Mina ord om de rödmålade bondgårdarna, på svenska landsbygden ha tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet. Jag skulle ha förstått det, om jag angripit gult eller blått, men rött, det var mer överraskande.
Den enquête, som Svenska Dagbladet anställt, visar icke upp några verkliga sakskäl för den röda färgen, endast känsloskäl. Det finns emellertid sakskäl, och de förklara den röda färgens predominans. Denna färg är först och främst inhemsk. Falu rödfärg ha alla hört talas om. Den är vidare billig, och den är slutligen ett utomordentligt preservativ.
Men ingenting finns, som innebär, att den bör bli evig. Professor Cassel höll häromdagen ett synnerligen intressant föredrag om vårt skogsbestånd, och han påpekade, att då vi kommit till bottnen av våra urskogar, måste en verklig ekonomisk sparsamhet ta vid. Han varnade i detta sammanhang för alltför talrik befolkning i Norrland. Jag skall inte diskutera den sista, malthusianska synpunkten, endast hålla mig till sparsamheten. När jag läste hans ord om den tänkte jag strax på bondgårdarnas byggnadshistoria. Var och en känner, att en bondgård fordom kunde ha tiotal av lador utströdda kring ägorna. Men var och en känner också, att på senare tiden antalet dylika ekonomibyggnader gått i ständigt minskande, och jag ser emot en tid, då något påminnande om de forna sockenmagasinen, saliga i åminnelse, skall få sin renässans, d. v. s. då kooperationen når jordbruket på allvar och gemensamma lagerhus inrättas. Vi ha långt dit, men hopkrympningen av antalet privata ekonomibyggnader är ett inslående på denna väg. Denna växande kooperation plus den ekonomiska synen på trävärdet kommer att utan tvivel driva utvecklingen mot ett håll, som jag i min artikel endast antydde, växande antal byggnader av tegel eller annat material än trä.
I takt därmed kommer förfrågan att diskuteras. Och då gäller det för rödfärgen. Falu rödfärg är då ur spelet. Man smetar inte vattenfärg på tegelsten. Men vilken färg! Stenhus ha olika färger i olika länder. I Skottland, Aberdeen som typiskt exempel (The Granite City), är gråsten härskande. I England kommer sandstensgrått och vitstruket murbruk. Franska landsbygden har rött och grårött tegel t.ex. i Normandie, vitstruken rappning på Picardies lerhus, grå sandsten kring Paris och söderut. Italien är grått, som lyser vitt i solen. Tyskland är grått kring Rhen med vitrappade inslag, mot norr börjar det röda teglet dominera. Danmark gör ett vitt intryck med röda inslag, Skåne står vitt för minnet. Överhuvudtaget kan man säga, att de stenbyggda delarna av Europa äro vita för minnet, medan det trä byggda Skandinavien minus Skåne och Danmark, om man vill räkna detta land till den skandinaviska enheten, är övervägande rött. Att så är fallet i Skandinavien beror icke på någon bondebefolkningens estetiska förkärlek för rött utan på fattigdom. Falu rödfärg är billigare än riven färg och linolja. Voilà tout!
Om man nu hör efter, vad det är för bondgårdar, som ha annan färg än röd, vad är det för bondgårdar, som äro rödstrukna, och vad det är för ena, som alltjämt äro grå, skall man helt enkelt träffa på ingenting annat än en ren förmögenhetsskala. De fattigaste bönderna, småbönder plus torpare, ha de grå husen (gråbönder), förmögnare bönder ha de röda med vita knutar, riksdagsmän, kommunalordförande, trävaruhandlare o.d. ha vita, skära, gula gårdar, ofta oljemålade. Och likadant är det med bygderna. Rika bygder ha största procenten icke rödfärgade hus, burgna bygder.
De hus som lämnat rödfärgen bakom sig kunna därför sägas stå som en övergångsform mellan träepoken och stenepoken, och orsaken är helt enkelt ekonomisk. Ett stenhus är ett varaktigare och tryggare ting (brandförsäkringen!) än ett trähus. Och ett oljemålat hus är ett bättre skyddat hus än ett vattenmålat.
