2014 års Lilla Lubbe-pristagare. De vinnande bidragen!

Amanda Byström

”Ett fönster mot världen”:

för en novellkonst som ger prov på överraskande psykologiska insikter  i en berättelse som växer fram till en distinkt studie i det mediala iakttagandets och avläsandets konst, och som plötsligt vänder på kommunikationens ström så att mediekonsumenten förvandlas till en iakttagandets gud.

Jag stirrar rakt framför mig. Framför mig, det är där allt händer. All mänsklig spänning, sorg, ilska och eufori i världen är koncentrerad framför mina ögon. Det är så vackert, underbart, elegant att jag inte vill slita mig från det. Men det måste jag. Det som tröstar mig då jag inte ser är att dessa saker händer varje dag, över hela världen, oavbrutet. Även då jag inte tittar, pågår det utan avbrott.

Jag kallar mig Tintomara. Jag bor i en lägenhet där jag spenderar nästan all min tid. Självklart måste även jag utföra ärenden utomhus, och det är endast vid de tillfällena som jag lämnar denna lägenhet. Men jag undviker helst att gå ut.

Här är det ofta kallt. Av den anledningen väljer jag att drapera mig i filtar, ulltröjor och raggsockar. Tygerna dämpar mina steg, och bidrar till lägenhetens tystnad. Ibland är det så stilla, att det vore som om jag inte bodde här alls. Förutom då jag tittar på det, såklart. Då händer det saker. Då låter det. Ljuden av skott, granater och babygråt sköljer över mig, och lämnar ett lika starkt avtryck på mig som då någon klappar händer, ler och jublar. Fast det gör mig extra glad då jag ser människor interagera. Det är alltid så mycket mer intressant än att titta på parlamentsbyggnader eller lastbilar. De är viktiga också, det inser väl även jag, men de verkar så distanserade och kalla. Människor, däremot, är fascinerande, levande och varma.

Det tar slut. Nyheterna är över, och kameran zoomar långsamt ut medan den fångar nyhetsstudion snett ovanifrån. Där nere vid talarstolarna står meteorologen och samtalar avslappnat med nyhetsankaret Jakob Nyhlén. Det hör till rutinen att de gör det efter att nyheterna har avslutats. Men de tittar inte på varandra med inlevelse, och det hela ser alltför inövat ut för att kunna vara naturligt.

Efter mycket nyhetstittande har jag upptäckt att Jakob är en genuin person. Han är empatisk i sitt sätt att presentera nyheterna, och hans ögon är alltid pigga. Det är av just den anledningen som jag inte tror att han gillar meteorologen: han tittar inte tillräckligt uppmärksamt på henne. Han är en passionerad person och en sådan person som är så transparent att det märks på en gång vad han känner och tycker. Om han tyckte om en annan person, skulle han se på denne med intresse. Det gör han inte med meteorologen. Hon kanske är alltför ung för honom att förstå sig på, eller så kan han anse att hon är oerfaren eller tråkig. Jag vet inte, och jag vet inte heller hur gammal han är. Han ser ut att vara kanske 55 år, och det är en ålderskillnad på ungefär 20 år mellan de två. Det kanske är för mycket för honom.

Efter att ha tittat på dem tills kanalen börjar visa reklam stänger jag av TV:n och reser mig upp. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Att titta på nyheterna på TV är det enda som jag brinner för. Att läsa dagstidningen fungerar också, men endast som ett substitut för eller tillägg till TV:n.  Det ger inte lika mycket inlevelse att läsa som att titta på nyheterna. Att titta på datorn är väl bättre än att läsa tidningen, men fortfarande inte lika bra som TV:n. Nä, datorn känns mest plastig och fånig.

Jag vill kunna se då det händer. Jag vet att jag inte är där på riktigt, men det gör inget. Oavsett om jag är på plats för alla händelser eller inte, är jag ändå medverkande. Det gör mig till en gud. Jag har full medvetenhet om vad som pågår, oavsett var det pågår. Jag blir den mest betydelsefulla personen i världen. Det spelar ingen roll att jag är här, fångad i denna lägenhet; för jag är samtidigt där ute i världen. Och det är Jakob som är experten på att guida mig genom den. Detta är mitt sätt att få uppleva världen.

