Kim Edlund, Örnsköldsvik
Oscar Isberg, Bergeforsen
Ellen Jonsson, Sandslån
Jury har varit Carin Carlzén, Regionbibliotek Västernorrland och Izabell Holmgren, Örnsköldsviks bibliotek
Prisutdelning och uppläsning kommer att ske den 22 mars, kl. 13 i Härnösands bibliotek
Låt mig blöda
Av Kim Edlund
Allt slutar med det som aldrig fick hända, det jag aldrig ens önskat mig. När mörkret lägger sig kan benen mig inte längre bära. Aldrig har gud tagit min sida. Det om något vet jag väl. Men faktumet hindrar mig inte från att knäppa mina händer i en stilla bön. För där är jag, handfallen och oviss om vad jag annars ska ta mig till. Med natten kommer kylan och runt månen som nyss varit full förblir allt svart.
Dagen gryr som om inget har hänt och till sången av fåglarna vaknar byn stilla. På åkrarna kommer snart tranorna dansa till ljudet av kyrkklockorna. Tanken gör det svårt att resa sig. Eller så är kanske sömnlösheten den skyldiga. För vila har varit otänkbart redan innan allt det här. Mor och Far kallar. De är tydliga med att jag om någon inte ska slippa undan. Magen knyter sig, det gör ont och smärtan fortplantar sig genom hela mitt inre. Mot all förmodan är känslan familjär och det svaga hoppet väcks när bönerna från natten innan gör sig tydliga i sinnets dimma. Men det dröjer inte länge innan jag inser att smärtan finns där utan antydan till blod. Med det så släcks hoppet lika fort. Som lågan från ett stearinljus under en skäppa.
Bygden är samlad under guds tak och jag niger som om inget hänt. Mor och Fars förväntansfulla blickar är brännande varje gång de studerar mig. Om det pågår länge till kommer snart hela min skepnad hinna förkolna och bli till aska. De tror att jag är läkt och för dem ligger min framtid utbredd och plötsligt full av möjligheter. Det smärtar igen. Kanske är det tankarna på min framtid eller tanken på att de nog i sin stillhet antagit att den dem fostrat var bortom all räddning. Smärtan slår om till illamående när deras båda blickar vandrar bortåt. Jag vet vad dem söker, vilka, eller snarare vem de söker. Desperationen som sköljer över mig är så påtaglig att jag tror att jag kommer drunkna. Allting stannar upp när prästen tar ton vid koret. Mina föräldrars blickar riktas framåt och jag flyter sakta till ytan igen.
Bänkrad för bänkrad stiger för att ta emot köttet och blodet. Jag blir en av dem som om bönerna från natten aldrig funnits, som om inget någonsin hänt. Kanske kan detta välsigna mig, kanske är detta vad som kan få Gud att höra mig. För vad de än säger och vad de än tror är jag inte läkt. Men aldrig att de kommer att förstå för såren pryder inte min kropp utan har snarare har de slagit rot inom mig. Tanken hinner knappt passera innan hennes blick får allt att stanna upp, får ett enda ögonblick att vara så mycket längre. Som om tiden plötsligt blivit till is. När hennes ögon blänker till och avslöjar en glimt av sorg och medlidsamhet väcks smärtan till liv, rasar igenom mig och får hela jag att skälva. Men med ett sista, nästintill förlåtande ögonkast bryts allt och när hon passerar återstår bara en frisk bris av salvia.
Köttet och blodet går knappt att svälja. Om det bara var mitt eget som jag drack. Om bara det förmodade såret slitits upp på nytt. När jag sökande kastar en blick tillbaka är det inte hennes ögon jag finner utan hans. Mörkret är överväldigande, kvävande och fortplantar sig som en tjock och motbjudande rök. Han drar efter andan som för att viska mig något men då är jag redan borta.
Jag ursäktar mig men leendet på mina läppar varar inte länge. För än vad någon försöker intala mig så är inte allt som det brukade vara. Det är som om röken fyllt hela strupen och sipprat som ett gift in i blodet. För varje hostning blir jag bara mer och mer säker på att jag kommer klykas. Instinktivt knäpper jag händerna innan insikten rasar igenom hela min kropp och hela min skepnad. Böner kommer inte att räcka för trots vad alla säger kan gud bara åstadkomma så mycket. Allsmäktig är gud knappast, för då hade makten kunnat inkräkta på det kroppsliga. Om gud faktiskt varit god och allsmäktig så hade det inte behövt vara såhär från första början. Då hade detta aldrig behövt hända. Andnöden är ett faktum när insikten tar över allt. För oavsett vad någon säger är mina böner simpla: Ta mig ur min misär. Låt mig blöda.