Som nu, trots allt, den genomsnittliga förmögenhetsstandarden ökats, sedan Falu rödfärg först kom i marknaden och självklart ytterligare kommer att ökas så kommer också automatiskt möjligheten att bygga stenhus (tegel) att ökas, och därmed kommer efter all sannolikhet en allmän förskjutning uppåt att äga rum, d. v. s. de fattiga bygderna stiga från grått till rött, de burgna från slamfärgen till oljefärg av skilda slag, vit, skär, ljusgrön, ljusblå, ljusgul, och de rika från oljefärgen till stenhus.
Min påtalade glädje över de ljusa bondgårdarna har denna historiskt-ekonomiska bakgrund. Jag avläser i det ökade antalet ljusfärgade bondgårdar en allmän ökning i bygdernas välmåga, och jag gläder mig däråt med samma rått, som Henrik IV i Frankrike gladde sig, då Frankrikes bönder började bli så välmående, att de kunde ha en höna i grytan på söndagarna. Om jag skulle med ett icke alldeles okänt ord karaktärisera min glädje över de ljusa bondgårdarna, skulle det ordet alltså närmast bli fosterlandskärlek. Och när jag ovan sade, att mina ord om dem tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet, så avsåg jag den sten, som heter tron på ”Svenska fattigdomens betydelse”. Jag tror inte på den. Jag tror, att den är en fras, tommare och ihåligare än de flesta.
Alltså! Rödfärgens påbörjade försvinnande är för mig ett tecken på stigande välmåga ute på svenska landsbygden, och problemet är därför sådant det närmast presenterar sig, hur man skall få vacker färg i landskapet. Det är på den frågan man ropet till svar: rött! Och då svarar jag som kolingen i Strix klassiska historia: varför ska’ det just vara en bagare! Varför ska’ det just vara rödfärg?
Man har bara ett svar: därför att vi äro vana vid rödfärg. Det är inget svar. Det riktiga svaret skulle lytt: därför att vi sakna fantasi. Det är hemligheten. Man har aldrig tänkt sig, att svenska landsbygden skulle kunna förbli annat ån röd. Men det är hönans kritstreck.
Arkitekt Åkerlund har gett den riktiga antydningen. Ljusa gårdar med trädgårdar. Vi hålla på i städerna med fönster- och takträdgårdar, vi hålla på med trädgårdsstäder och blommande koloniträdgårdar. Men res ut på landet och betrakta dessa kala bondgårdar, som ligga utan en buske, en blomma på gräsbacken, med gul lav på rödfärgen. Jag ryser vid denna anblick, och jag kan inte begripa, varför inte även bönderna skulle få blommor, fruktträn, skönhet och trevnad i sitt arbetsamma liv. Att ropa på rödfärg, för att stadsborna ska få från kupéfönstret ha kvar sin bondekuliss från ”Folkan”, det är nonsens. Motståndarna mot den ljusa färgen tänka på sig själva, jag tänker på landsbygden och dess folk. Men gör ett observandum; och det är, att bönderna skola förhindras att upprepa municipal- och stationssamhällenas gräsligheter. Det skall vara kontroll över det nya, som börjar treva sig fram. Slå upp 1734 års lag och läs, hur överheten där så att säga standardiserat bondgårdstypen. Det är ett dylikt övervakande, som nu behövs ånyo och som genom inrättandet av länsarkitektämbeten även börjat se dagen.
Uppe i Ångermanälvens ådal ha Stockholmsarkitekter börjat bygga sågverkens och fabrikernas arbetarbostäder, och verkscheferna arbeta målmedvetet och behjärtat på att skapa en ny ångermanländsk brukskultur.
Det är dylik landsbygdskultur, som kommer inom kort att bli föremål för intresse. När kooperationen segrar och byarna ånyo sammanslutas som före laga skiftet och lagerhus bli den konstruktiva enhet, då kommer landsbygdens arkitekturfråga att stå i förgrunden, men redan nu kan gärna arkitekternas blick börja riktas mot landsbygden, och som första problem kan ju frågan om bondgårdarnas rödfärg lämpligen tjäna.
”Varför just en bagare?” Svenska Dagbladet 19/3 1924.