Lilla Lubbe-vinnare 2025

Kim Edlund, Örnsköldsvik
Oscar Isberg, Bergeforsen
Ellen Jonsson, Sandslån

Jury har varit Carin Carlzén, Regionbibliotek Västernorrland och Izabell Holmgren, Örnsköldsviks bibliotek

Prisutdelning och uppläsning kommer att ske den 22 mars, kl. 13 i Härnösands bibliotek

Låt mig blöda
Av Kim Edlund

Allt slutar med det som aldrig fick hända, det jag aldrig ens önskat mig. När mörkret lägger sig kan benen mig inte längre bära. Aldrig har gud tagit min sida. Det om något vet jag väl. Men faktumet hindrar mig inte från att knäppa mina händer i en stilla bön. För där är jag, handfallen och oviss om vad jag annars ska ta mig till. Med natten kommer kylan och runt månen som nyss varit full förblir allt svart.

Dagen gryr som om inget har hänt och till sången av fåglarna vaknar byn stilla. På åkrarna kommer snart tranorna dansa till ljudet av kyrkklockorna. Tanken gör det svårt att resa sig. Eller så är kanske sömnlösheten den skyldiga. För vila har varit otänkbart redan innan allt det här. Mor och Far kallar. De är tydliga med att jag om någon inte ska slippa undan. Magen knyter sig, det gör ont och smärtan fortplantar sig genom hela mitt inre. Mot all förmodan är känslan familjär och det svaga hoppet väcks när bönerna från natten innan gör sig tydliga i sinnets dimma. Men det dröjer inte länge innan jag inser att smärtan finns där utan antydan till blod. Med det så släcks hoppet lika fort. Som lågan från ett stearinljus under en skäppa.

Bygden är samlad under guds tak och jag niger som om inget hänt. Mor och Fars förväntansfulla blickar är brännande varje gång de studerar mig. Om det pågår länge till kommer snart hela min skepnad hinna förkolna och bli till aska. De tror att jag är läkt och för dem ligger min framtid utbredd och plötsligt full av möjligheter. Det smärtar igen. Kanske är det tankarna på min framtid eller tanken på att de nog i sin stillhet antagit att den dem fostrat var bortom all räddning. Smärtan slår om till illamående när deras båda blickar vandrar bortåt. Jag vet vad dem söker, vilka, eller snarare vem de söker. Desperationen som sköljer över mig är så påtaglig att jag tror att jag kommer drunkna. Allting stannar upp när prästen tar ton vid koret. Mina föräldrars blickar riktas framåt och jag flyter sakta till ytan igen.

Bänkrad för bänkrad stiger för att ta emot köttet och blodet. Jag blir en av dem som om bönerna från natten aldrig funnits, som om inget någonsin hänt. Kanske kan detta välsigna mig, kanske är detta vad som kan få Gud att höra mig. För vad de än säger och vad de än tror är jag inte läkt. Men aldrig att de kommer att förstå för såren pryder inte min kropp utan har snarare har de slagit rot inom mig. Tanken hinner knappt passera innan hennes blick får allt att stanna upp, får ett enda ögonblick att vara så mycket längre. Som om tiden plötsligt blivit till is. När hennes ögon blänker till och avslöjar en glimt av sorg och medlidsamhet väcks smärtan till liv, rasar igenom mig och får hela jag att skälva. Men med ett sista, nästintill förlåtande ögonkast bryts allt och när hon passerar återstår bara en frisk bris av salvia.

Köttet och blodet går knappt att svälja. Om det bara var mitt eget som jag drack. Om bara det förmodade såret slitits upp på nytt. När jag sökande kastar en blick tillbaka är det inte hennes ögon jag finner utan hans. Mörkret är överväldigande, kvävande och fortplantar sig som en tjock och motbjudande rök. Han drar efter andan som för att viska mig något men då är jag redan borta.

Jag ursäktar mig men leendet på mina läppar varar inte länge. För än vad någon försöker intala mig så är inte allt som det brukade vara. Det är som om röken fyllt hela strupen och sipprat som ett gift in i blodet. För varje hostning blir jag bara mer och mer säker på att jag kommer klykas. Instinktivt knäpper jag händerna innan insikten rasar igenom hela min kropp och hela min skepnad. Böner kommer inte att räcka för trots vad alla säger kan gud bara åstadkomma så mycket. Allsmäktig är gud knappast, för då hade makten kunnat inkräkta på det kroppsliga. Om gud faktiskt varit god och allsmäktig så hade det inte behövt vara såhär från första början. Då hade detta aldrig behövt hända. Andnöden är ett faktum när insikten tar över allt. För oavsett vad någon säger är mina böner simpla: Ta mig ur min misär. Låt mig blöda.