Jag rör mig runt i lägenheten. En titt ut genom fönstret försäkrar mig om att där finns inget att se. För att få uppleva viktigare saker måste jag längre ut än här. Så jag tittar på klockan. Väntandet till nästa nyhetsinslag börjar.

Som vanligt försöker jag att fördriva tiden mellan inslagen. Det är svårt, men på något sätt fungerar det. Idag tar jag en lång dusch.

Efter att ha vridit upp värmen på elementen i lägenheten tar jag av mig mina kläder. För att inte börja frysa hoppar jag in i duschen så snabbt jag kan. Men innan jag hinner stänga duschdörren bakom mig, får jag en ofrivillig glimt av min kropp i helkroppsspegeln. Den är full av blåmärken och ser svag ut. Förut var jag smärt och ståtlig, medan jag numera ser ihopsjunken ut. Min vikt har rasat de senaste månaderna. Intellektuellt vet jag att jag inte kan göra något åt det, men det är nedbrytande att se.

Hela min kropp börjar darra, och jag slår snabbt på vattnet medan jag vänder ryggen till min spegelbild. Vattnet sköljer över mig, hett och ångande, och jagar bort all min nyvakna oro. Värmen får mig att känna mig trygg. Här inne i duschen kan jag stå hur länge som helst, där jag är gömd undan all kyla och sorgsenhet utanför, och här kan jag glömma bort mig själv. Det är något jag behöver.

Efter en lång stund kliver jag ut ur duschen. De varma strålarna värmde mig ända in i märgen. Men då jag tar mitt första steg ut på badrumsgolvet kommer den välkända ångesten rullande som en våg över mig. I panik försöker jag resonera med mig själv, om det var åsynen av min bräckliga kropp som utlöste den. Men ångesten reser sig högt som en tsunamivåg, och jag kan inte värja mig för den hur jag än kämpar. Så jag låter den ta över mig. Den attackerar mig så ofta, att jag numera låter den komma som den vill. Den bryter ned mig, och kräver oftare och oftare mer uppmärksamhet av mig. Det finns absolut inget jag kan göra. Ingenting.

Tyngd går jag in i köket efter att ha tagit på mig badrocken, för att titta på klockan som hänger mittemot spisen. Det spelar ingen roll vad den är, men jag behöver ett mål. Något att sysselsätta mig med. Det är allt som kan få mig att glömma smärtan.

Det är en timme kvar till nästa sändning. Medan jag väntar rotar jag stressat igenom frysen. Det spelar ingen roll vad jag äter, allt känns smaklöst nu för tiden. Jag är aldrig hungrig. Det är egentligen ingen mening att äta, men jag vet att om jag inte gör det kommer jag att dö inom en vecka. Jag är inte redo att ge upp. Inte riktigt än.

Mina händer börjar skaka, och jag börjar svettas. Darrningarna sprider sig till resten av kroppen. Men de är knappt synliga. Om någon skulle komma in genom dörren nu, skulle de inte märka av det. Den tanken ger mig mod att bita ihop och repa mig, så att jag långsamt kan förtränga ångesten. Om vem som helst, där ute i världen, inte skulle bry sig behöver inte jag göra det heller.

Jag andas djupt för att lugna ner mig. Tankarna virvlar i mitt huvud, men nu är min kropp stilla. Jag har slutat att skaka, trots att svetten har blandat sig med duschvattnet på min hud och klibbar fast. Även det är jag van vid.

Hur länge jag står och andas vet jag inte. Men då jag tittar upp på klockan igen ser jag att nyheterna börjar om fem minuter. Det spritter till i min ofta så livlösa kropp, och det känns som om någon ovanifrån drar i ett snöre, ihopkopplad med min ryggrad, för att räta ut mig. Axlarna bak, minns jag att min mamma brukade säga till mig då jag var yngre. Ut med bröstet. Var stolt. Jag måste andas tungt igen.