Dagsluften är ljuv, nästan lika ljuv som henne och för en stund är det som om jag kan andas igen. Något säger mig att hon har väntat på mig. Kanske är det ögonen där hon generat försökt att dölja det rödgråtna eller hur det är som om någonting med henne skiftar så fort hon ser mig. Med henne stannar jag tills skymningen faller. Tills Mor och Fars hopp om min framtid återigen blir till splitter. Blickandes följer hon solens sista ljus längs mina bara ben och till en början är det som om jag är oförmögen att begripa varför. Så fort insikten når mig är den slående. Röken försvinner och när jag kan andas igen ebbar allt sakta ut. Med blanka ögon möter vi varandra. Lättnaden är min men också hennes. Under månen och den klara skyn förblir vi medan stjärnorna tindrar över kroppen som äntligen är min egen. När hon tillslut talar håller hennes röst förutom övertygelse också sanning. Snart övergår månen till att bli ny och tills dess kommer allt hinna bli bra.
Allt börjar med en strimma blod.
”Kodnamn: Persefone”
Av Oscar Isberg
Kapitel 1: Uppvaknandet
Sofia vaknade med en bultande huvudvärk. Luften luktade metalliskt, och ett svagt ljussken från blinkande lysrör reflekterades i kaklet på väggarna. Hon låg på ett kallt stengolv. När hon försökte röra sig kände hon smärtan i sina armar och ben – som om hon hade sprungit i timmar.
Hon såg sig omkring. Hon befann sig på en tunnelbanestation, men det fanns inga skyltar, inga tidtabeller, inga avgångar. Tystnaden var kuslig. Det enda hon kunde höra var ljudet av sin egen andning och ett svagt, mekaniskt droppande i fjärran.
Hon famlade efter sin telefon i fickan. Skärmen var sprucken och batteriet dött. Irriterat slängde hon den ifrån sig och kände en annan tyngd i fickan. Hon drog upp ett ID-kort. En bild av henne själv stirrade tillbaka, men namnet som stod tryckt var inte hennes eget.
”Persefone.”
Kapitel 2: Jägaren
Hon kände hur paniken växte. Vem var Persefone? Och varför mindes hon ingenting?
En svag vibration i marken fick henne att stelna till. Det var inte en tunnelbana som närmade sig – det var fotsteg. Någon var här. Hon hukade sig bakom en trasig bänk, andades så tyst hon kunde.
Två män i svarta kostymer gick förbi, talandes lågmält.
”Hon borde vara här någonstans. Vi har en signal. Sök igenom perrongen.”
Sofia kände hur blodet frös till is. Hon visste inte varför, men instinktivt förstod hon att hon måste hålla sig undan.
Hon väntade tills de försvunnit in i en tunnel och började försiktigt röra sig åt motsatt håll. Men precis när hon rundade ett hörn hörde hon en röst bakom sig:
”Halt.”
Hon vände sig om. En av männen stod där, en pistol riktad mot hennes bröst.
Kapitel 3: Minnesfragment
Allt hände på en sekund. En blixt av minnen sköljde över henne – laboratorier, experiment, någon som skrek hennes namn. Hon såg sig själv springa genom korridorer, blodstänk på golvet.
Och hon mindes vad hon kunde göra.
Hennes kropp rörde sig innan hon hann tänka. Hon duckade, slog undan mannens vapen och sparkade honom i sidan. Han föll, men innan hon kunde reagera hörde hon det kalla klicket av en annan pistol.
”Inte ett steg till, Persefone.”
Den andra mannen stod där, med en vapenkolv riktad mot henne.
Kapitel 4: Sanningen
Hon vaknade i en metallcell. Handbojor skar in i hennes handleder. På andra sidan rummet stod en kvinna i vit labbrock.
”Du har orsakat oss mycket problem,” sa kvinnan kallt.
Sofia rynkade pannan.
”Vem är jag?”
