Julnatt!
Alla människor sitta inne i sina varma boningar. Ingen tänker på skogen, men skogen tänker på människorna.
På sin gnistrande tron sitter skogens kung, Pan. En gnistrande krona har han på huvudet, högtiden till ära, en krona av iskristall. Runt honom ha församlats skogens alla väsen, alla de ljuva älvorna, de muntra nissarna och de snälla tomtarna. En härlig sal har han, Pan. Vilket tak, så högt och besatt med millioner flammande ljus. Vilka väggar, så vackert sirade de äro, så underliga de tyckas med fransar och glitter. Och golvet så vitt och glänsande.
Kungen väntar, hans drottning, skogsfrun, är ännu ej kommen.
−Var månde min drottning väl vara? Furorna spela än högre. Det låter som glädjemusik, det stiger, det klingar. Nu börjar det lysa och flamma inne i skogen, fräsa och prassla.
Skogsfrun kommer. En krona av sommarens skönsta blomster har hon på huvudet, en skrud av skir dimma och blixtrande månstrålar faller om henne. Håret är guldgult, men ögonen svarta och djupa och vackra som skogen. Men vem har hon med sig? En liten flicka. En rosig, skön flicka, så vacker som ej ord förmå säga. Men hon ser frusen ut och sjuk.
−Var hälsad, vår drottning, klingar det från alla som stå runt tronen.
−Var hälsad, min gemål! Vem för du där med dig?
−Ett stackars barn, som jag fann i en driva vid vägen till människorna. Hon frös och var nära döden av köld.
Skogsfrun talar sakta med sin gemål. Då börja Pans ögon tindra med en egen glans, och han springer upp och sätter sig på sin tron och blåser sin pipa, så att alla skogens älvor och tomtar och nissar dansa.
Pan har blåst sin sista bedårande ton och talar:
−Tyst, mina undersåtar! Lyss till ett budskap, som min drottning har givit mig, lyss och hören dess fröjd! Det barn, min drottning har räddat från döden, är Glädje!”
Glädje, Pans och skogsfruns dotter, hade för många år sedan gått ut från skogens rike för att leva bland människorna. Men nu höllo dessa på att bli för gamla för lek och dans, och därför hade Glädje vänt åter hem. Dock icke för att stanna. Hon äskar en gåva av sin fader, som skall kunna gagna både henne och människorna. Pan blåser i sin pipa sin ystraste låt, och plötsligt står en yngling vid Glädjes sida. Det är Skönhet. Och nu ber han om Glädjes hand. Pan har alltid vetat, att detta skulle inträffa och just en julnatt, förty julen skall vara Skönhets och Glädjes bröllopsfest.”Jag giver eder åt varandra och giver eder denna gåva: dansens och lekens. Gån ut bland människorna! Och tagen dem i edert följe på livets långa väg, och lären dem att bliva sköna och glada och att leka och dansa! Skogens frid vile över eder!”
När de så gingo bort, blåste Pan en skärande gäll låt, och åter stod han mitt i sitt hov och talade till gemål och undersåtar.
−Den natt, som gav oss Glädje, den tog henne ock ifrån oss. Men hon fann en yngling, och de tvenne gingo i dans och sång till människorna. Och icke höves det oss att gråta och sörja, att vår dotter gått ifrån oss. Glädje är skogens barn, och barnets hem skall vara ett glädjens. Hej och hopp! Och Pan tog sin drottning om livet och dansade bort i skogsdunklet, och alla tomtarna och nissarna och älvorna dansade bort mellan furorna …
Skogen sjöng till vindens musik och furorna höjde sina grenar mot himlen, och rimfrosten gnistrade i månstrålarna …
”Julnatt i skogen”. Härnösands-Posten 1900-12-18.
Sign. ”Tidu Mörk” = Ludvig Nordström