Då jag äntligen sitter i min slitna läderfåtölj, med tre fleecefiltar virade tätt omkring mig, slår jag vant på TV:n.

– Men nu, är det dags för nyheter, säger TV-hallåan precis då jag slår på.

Den här gången tittar jag inte på kanalen där Jakob jobbar. Nyheterna visas ju i repris, så jag väljer istället en annan kanal. Utbudet kommer att vara ungefär det samma som på min favoritkanal, det händer trots allt bara en viss mängd saker intressanta nog att ha med på nyheterna varje dag. Men allt detta vet jag så instinktivt vid det här laget, att det inte är något jag funderar över.

Precis som väntat. Allt det jag ser vet jag redan om. Utrikes har ett tåg spårat ur i Hamburg, Island har fortfarande problem med ekonomin, Kim Jong-Il har hållit tal. Inrikes har det varit våldsamt i Malmö och Mona Sahlin har lämnat sin post som Socialdemokraternas partiledare.

Det är just av anledningen att jag vet om allt det här som det knappt registreras. Jag sjunker in i mitt undermedvetna, och blir tyst och liten inuti mig själv. Jag ser framför mig, allt som händer och sker, men det blir brus då det vävs ihop med min ångest. Intrycken från TV:n blandar sig med den, och båda dansar omkring inuti mig för att sedan, efter en intensiv kamp, lägga sig ned stilla som den bruna dyn i en sjö. TV-nyheterna har tillfälligt tryckt ner ångesten, men med priset att de knappt passerar mitt medvetna. Tills ett reportage om en felbehandlad cancerpatient visas.

Jag spärrar upp ögonen. Plötsligt blir jag medveten om vad jag tittar på, och samtidigt stegrar sig paniken i mitt bröst. Den sparkar och slår inuti mig, redo att spränga mig itu.

Där, på skärmen, visas hur en gammal man ligger i en sjukhussäng. Han har otaliga slangar kopplade till sig, och är upp till halsen täckt av ett tunt vitt lakan. Det syns knappt att han lever. Om det inte vore för pipanden från maskiner runt omkring och en läkare som lutar sig över honom, skulle jag tagit honom för ett lik. Men det gör jag inte. Jag vet att han lever, precis som jag lever.

Talarrösten berättar om hur mannen inte fick behandling i tid, och när han väl fick det, blev han felmedicinerad och skickad mellan olika sjukhus för att till slut hamna på en liten mottagning i Värmland. Han orkade inte mer, berättar rösten, och han vädjade om ett slut. Smärtan var stor. Han vill bara hem.

Jag börjar gråta okontrollerat. Det här stämmer inte, viskar rösten, det är inte den gamla mannen de pratar om på TV. Det där är du. De har fel. Du vet det. Det är ditt fel. Hur kunde du tro att du skulle kunna rymma. Du dör. Du är döende. Du har inte långt kvar.

Jag skriker. Reportern fortsätter lugnt att berätta om mannens öde, utan att veta om mig. Att det där kunde varit jag. Att jag är här nu. Att jag har gått igenom samma sak.

Jag hör inte reportern längre. Allt är brus, högljutt och hamrande. Jag hör inte längre rösten.

Jag kväver den. Den finns inte. Det där har aldrig hänt mig.

Jo, det har det. Det kan du aldrig komma ifrån. Var du tvungen att rymma? Att rymma från ditt eget öde? Du är isolerad, ensam. Du har klippt alla band. De kommer du aldrig att knyta igen. Och du vet varför. För att cancern har stulit ditt liv. Snart äter den upp det.

Nej, det går inte. Det kan den inte. Jag har ett hem nu. Jag har ett liv. Titta, jag är delaktig, det är så många människor jag känner. Jag kan inte dö. Den kan inte förstöra mig.

Men det är precis det den har gjort.

Allt blir svart.

– Men nu, kära tittare, är det dags för nyheterna, säger TV-hallåan och ler.

– Ja gokväll på er kära tittare, jag är Jakob Nyhlén och det här är sju-nyheterna. Det har varit en jordbävning i Lissabon, sju människor dog. I Argentina fortsätter oroligheterna. Men först, inrikes.