”Du är ett experiment.”
Sofia stirrade.
”Kodnamn: Persefone. Du är en skapelse, en biologisk anomali. Vi tog dig från gatan, raderade ditt gamla liv och gjorde dig till något… mer.”
Minnesbilderna kom tillbaka – hon var en del av ett experiment. De hade försökt skapa en hybrid mellan människa och maskin, en varelse med övernaturliga reflexer och intelligens.
Och nu ville de ha tillbaka henne.
Kapitel 5: Flykt
Men de hade underskattat henne.
Med en knyck bröt hon sönder handbojorna. Kvinnan skrek, men Sofia var snabbare. På några sekunder låg vakterna utslagna, och hon hade deras vapen.
Hon sprang genom anläggningen, sirener ljöd överallt. Dörr efter dörr låstes upp framför henne – som om någon på insidan hjälpte henne.
Vid utgången väntade en man. Han log svagt.
”Du är fri nu, Persefone.”
Hon kände igen honom.
Han var den som en gång hade räddat henne.
Och nu var det hennes tur att rädda de andra.
I drömmar
Av Ellen Jonsson
På högsta våningen, i Market streets minsta studiolägenhet, satt Dorothy Rossellini och beundrade sina nya tapeter. Hennes fascination för de mörka, tjocka tapeterna var dock inte en optimistisk sådan. Inte bara hade tapetseraren beställt fel tapeter, det var även på grund av dessa hennes privatekonomi var i spillror. Sina möbler hade hon behövt sälja, även sin farmors teakbord. Den affären hade smärtat mer än hela stämmningsprocessen. Bara sängen, telefonen, det lilla köksbordet och en stol fanns kvar. Och fläkten, den där jävla fläkten. Den gick dag och natt. Vid det här laget var hon nästan säker på att resten av hennes besparingar skulle gå till elräkningen.
Trots den evigt gående fläkten, och det ständigt öppna fönstret, var lägenheten varm som en bastu. Hon var dock inte förvånad. Hon förväntade sig inte mycket, varken av hyresvärden eller ett hus byggt år 1906.
Huset låg i västra Wilmington, i de äldre delarna. I det här fallet var ’äldre’ inte menat som något exklusivt. Inte nu för tiden, i alla fall. Nej, det äldre exklusiva låg öster om stan. Där var husen byggda på 1850-talet; North Carolinas äldsta bebodda byggnader. De hade rustats upp för bara två år sedan. Med nya fönster, trapphus och luftkonditionering. Alla viktorianska detaljer bevarade, naturligtvis.
Huset på Market Street blev med tiden bortglömt, likt resten av västra Wilmington. För sextio år sedan hade det däremot varit lika fint som den östra sidan. Men med tidens gång hade teatrar, hattbutiker, skräddare och konditorier ersatts av kemtvättar, tobaksaffärer och tomma lokaler.
Dorothy satt och tittade ut på en av dessa tomma lokaler från hennes plats på fönsterbrädet. Inte ens i det öppna fönstret kunde hon fly från värmen, för även där var den fuktiga luften kvävande. Då och då kastade hon en blick mot telefonen på köksbordet, väntandes. Hon ville inte att den skulle ringa.
Telefonen ringde.
”Hallå” svarade hon, rösten smått skakig.
”Dorothy! Äntligen. Alltid lika härligt att höra din röst. Vet du hur många gånger jag har ringt dig idag?”
Paus.
”Fem. Tar inte du det här på allvar Dorothy? Jag hade ett möte med min advokat igår och han blev mycket förvånad över att jag har låtit ditt ointresse gå så här långt. Och jag förstår vad han menar. Hur långt vill du att det här ska gå Dorothy? För jag är fullt beredd på att ta det här till rättegång. Minns du vad som hände Jeffrey Beaumont? Det ska hända dig med!”
Han blev mer och mer upprörd ju längre han pratade, hans röst anklagande.
”Jag förstår inte vad ditt problem är, Dorothy. Ta bara ner de jävla tapeterna. Gör du det så slipper du en rättegång, du behöver inte betala rättegångskostnaderna och du har en smal chans att få behålla din lägenhet. Ta. Ner. Tapeterna. ” Han la ljudligt på.
