istället ”Du behöver veta lite mer om Lort-Sverige”.  ”Jag har skaffat mig ett badkar nu”, sa en man. ”Men du är gullig i din hatt.” Ja, sannerligen. Min svarta hatt med Bertils röda sidenband gjorde succé. Men det måste sägas; det var många som undrade varför Frälsningsarmen hade en soldat på plats. Men jag ville ju bara slåss för Lubbe. Hatten syntes till och med i TV, fast från långt håll.

Vi från Lubbe hade 70 kg material på nervägen – böcker är tunga – men ungefär hälften i retur. Bara en enda Lort-Sverige-bok väger drygt 700 gram. Vi sålde alla, på söndagen till REA-pris. Det är så många gör på mässan.

De som stannade till vid vår monter en stund kunde titta på bildband som Sven Bodin och Mikael Norberg hade sammanställt; om Lubbe och om Birger. (Ingen hade tid att lyssna på CD-skivorna med de radioprogram som ligger till grund för boken Lort-Sverige.) Där fanns också annat att titta på: Mats de Vahls modell till det monument som kommer att bli klart att ställas upp på Svanö till Birger Normans 100-årsdag 2014. Och fina svartvita porträtt på LN-sällskapets alla pristagare under åren. – Och min gamla 30-talsradio.

Man träffar bekanta. Jag mötte bibliotekskollegor från åren i Ångermanland.

Åke, Jan, Birgitta, Barbro, Eva och Ulla från Härnösand. Brita, Yvonne och Sylvia från Sollefteå och Catharina från Ö-vik (1975!).  Miljön var kändistät. Jag såg visserligen inte så många där jag satt, men Tommy Körberg och Ebba Witt-Brattström gick förbi vår monter. Ebba Witt alldeles innan hon skulle hålla ett av mässans sextiotalet korta föredrag på DELS www.dels.nu scen. Hennes handlade om ”Nordisk kvinnolitteraturhistoria”.

Våra två Sällskap hade tre program på scenen: Ludvig Nordström-pristagarna Stewe Claeson och Mats Kempe förde, inför en stor publik, en dialog om olika berättargrepp då man skriver noveller. Våra egna framträdde vid två tillfällen, Torgny Åström och Mikael Norberg på lördagen med programmet ”Lort-Sverige och Vinkelskott. Lubbe och Birger synar Folkhemmet”, och Mikael Norberg, Hervor Sjödin och Magnus Sjöberg på söndagen med programmet. ”Banbrytare och kioskvältare. Birger Normans Utanikring – ångermanländska som språk och dikt”.

DELS är en paraplyorganisation för – just nu ungefär 120 – avlidna författares Sällskap. Men alla Sällskap är inte med i DELS, och alla Sällskap vårdar inte minnet av döda författare. Jan Myrdalsällskapet, ett av undantagen, var representerat på Bokmässan.

Vi var många som satt eller stod på de åtta kvadratmetrarna i monter B07:78. Anna-Carin Eliasson, Hertha Wyke, Torgny Åström, Mikael Norberg, Hervor Sjödin, Magnus Sjöberg, Emelie Nordin och Sofia Berglund.  (Inte alla samtidigt).

 

… och hela tiden hörde jag det ”tysta duggregnet” från Sofias och Emelies ordbehandlare då de bloggade om sina möten på mässan.

Om du inte redan har gjort det, LÄS vad de har skrivit, här på hemsidan!

Isabella Josefsson

(2012-09-08)

 

 

 

Hej allesammans! Vi har varit på resande fot nästan hela dagen så vi har inte kunnat skriva något.

Tåget hem blev försenat då vi var tvungna att stanna 2 gånger för att det blev något elfel. Detta gjorde så att det anslutande tåget inte kunde vänta och vi blev stående i Stockholm. Vi fick boka om biljetterna och ska även ansöka om ersättning. Nästa tåg går 20.23 till Sundsvall, sen taxi hem.

Vi lovar att uppdatera om dagens händelser på mässan när vi får tid. Förmodligen imorgon, då vi kommer hem så sent i natt!

/Emelie och Sofia

Idag var det dags för våra egna Torgny Åström och E. Mikael Norberg att kliva upp på scen och tala. De berättade om hur Ludvig Nordström och Birger Norman synar folkhemmet i sina verk.

Något de sa under diskussionen var om de olika politiska synpunkterna och på vilka olika sätt de arbetade.
Både Lubbe och Birger var socialdemokratiska. Skillnaden var att Birger växte upp med den politiska synen och Ludvig kom från en borgerlig familj och börjar inte förstå hur samhället verkligen fungerar förrän hans pappas företag gick i konkurs och de borgerliga privilegierna försvann.