Ett reportage om en kvinna som hittats död i sin lägenhet börjar. Hon tog självmord med en pistol. En granne som intervjuats berättade att hon var en enstöring, som man aldrig hörde av eller knappt såg. Det var många i byggnaden som inte visste om att hon bodde där förrän hon sköt sig själv.

Ingen vet varifrån hon fått vapnet, eller varför hon tog sitt liv. Enligt reportern säger sjukvårdare att hon var deprimerad, och att hon kan ha varit mentalt instabil. Man har inte fått tag i några anhöriga för en kommentar. Däremot, berättar reportern med upphetsning i rösten, har man fått tag i hennes patientjournaler. Kvinnan hade cancer sedan ca tre år tillbaka, men hade fått en felaktig diagnos och felmedicinerats. Då medicinen inte gav någon effekt, fick hon flyttas mellan olika sjukhus under två år. Det var först efter fyra månader, på det tredje sjukhuset, som läkarna upptäckte knölar och började ta mer djupgående prover. Vid det laget hade hon drabbats av depression, och under det andra året ansåg en läkare att det var bäst att släppa henne. Det blev ett ramaskri på sjukhuset, då några läkare ansåg att hon inte var i mental form att släppas.

Men hon fick lämna sjukhuset, och började snart isolera sig från världen. Sina sista år levde hon på socialbidrag.

En sista bild av kvinnans lägenhet visas innan reportaget avslutas. Det ligger filtar och kläder utsprida i lägenheten, och TV:n, som står i mitten av vardagsrummet mittemot en läderfåtölj, står på, som om kvinnan ända in i döden försökte få glimtar av världen genom TV-skärmen.

 

 

Emelie Byström

”Jag är en gud”:

för  en instängd – men inte desto mindre verkligt litterärt gestaltad – studie av ett människohatande medvetande med övermänniskodrömmar, som i sin konsekvent skildrade subjektivism ändå lämnar kvar en obehaglig känsla av förståelse, och av att det ligger något i föraktet.

 

Klamp! Klamp! Någon stampar av sig snön utifrån. Jag tycker inte om snön. Snön förpestar en redan förfallen värld och allt prat om ”ett läkande vitt täcke” är tomma ord från tomma människor som vägrar inse sin egen idioti.

En nyckel vrids om i ett lås. Bang! En dörr slås igen. Jag hör grannen gå över golvet som är mitt tak. Jag bor i en liten lägenhet, i ett litet hyreshus, i en liten del av Sverige, i en liten del av världen, i en obetydligt liten del av universum. Väggarna i min lilla lägenhet är, som förväntat, papperstunna. Likaså taket. Jag hör allt. Allt som mina grannar säger och gör lika tydligt som om vi vore i samma rum. Självklart hör inte de mig för hos mig finns det ingenting att höra. Jag sitter på min stol hela dagarna och lyssnar, bara lyssnar. Sedan mitt liv tappade mening är det allt som håller mig sysselsatt.

Musik startar, som vanligt. Min granne ovanför gillar musik. Ytligt tidsfördriv. Jag väntar och lyssnar efter den äldre damen som bor mittemot. Hon brukar gå ut vid den här tiden för att förstöra sina lungor. Min andra granne ovanför, hon med barnen, är inte hemma än. Hennes barn däremot, de lever rövare som vanligt.

Många skulle nog tycka att jag var konstig om de fick vet vad jag håller på med. Vissa skulle nog kalla mig för ”pervers” om de fick veta att jag har en loggbok halvfull med mina grannars aktiviteter. De människorna förstår inte, ingen förstår. Detta är mitt liv nu. Min värld består av att lyssna och skriva ner vad jag hör. Jag har inte varit utanför min dörr på väldigt länge. Min enda regelbundna kontakt med omvärlden är genom min dagliga visit från ”den förstående”. Hon som hela tiden frågar hur jag mår och sedan säger att hon förstår. Hon ljuger. Hon ljuger alltid. Hon skulle aldrig kunna förstå någonting. Hon är en vanlig människa. Bara en vanlig, tråkig, dum, och ytlig människa. Inte som jag, jag står över vanliga människor eftersom att jag vet hur värdelösa människor egentligen är.