När natten föll vid niotiden stängde hon fönstret. I kvällstidningen läste hon om ännu ett mord; det hade skett bara en kilometer därifrån. Ett mord i den västra delen av staden var inte längre en ovanlighet. Det som gjorde Dorothy orolig var att de nästan verkade krypa sig närmare. Det förra mordet skedde utanför ett lägenhetshus på Bleeker Street, en och en halv kilometer från henne. Det kom närmre, femhundra meter i taget.
Hon kom att tänka på en kväll för ungefär sex månader sedan. Det var i början av januari och under perioden då hon fortfarande hade råd att gå ut. Konserten hon gick på var i utkanten av staden, i en lokal som tidigare varit en biltvätt. Dorothy såg en man bland åskådarna. Vem han var visste hon inte, men hans ansikte, hans ögon, var vagt bekanta. Han tittade upp på den sjungande kvinnan, hennes melankoliska Roy Orbinson covers verkade röra honom till tårar. Mannens hårda ansikte slappnade av, hans ögon smärtsamt längtande. Det var först när han vände blicken mot Dorothy som hon insåg att hon stirrat. All mjukhet och känsla försvann från hans ansikte och ersattes av samma hårda, lugna mask han haft innan kvinnans uppträdande. Trots hans kontrollerade fasad var hans ögon vilda. När Dorothy mötte hans blick skar den nästan igenom henne. Mannen ställde sig upp, hans blick fortfarande på henne. Och den där blicken, de där ögonen. Hon hade nästan…
Riingg. Riing. Riingg.
Den här gången var det inte telefonen.
Hon tittade ut genom kikhålet. Trapphuset var mörkt förutom en ensam glödlampa, dess gula sken räckte inte fram till ytterdörren. Hon kunde dock urskilja siluetten av en kvinna. Dorothy öppnade motvilligt dörren.
”Hej! Jag heter Laura, jag flyttade nyss hit. Får jag komma in en stund?” Kvinnan utanför dörren log stort.
”Visst.” Svarade Dorothy motvilligt. Under de tre åren hon bott i huset på Market Street hade hon aldrig haft en riktig konversation med någon av sina grannar. Inte för att det var någon idé, ingen som bodde i huset stannade någon längre tid.
”Tack, jag kommer inte stanna länge”. Kvinnan log stort igen och satte sig på stolen.
”Jag är väldigt social, du vet. Jag har pratat med alla i uppgången förutom du. Jag knackade på igår, men du verkade inte vara hemma. Men sen såg jag att det lyste i fönstret när jag kom hem. Men jag spionerade inte, jag lovar. Jag såg bara att det lyste. ” Skrattade kvinnan.
”Tidigare bodde jag borta vid Edine park, du vet där vid plaskdammen? Det huset var mycket nyare än det här. Och fräschare. Min lägenhet var större också, den hade till och med luftkonditionering. Men grannarna var ingenting att ha. Trots att lägenheten vägde upp för det ett tag så kände jag till slut att det bara inte gick längre. Jag måste ha folk att prata med, annars går jag nästan under. Känner du inte också så?” fortsatte hon.
Paus. Dorothy visste inte vad hon skulle svara. Laura verkade dock inte bry sig om det, utan hon fortsatte prata.
”Och vad är din historia, då?”
Frågan överraskade Dorothy, hon hade inte fått intrycket att Laura var typen som intresserade sig för andra.
”Jo, för tillfället så håller jag på att bli stämd av hyresvärden för kontraktsbrott. Det är därför lägenheten är, tja, så tom.” Svarade Dorothy och gestikulerade menande mot det kalt möblerade rummet.
”Det var på grund av tapeterna. Jag visste att det inte var tillåtet, men jag hoppades väl på att han inte skulle upptäcka det. Herregud, gubben har inte gjort en kontroll av lägenheten på tre år. Jag vet fortfarande inte hur han upptäckte det. Förutom det, så vet jag inte. Min historia är inte så intressant, jag har bott i Wilmington hela livet.”
”Du får ursäkta att jag frågar, men varför? Är de här tapeterna verkligen värda att bli stämd över?”, undrade Laura, hennes blick dömande medan hon betraktade de mörka väggarna.
Dorothy suckade lågt. Hon blev återigen påmind om det andra problemet; det var fel tapeter. Även om hon varken kände, eller direkt gillade, Laura blev behovet att prata om det med någon bara större och större. Hennes sociala krets hade inte direkt vuxit sedan hon blivit stämd.
