1938 kuskade författaren Lubbe Nordström runt för att skildra fattigdomen i ”Lort-Sverige”. Åttiofyra år senare är Nordströms Sverige en historisk plats många inte vill påminnas om – en pinsam historia man borde tiga ihjäl. Ola Larsmo påminner om ambivalensen i en klassiker när vi återigen vill städa bort det avvikande.
När Stockholmsutställningen 1930 slog upp portarna på Djurgården var tanken att visa allmänheten en bild av det nya, moderna och framgångsrika Sverige som höll på att växa fram – särskilt i form av nya, rationella och ljusa bostäder, ”funkishusen”. Under de sex månader man höll öppet hade man över fyra miljoner besökare, i ett land med sex miljoner invånare.
En av de paviljonger som drog till sig mycket uppmärksamhet var ”Svea rike”. Här presenterades landet från det att glaciärerna dragit sig tillbaka, dess historia och dess folk. Men i berättelsen om det moderna landet, om vägen till välstånd och frihet, stred två olika idéer om vad detta ”moderna” var.
Paviljongen är borta, men man kan bläddra i den stora katalog för ”Svea rike” som gavs ut av Bonniers. Grundtexten är skriven av ingen mindre än Ludvig ”Lubbe” Nordström, och den frustar av framtidsoptimism; den tidvis deprimerade och långtifrån atletiske Nordström hyllar här den nya svensken, en ”spänstig, både kroppsligt och andligt tränad nationell typ”. Framför allt hyllar han vad folkrörelser, kooperation och nya industrier skapat – just det – frihet! (Med Nordströms utropstecken.) Och vad är då sinnebilden för denna nya, urbana frihet? ”Stockholm!” (fler utropstecken.)
Men man behöver bara bläddra några sidor för att mötas av rasbiologiprofessorn Herman Lundborgs genomgång av det svenska folket, här uppdelat i å ena sidan ”nordiska, germanska rastyper” och å andra sidan ”valloner”, ”östbaltisk ras” och ”lappar”. Det rasbiologiska institutet, som funnits i åtta år, hade fått en vägg i paviljongen till sitt förfogande, för att där reda ut vilka som egentligen var ”svenskar”. Den alltid lika koleriske Lundborg tjurade över att hans viktiga ämne fått så litet utrymme, men fyllde efter förebild från liknande rasbiologiska utställningar i USA och Tyskland väggen med porträtt, kartor över rasers utbredning och en snabbkurs i släktforskning.
Den sentida betraktaren tycks ibland ha svårt att hålla isär de båda perspektiven. All denna entusiasm för det nya, ljusa och hygieniska – hör inte det ihop med lusten att städa undan vissa människor, låsa in dem på anstalt eller sterilisera bort dem? Är inte detta den mörka moderniteten inuti den ljusa? Är inte rasbiologin och dess tvångsmässiga lust att frisera ”folkmaterialet” i själva verket andra sidan av den där luftiga funktionalismen? Jag tror inte det. Och att det är en viktig skillnad dem emellan. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen
För Nordström är det staden, det moderna industrisamhället och en liberal/socialdemokratisk (han hade själv svårt att bestämma sig) idé om solidaritet och fördelningspolitik som är den nya friheten, som utan tvekan är urban.
För Lundborg är Lubbes frihetsideal själva det ruttna i staten. I sina besynnerliga stridsskrifter, som ”Degenerationsfaran” (1922) och ”Västerlandet i fara” (1934) är det samma hotbild han lägger fram: det urbana industrisamhället skadar den dyrbara bondeklassen, folkets rena kärna, och leder till rasblandning och sjukdom. Lundborg uttalade gång på gång sin avsky för just den frihet Lubbe hyllade. Men i den bok Ludvig Nordström ännu är känd för, reportaget ”Lort-Sverige”, hittar vi en märklig svävning också i hans perspektiv – en svävning vi återfinner i vår samtid.
1938 kuskade han landet runt i den stora svarta förkrigs-Volvo han fått låna från Radiotjänst för att göra den uppmärksammade radioserie som sändes samma höst (”Radioföredrag med grammofonintervjuer”) och som blev både utskälld och en reportageklassiker. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen. Eller sönderfallande torp där undernärda barn får sova tre och tre i varje lusig säng. Radioserien väckte ett ramaskri: varför ska han rota i allt det där? Men Lubbe och hans intervjuoffer tyckte sig för det mesta ha svaren på hur all denna fattigdom skulle byggas bort: centralvärme, rinnande vatten, funkisvillor, kort sagt hygien. Det talas i boken mycket om linoleummattor.