Knack! Knack! Hon är här. Dörren öppnas, jag låtsas sova, jag känner att hon lägger någonting i mitt knä innan hon går för att utföra sitt jobb. Hon kommer hit varje dag för att städa, tvätta, diska, handla, och göra allt annat som är för trivialt för att jag ska uppmärksamma det. Efter en timme är hon färdig och hon kollar till mig en sista gång innan hon går. Jag väntar tills jag hör entrédörren öppnas och stängas därnere innan jag öppnar ögonen igen. Saken hon lade i mitt knä är en tidning. Ett försök att få mig kopplad till världen antar jag.  Jag öppnar och börjar läsa.

Svält, död, krig, och dumma politiker blandat med celebriteter, diet-tips, och annonser. Är detta vad världen har blivit medan jag har varit borta. Människor mot människor, på grund av vad? Mat, mark, kläder, och makt. Jag känner mig skakad in i märgen av det faktum att människor har blivit värre än vad jag trodde. Dessa människor är latare, ytligare, girigare, och mer maktberoende än vad jag någonsin har kunnat föreställa mig. Jag läser rubrikerna igen: Kriget i mellanöstern trappas upp. Tappa 10 kilo på 2 veckor. Afrikas barn behöver din hjälp. Vem bar klänningen bäst? Ryssland slår ett slag mot homosexuell propaganda.

Jag slänger tidningen i väggen och springer till fönstret. Jag ser människorna på gatan nedanför. De ser oberörda ut. De går och beter sig som om världen inte rasar samman. Jag ser barn som leker i snön, tonåringar som går och skrattar, vuxna som skyndar förbi, människor som rastar hundar, och människor som väntar på en buss. Alla ser helt normala ut. Inte en enda person verkar vara medveten om vad som pågår i så väldigt många länder på jorden. Jag står och tittar en lång stund innan jag går och sätter mig igen. Jag kan inte fokusera på vad mina grannar gör längre. Jag hör ingenting längre, helt instäng i mina tankar.

Jag märker inte att det har blivit en ny dag förrän dörren öppnas och ”den förstående” sticker in huvudet.

– Vad bra att du är vaken, säger hon. Läste du tidningen du fick igår?

Ja, svarar jag innan jag sedan frågar med en skakigare röst än vad jag hade förväntat mig.

– Är världen verkligen så som de skriver

– Ja, mer eller mindre. Jag nickar.

– Varför gör ingen någonting åt det?

– De flesta har annat att oroa sig över, svarar hon.  Jag nickar igen och säger inget mer. Jag har fått bekräftelsen som jag ville ha.

Hon går vidare med sina sysslor och jag börjar för nionde gången gå igenom handlingsplanen. Det var den jag hittade på när jag egentligen skulle ha sovit. Den moderna världen har chockerat mig men vad som är mer chockerande är att ingen verkar veta om det. Så kan det inte fortsätta. Någon måste berätta för dem, hur ska vi annars kunna göra någonting åt problemet? Allting är så lätt. Jag ska gå ut dit, ställa mig i gatuhörnet, och berätta för alla människor vad som pågår. Det är så enkelt. Jag har varit redo för att gå ut hela morgonen men jag behövde någon utifrån att bekräfta läget. Hon gjorde nyss det.

Jag väntar tills hon har gått innan jag reser mig upp, tar på mig ett par skor och en jacka, och öppnar ytterdörren. Jag går ner för trappan och kollar på dörren framför mig. Snön ligger på backen utanför, människor går förbi, och jag har tappat andan. Jag påminner mig om rubrikerna i tidningen och de ovetande små människorna som behöver mig. Jag sträcker på mig och tar ett djupt andetag innan jag griper tag om handtaget och öppnar dörren.