Lubbe var en riktig framtidsoptimist. Han såg framåt mot det nya samhället, han var fast besluten att de bättre tiderna skulle komma. Han strävade som mot ett mål.

Birger var en författare och poet, men i just det här samtalet valde de att lyfta fram Vinkelskott vilket är en krönika baserad på metallarbetarnas facktidsskrift. Han höll på ett sätt rent i deras språk som hovnarr, lite med glimten i ögat.

Jag hade ganska höga förväntningar inför detta seminarium då jag tänkte att jag kanske skulle kunde använda det som de sa till mitt framtida skrivande.

Amanda Hellberg berättade om sin bok Jag väntar under mossan som hon nyligen har släppt och som är hennes första bok för tonåringar. Hon beskriver boken som en sommarrysare men ville inte berätta för mycket då det kunde förstöra för de som inte har läst den än. I boken tar Amanda med några av våra nordiska väsen, bland annat mylingar och troll.

Amanda och hennes samtalspartner Maths Claesson började diskutera vilka väsen  i vår folktro som skulle kunna konkurrera med dagens böcker om vampyrer. De börjar tala om näcken, skogsfrun, gastar, älvor och mylingar. Hon tror att är böckerna skrivna på ett bra sätt så kan man nog skriva om vilka varelser som helst.

Maths frågade vad hon tyckte om synen på vampyrer. Gillade hon de traditionella eller de moderna mest? Hon svarade att hon älskade Dracula men att hon även uppskattar nya vampyrer som i till exempel true blood.

Amanda berättar att hon emigrerade till England för 12 år sedan och att hennes make inte kan någon svenska. När hon skulle skriva boken bollade hon hela tiden idéer med honom och ibland tyckte han att hon gick över gränsen, men hon skrev det ändå.

Maths gav henne några uppdrag innan seminariet var slut att hon skulle skriva nya böcker som handlade om just de gamla väsendena fast i en ny tolkning. Så vi får se i framtiden om hon antar utmaningen och ger sig på detta.

/Emelie

Så, Pelle Sandstrak. Vilken fantastisk människa!
Jag har läst Mr Tourette och jag tidigare, och hade faktiskt ingen aning om att det skulle komma en andra bok förrän jag satt på seminariet.
Jag har en moster som har varit på en av hans tidigare föreställningar och sa att den var fantastisk och när det var (som Emelie sa tidigare) superlång kö till Jonas Gardells föreläsning var det ingen tvekan om att det var dit jag skulle springa när det var tio minuter kvar till tolvslaget.

Pelle var en fantastisk föreläsare, jag kom på mig själv med att sitta med gapande mun och halvflina. Det var helt sjukt hur bra han kunde beskriva och gestalta de olika händelserna som hade med boken att göra.
Det kom en svensk professor och besökte honom, och han sa till Pelle att han var 97 procent handikappad och hade 3 procent hopp.
Han sa också att han inte skulle bli frisk, men han skulle få ett bättre liv.
Pelle berättar att hans tourette var både hans bästa vän och värsta fiende. Han blir så mycket mer impulsiv och vågad, vilket han har att tacka för många saker i hans liv.

Han berättar om ett särskilt lustigt ögonblick, han har nämligen ett tvång att om någon säger nej – säger han ja. Om någon ger honom blicken och säger ”Du får absolut inte bada i den här forsen, det är väldigt farligt” så gör han det ändå. Han slog i huvudet och fick en skallfraktur, han var väldigt nära att dö men gjorde som tur var inte det. Läkaren kommer in och säger ”Allt gick bra”. Pelles första ord blir ”Är touretten kvar?”.

För att citera:
”Jag vaknar varje morgon och är rädd för att touretten ska vara borta. Utan den skulle livet bli långtråkigt och grått, utan den där impulsiviteten, vad skulle jag göra då?  Nu, tio år senare är jag så frisk som jag vill vara och vill bli. 97 procent hopp och 3 procent handikappad.” 

När han signerade min bok skrev han ”Till Sofia från Pelle, 3% hopp”.
Riktigt bra seminarium, jag råder er verkligen att se och lyssna på honom om ni får tillfälle. Dessutom är det enligt mig ett måste att läsa böckerna!
Den tredje delen av hans självbiografi kommer ut nästa år.

 Pelle Sandstrak föreläser och signerar böcker. Bokmässan 2012.