Själva ”sinnesslöheten” får också vara med som exempel på det förmoderna Sverige. Nordström samtalar med provinsialläkaren på orten om ”rasförsämringen” på landsbygden när de begåvade drar in till staden. Det är lätt att snubbla på de nedsättande orden när Lubbe och läkaren talar om sambandet mellan ”undermålighet” och ”dåliga bostäder”. Men de enas om att det senare nog är orsaken till det förra och inte tvärtom. Men sedan refererar Nordström ett långt utlåtande av provinsialläkaren om en ”sinnesslö” flicka i trakten som fått barn utom äktenskapet och har svårt att ta hand om sig själv. Det är en typ av ”patientjournal” vi alltför väl känner igen och som avslutas med orden:
”Hon är enligt min mening ett typiskt exempel på en sådan brist på psykiska kvalifikationer och förmåga att ordna sitt liv till gagn för samhället, att det vore välbetänkt att överväga ett steriliseringsförfarande. Ett företagande av här föreslagna åtgärder torde väl i sista hand ankomma på hennes hemkommun, för vilken det nog i längden ställer sig både lugnast och billigast.”
Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga
I kapitlet därpå susar Nordströms ekipage förbi de förfallna hus där det bor ”tattare”. ”Finns det många sådana här?” undrar Lubbe och får svaret ”Fullt! Det berör också rasfrågan på landsbygden. Vi försöker, så gott vi kan, att domesticera dem.”
Det blir svårt att riktigt hålla fast Nordströms egen blick på det Sverige han undersöker. Den irrar, ibland mitt i en mening, mellan olika fokus. Han drabbas av äckel inför misären. I många fall är det människorna som individer han identifierar sig med, han urskiljer dem som tvingade in i omständigheter som förstör deras liv. Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga. Måste kanske de senare också städas bort? Eller räcker det med rinnande vatten och linoleum? Svävningen finns med ens på plats.
Herman Lundborg och de andra rasbiologerna hade sin analys klar – det var människorna och deras arvsanlag det var fel på. Lubbe verkar tveka. Han håller för det mesta fast vid perspektivet att det är omständigheter som förstör människor. Men inför den värsta misären drabbas han av ett slags tankeförlamning – bort med alltihop, fattigdomens skam likväl som de som tvingas leva inneslutna i den
Åttiofem år senare är det Sverige Nordström skildrar en historisk plats många tappat kontakten med och inte heller vill påminnas om; som en pinsam släkthistoria man borde tiga ihjäl så att det hela en gång för alla var över. Som dagens småbarnsföräldrar i välbärgade stadsdelar vilka anser att deras barn inte behöver några mässlingssprutor, då de bor i det moderna Sverige och sådana sjukdomar hör forntiden till.
När man sedan läser volym efter volym av nutida akademiska studier av tjugo- och trettiotalets sociala reformiver stöter man förödande ofta på hållningen hos forskare och författare att det låg ett övergrepp inbyggt i själva hygienivrandet. Om man ser till att folk har rinnande vatten och centralvärme, betyder det samtidigt att andra ska låsas in och steriliseras? Är det kanske ett övergrepp att riva statarlängor? Har även de mest modesta utopier, som den att alla ska kunna äta sig mätta och hålla nattvärmen, då alltid en skuggsida? I vissa akademiska sammanhang tycks ett sådant synsätt ha blivit en intellektuell norm, utan att man reflekterar över det uttalat reaktionära perspektivet: som att varje försök att göra människors liv drägligt skulle resultera i att någon annan får betala priset i form av förtryck och stympning. Djupast sett är detta naturligtvis en djupt konservativ världsbild.
Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet
Det är här jag ledsnar på den där sentida forskarblicken. Det är som om man ibland vill hävda att misär-Sverige var en fiktion överheten använde för att disciplinera sina medborgare. Här finns en skillnad, tror jag, på vilka erfarenheter man bär med sig i sin egen släkthistoria. Lubbe kunde ha tittat in hos min farfar och farmor och deras tre barn i en nedgången enrummare utan vatten och avlopp i Gävle, om han haft vägarna förbi, där ett av barnen långsamt hostade ihjäl sig i tbc.
Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet. Och det är lätt att se Lubbe Nordström framför sig där han i sin skräddarsydda rock och sin moderna bil sladdar in på gårdsplanen framför de nedsjunkna torpen och statarlängorna – och hur han trots all den framtidsoptimism han uppbådat ändå blir skiträdd. Och därför inte alltid förmår skilja misären från dem som tvingas växa upp i den. Det är han inte ensam om. Lubbes flackande blick tycks ha blivit vår egen. Växla till nuet och den smutsigaste valkampanjen sedan tjugotalets ”kosackval”. Med vilken blick är det politikerna ser på dagens ”utsatta miljöer”? Är det kanske vissa människogruppers anlag för adhd som är problemet? Bör de kanske dna-testas och delas in i ”västliga” och ”icke-västliga” – för att vi ska få syn på varifrån själva nyfattigdomen kommer, nämligen inifrån dem, som ett slags läckage? Är de kanske gripna av samma rädsla som Lubbe, också han nyss så full av framtidsoptimism? Är det ingen av de folkvalda som minns att de en gång också hörde hemma i den där statarlängan?
Ola Larsmo Dagens Nyheter 2022-08-29