Det är ljust och kallt. Jag stannar upp och ser mig omkring. Det var så väldigt länge sedan jag var utomhus senast. Jag försöker men kan inte minnas senast jag var utomhus. Jag skakar på mig och önskar för en sekund att jag hade tagit ett par handskar. Jag kan inte gå upp och hämta ett par för då tror jag inte att jag skulle kunna gå ut igen. Jag börjar gå mot ett gatuhörn som jag såg från mitt fönster tidigare. Jag så att det var mycket människor som gick förbi så det måste vara ett bra ställe att stå på. Jag hittar hörnet och gör mig redo.

Jag börjar med att försöka få folk att stanna så att jag kan tala för flera människor i taget men ingen verkar vilja lyssna. Jag byter taktik efter ett par timmar och ropar ut mitt budskap så att de som vill kan lyssna. Ingen stannar för att lyssna. Förstår de inte att det jag säger är viktigt? Jag står kvar vid hörnet och ropar i flera timmar. Emellanåt är det någon som säger åt mig att jag ska vara tyst, eller att de tänker ringa polisen. Varför förstår de inte? Jag vet att människor är dumma och att många bara lyssnar på saker som de vill höra men någon måste förstå. Någon måste förstå.

Jag står ute i tills det blir mörkt innan jag går in igen fast besluten att göra samma sak imorgon.  Jag har gjort samma sak i snart en vecka nu. Ingen har förstått än. Men någon ska förstå. Jag går ut och ställer mig i samma hörn igen. Jag står i några timmar men sedan dyker det upp några poliser som leder mig hem till lägenhet igen och säger att jag inte får stå och skrika mer. Stå och skrika? Är det vad alla tror att jag gör? Har jag inte tillfört något mer under dessa dagar? Jag går och lägger mig när jag kommer innanför dörren. Poliserna försöker prata med mig men jag har ingen lust att prata längre. När de har gått så ligger jag och tittar upp i taket. Jag lyssnar på mina grannar. Musik spelas i lägenheten ovanför, kvinnan med barnen är hemma och jag hör barnen springa runt och skratta. Damen mittemot tittar på tv. Allt är som vanligt. Jag har inte lyckats förändra någonting. Jag har inte åstadkommit något. Jag ligger kvar i sängen och lyssnar. Jag försöker höra något ovanligt. Jag skriver inte ned vad som händer runtomkring, det verkar meningslöst nu, istället ligger jag bara och blundar. Lyssnar.

Jag vet inte när jag somnade eller hur länge jag har sovit men när jag vaknar är allting solklart. Vanliga människor är helt enkelt för dumma för att förstå. Jag är inte det. Jag är upplyst. Jag är mer än en vanlig människa och därför förstår de inte vad jag försöker säga. Jag står över dem. Jag är en övermänniska och därför måste ingen höra mitt budskap. De skulle inte kunna hantera det. Jag är dömd till att sitta i min lägenhet och veta att jag är allvetande utan att kunna göra något. Jag blundar igen.

Jag är vagt medveten om att någon kollar på mig. Jag öppnar ögonen och ser ”den förstående”. Jag sätter mig upp och kolar på henne. Hon ser ut som en vanlig människa.

– Har du sovit gott? frågar hon. Jag svarar inte.

– Hallå? Är du vaken? frågar hon medan hon fnissar till.

– Jag behöver inte dig, säger jag och ställer mig upp. Jag behöver inte dig. Jag står över dig. Du är bara en människa. Jag är en gud i jämförelse med dig.

– Va, vad menar du? Hon ser förbryllad ut.

– Jag är en gud. Jag är allvetande. Du ska behandla mig som en sådan.

Jag minns inte när jag började skrika. Jag minns inte heller när jag tog stryptag på henne. Jag minns att hon såg väldigt förvånad ut och att jag kände mig arg. Det kändes som jag helt plötsligt blev besatt av något. Jag minns inget mer förrän när jag vaknade dagen efter och allting var vitt. Väggarna var vita, golvet och taket likaså. Jag var inte längre i min lägenhet. Jag kunde inte längre höra grannarna eller gatan utanför. Jag kunde inte höra något annat än mina egna andetag. En person i vitt öppnade en dörr som jag inte hade lagt märke till och berättade att jag skulle bo där nu. För att förhindra fler ”olyckor”. Jag satte mig upp och tänkte för mig själv. ”De kan inte låsa in mig. Jag är en gud. Jag är allvetande. Ingen kan låsa in mig”.  Jag sökte runt i rummet och hittade en vässad penna. Det fick duga. Med hjälp av pennan kunde jag både skriva det jag ville ha sagt på väggen innan jag tog tag i den och gjorde ett hål i min hals. Allting blev svart och jag log medan jag tänkte på deras miner när de kommer in i mitt rum nästa gång. På väggen stod ”Jag var en gud. Nu får ni skylla er själva”. Jag kände mig nöjd och glad när allting blev svart.