”Jag ville ha något nytt, bara. Jag hade egentligen tänkt mig andra…snyggare tapeter, men tapetseraren beställde fel. Men jag är nöjd, för de är i alla fall nya.” Sa hon till slut.
”Synd bara att de måste ner nu” svarade Laura.
Dorothy tittade frågande på henne. Inte hon också.
”De måste väl ner. Det är det hyresvärden vill. Om du inte tar ner dem kommer du förlora lägenheten, eller hur? Och tapeterna.” Fortsatte hon.
Hennes röst var nu intensiv på ett sätt den inte varit tidigare.
”Jag vill inte slänga ut något fint.” Sa Dorothy tyst.
Laura tittade frågande på henne.
”När jag var elva år såg jag något…annat för första gången. Kalla det självförakt, men jag tror inte mina föräldrar såg sig värdiga något annat än vår gata. Men när jag var elva åkte jag och min klass hit. Västra Wilmington var redan då i slutet av sin guldålder, bara en teater fanns kvar. Det var Almingtonteatern. Och det var där, innan vi var framme vid teatern, som jag såg dem. I ett fönster på andra våningen i ett lägenhetshus. Jag hade såklart sett tapeter. Men de jag såg i det där fönstret, det var det finaste jag sett. De var klarblåa, som himlen på en kall vinterdag. De var dekorerade med två decimeter långa silvermedaljonger. Baserat på mina efterforskningar var de från 1880-talet, så ungefär lika gamla som huset. Jag försökte hitta dem nu när jag skulle tapetsera om, men de fanns inte att köpa någonstans. Jag fick nöja mig med de här. Men det spelar ingen roll, för jag har äntligen något fint. Och jag bryr mig inte om att jag måste sälja mina möbler eller att hyresvärden stämmer mig. Det är omöjligt att veta hur mycket tid man har. Och om jag får spendera några veckor av den tiden med att känna mig nöjd med hur jag har det, så har jag ingenting att klaga på.”
Laura svarade inte på ett tag. Hon tittade bara ned i golvet.
”De måste ner, det vet du.” Sa hon till slut, rösten lugnare än tidigare. ”Du vet vad som hände Jeffrey Beaumont, du vill inte att det ska hända dig med.”
Hon ställde sig upp och började gå mot dörren.
”Ta ner dem, Dorothy. Du vill inte träffa Frank”, var det sista hon sa innan hon stängde dörren bakom sig och gick ut i det mörka trapphuset.
I vanliga fall skulle Lauras besök ha chockerat henne. Men med tanke på de andra underliga incidenterna som inträffat under de senaste månaderna, hade hon det inte i sig att känna sig överraskad.
Trots Lauras hot hade Dorothy bestämt sig; hon skulle aldrig ta ned tapeterna.
En vecka senare knackade, snarare bankade, det på dörren igen. Till skillnad från förra gången kunde hon dock inte urskilja vem som stod på andra sidan; glödlampan hade gått tre dagar tidigare. Det var inte bara mörkret som skilde denna situation från den förra. Under onsdagskvällen hade det skett inte bara ett, utan två, mord i västra Wilmington. Två brutala mord. Dorothy läste om dem i Wilmington Star-News dagen efter, men hade snabbt bytt blad när hon kom till dödsorsaken. Att öppna dörren vore ingen bra idé. Bankandet fortsatte. Hon kanske borde öppna, trots allt. Tänk om det var hyresvärden?
Med trevande händer vred hon om låset. Hennes försök att öppna dörren på glänt misslyckades när dörren plötsligt slängdes upp. Mannen på andra sidan dörröppningen hade hon sett förut. Men det var många månader tidigare, i en gammal biltvätt. Hans röst, insåg hon, var också välbekant. Särskilt när han yttrade de välbekanta orden; ”Har du inte tagit ned tapeterna?”. Rösten hade hon dock bara hört över telefonen, under de många timmar de bråkat om sådant som kontrakt, hyra och tapeter.
Men nu när han stod framför henne, med sopsäck och tapetskrapa i hand, var han ingen hyresvärd. Han var inte heller en melankolisk man som lyssnade på Roy Orbinson-covers. Han hade en mordisk blick. Han var Frank.