 

Erica Nordin

”Rosenröda ansikten”:

För en språkligt elegant novellkonst där stilistiska verkningsmedel används på ett medvetet sätt och där små visuella detaljer tillsammans med idén att ställa två perspektiv på  psykiatrimottagningens sjukhussal mot varandra resulterar i en gripande skildring.

Ett rum fyllt av ångest, smärta och ensamhet. Ett rum så tyst att man kan höra en fluga slå sig ner på fönsterbrädan. Det regnar utanför. Vattendroppar smattrar på rutan och en liten man i en sjukhusdräkt sitter i en rullstol och tittar ut. Han är sargad av tiden. Sliten. Han ser ledsen ut, men samtidigt har han det uttrycket i ansiktet som om han inte förstår var han är, eller vem han är. Bakom honom sitter en kvinna, i sjukhusdräkt hon med. Hon drar sig själv i håret om och om igen samtidigt som hon gungar fram och tillbaka i fosterställning. Rummet har varit tyst en lång tid. Ingen musik eller glädje har fyllt rummet. Ingen kärlek och värme. Bara tystnad och sorg. Här har livet stått stilla och de fåtal människor som finns här inne vet varken dag, månad eller år. Inte ens en sådan simpel sak som vad klockan är. De har stannat i den tid när det mådde bra, och inte var inlåsta i detta rum. Människorna i rummet minns inte hur frisk luft kändes mot deras hud, eller hur skönt det känns när solen värmer mot deras kind. Rummet jag befinner mig i är inget rum jag vill besöka igen. Man känner hur sjukdomar väller ut när man öppnar dörren. Hur människor inte egentligen får den hjälp de behöver utan läkare och sköterskor experimenterar och gissar på behandlingar de tror blir bra för dem. Rummet kommer aldrig bli ett lyckligt rum. Med glada människor, dans, frihet och lycka. Rummet kommer alltid hålla fast olyckliga, sjuka människor. Varje människa som vistas här bär på en historia. Historier om sjukdom och från en tid då de faktiskt var lyckliga. Jag stänger dörren bakom mig och går ut i den mörka höstdagen fylld med regn och löv som faller från träden, med tanken att jag aldrig någonsin vill komma hit igen.

Där gick hon igen, och troligtvis för sista gången. Sista gången jag kommer få se ett friskt rosenrött ansikte, ett ansikte fyllt med liv. Nu kommer vi att gå tillbaka till gamla rutiner. Samma gamla visa, klockan sju kommer första sköterskan in, hon ger oss vår första medicin för dagen, troligtvis något som skrynklar ihop hjärnan ännu mer än vad den redan blivit här inne. Vi får lunch vid tolv och det är alltid vakter runt oss för att se till att alla behåller lugnet. Vi är mer som fångar än några med psykiska problem som egentligen skulle behöva omtanke och kärlek. Samhället har dömt ut oss som freaks. Vi är de sjuka människorna som ska sitta inlåsta livet ut, och äta mediciner som gör oss som harmlösa djur. Efter lunchen är det dags för elchocker, något läkarna har tänkt ut att de hjälper mot psykisk ohälsa. Jag får en hemsk huvudvärk och blir oerhört förvirrad, vilket läkarna ser som framsteg. Efteråt blir jag som en urvriden tvättsvamp där jag sitter i ett hörn och vaggar fram och tillbaka och drar mig själv i håret. Utifrån ser det ut som jag är en rubbad kvinna som drar i håret, men egentligen så drar jag i håret av frustration, frustrationen att jag vet jag aldrig någonsin kommer får komma ut härifrån. Jag kommer aldrig mer få se mina barn, mina älskade barn. Jag är här av helt fel anledning, jag är inte psykiskt sjuk, även om så många ser mig som det. Jag vet att jag inte är sjuk. Någon som var sjuk var min man. Min man som lovade att älska mig resten av våra liv, men som istället gjorde mitt liv till ett levande helvete. Jag har varit här inne nu i snart tre år, om jag har räknat rätt. Jag försöker räkna tiden i huvudet trots alla påfrestningar. Jag vill inte glömma vilket årtal det är, jag vill komma ut härifrån och veta exakt vilket årtal det är. Jag hamnade här på grund av min man, min man som fick mig att knivhugga honom i ryggen. Han blev hyllad för sitt mod och sin styrka att klara sig efter tio knivhugg med en köttkniv i ryggen. Jag däremot blev inlåst på en av Sveriges värsta psykiatrisjukhus, blev uthängd i tidningar som den galna frun som knivhögg sin hjälplöse man. Allt jag gjorde var att försvara mina barn mot deras far. Den fadern som misshandlade alla oss i flera år, utnyttjade både min son och min dotter sexuellt. Till slut fick jag nog och såg ingen annan utväg än att försöka utrota honom som förstörde mitt liv, och mina barns. Deras framtid kommer speglas i ilska och rädsla. Nu är jag fast här, för människor tycker att jag är en sjuk människa, att jag är totalt rubbad och sjuk i huvudet. Jag passar inte in i samhället och ska vara inlåst för resten av mitt liv. Jag kommer bli tvingad att fortsätta med mina terapier som innebär isbad, elchocker och om jag inte skärper mig och inte slutar vara en störig och olydig människa måste läkaren ta till drastiska medel. Jag vet vad läkaren och sköterskorna menar med det. Jag har sett hur ”olydiga” människor följt med dem in till behandlingsrummet och komma ut som något som inte är mänskligt. Jag vet det drastiska medlet alla talar om är lobotomi. Doktorn slår en ishacka in i ögat för att skära av en nerv i nervbanorna i hjärnan så att man blir lugn och glömmer allt som händer runt om en. Du minns inget och ibland kan du tappa talförmågan. Man blir inte en människa efter en lobotomi. Jag vill inte, men samtidigt kanske det är det enda sättet för mig att inte plågas varje dag i vetskapen om att jag aldrig kommer komma härifrån. Jag kommer aldrig få lukta mina barn i håret efter de badat i sjön vid vårt hus, jag kommer aldrig kunna få tvätta mina egna kläder eller dra en kam genom mitt hår. Jag kommer aldrig känna solens strålar slå mot min hud eller känna regnet falla ner för min kind. Jag kanske ska bete mig som ett svin, som en kvinna som mördade sin man helt oprovocerat så att de lobotomerar mig för att få mig lugn och tyst. Och jag kommer glömma varför jag är här. Och jag kommer inte känna smärtan jag känner varje dag. Jag kommer bli ett fromt lamm. Jag kommer aldrig få se ett rosenrött friskt ansikte igen. Dagarna går ihop nu, jag vägrar ta min medicin, skriker och kastar mat omkring mig vid lunchen så vakterna får hålla fast mig. Jag har haft tvångströja tre gånger denna vecka och jag börjar tro att snart är det inte lång tid kvar innan jag kommer bli hämtad av doktorn. Sista dagen slog jag en tallrik i huvudet på en annan patient som råkat rulla över sitt nyfödda barn i sömnen och blev inlåst efter att hon blivit fullkomligt galen. Tallriken splittrades i tusen bitar och hon börjar blöda från ena örat och glasskärvorna har skurit sig in i hennes kind. Nu var det nog, nu var sköterskorna trött på mig. Dom tog mig i varsin arm, kallade på vakterna som tog tag i mina ben och började gå mot doktorns dörr. Nu var det dags. Nu vet jag att jag aldrig någonsin kommer minnas hur ett rosenrött ansikte ser ut.

——————————————————————————————————————–