Dagsluften är ljuv, nästan lika ljuv som henne och för en stund är det som om jag kan andas igen. Något säger mig att hon har väntat på mig. Kanske är det ögonen där hon generat försökt att dölja det rödgråtna eller hur det är som om någonting med henne skiftar så fort hon ser mig. Med henne stannar jag tills skymningen faller. Tills Mor och Fars hopp om min framtid återigen blir till splitter. Blickandes följer hon solens sista ljus längs mina bara ben och till en början är det som om jag är oförmögen att begripa varför. Så fort insikten når mig är den slående. Röken försvinner och när jag kan andas igen ebbar allt sakta ut. Med blanka ögon möter vi varandra. Lättnaden är min men också hennes. Under månen och den klara skyn förblir vi medan stjärnorna tindrar över kroppen som äntligen är min egen. När hon tillslut talar håller hennes röst förutom övertygelse också sanning. Snart övergår månen till att bli ny och tills dess kommer allt hinna bli bra.
Allt börjar med en strimma blod.

”Kodnamn: Persefone”
Av Oscar Isberg

Kapitel 1: Uppvaknandet
Sofia vaknade med en bultande huvudvärk. Luften luktade metalliskt, och ett svagt ljussken från blinkande lysrör reflekterades i kaklet på väggarna. Hon låg på ett kallt stengolv. När hon försökte röra sig kände hon smärtan i sina armar och ben – som om hon hade sprungit i timmar.
Hon såg sig omkring. Hon befann sig på en tunnelbanestation, men det fanns inga skyltar, inga tidtabeller, inga avgångar. Tystnaden var kuslig. Det enda hon kunde höra var ljudet av sin egen andning och ett svagt, mekaniskt droppande i fjärran.
Hon famlade efter sin telefon i fickan. Skärmen var sprucken och batteriet dött. Irriterat slängde hon den ifrån sig och kände en annan tyngd i fickan. Hon drog upp ett ID-kort. En bild av henne själv stirrade tillbaka, men namnet som stod tryckt var inte hennes eget.
”Persefone.”

Kapitel 2: Jägaren
Hon kände hur paniken växte. Vem var Persefone? Och varför mindes hon ingenting?
En svag vibration i marken fick henne att stelna till. Det var inte en tunnelbana som närmade sig – det var fotsteg. Någon var här. Hon hukade sig bakom en trasig bänk, andades så tyst hon kunde.
Två män i svarta kostymer gick förbi, talandes lågmält.
”Hon borde vara här någonstans. Vi har en signal. Sök igenom perrongen.”
Sofia kände hur blodet frös till is. Hon visste inte varför, men instinktivt förstod hon att hon måste hålla sig undan.
Hon väntade tills de försvunnit in i en tunnel och började försiktigt röra sig åt motsatt håll. Men precis när hon rundade ett hörn hörde hon en röst bakom sig:
”Halt.”
Hon vände sig om. En av männen stod där, en pistol riktad mot hennes bröst.

Kapitel 3: Minnesfragment
Allt hände på en sekund. En blixt av minnen sköljde över henne – laboratorier, experiment, någon som skrek hennes namn. Hon såg sig själv springa genom korridorer, blodstänk på golvet.
Och hon mindes vad hon kunde göra.
Hennes kropp rörde sig innan hon hann tänka. Hon duckade, slog undan mannens vapen och sparkade honom i sidan. Han föll, men innan hon kunde reagera hörde hon det kalla klicket av en annan pistol.
”Inte ett steg till, Persefone.”
Den andra mannen stod där, med en vapenkolv riktad mot henne.

Kapitel 4: Sanningen
Hon vaknade i en metallcell. Handbojor skar in i hennes handleder. På andra sidan rummet stod en kvinna i vit labbrock.
”Du har orsakat oss mycket problem,” sa kvinnan kallt.
Sofia rynkade pannan.
”Vem är jag?”
”Du är ett experiment.”
Sofia stirrade.
”Kodnamn: Persefone. Du är en skapelse, en biologisk anomali. Vi tog dig från gatan, raderade ditt gamla liv och gjorde dig till något… mer.”
Minnesbilderna kom tillbaka – hon var en del av ett experiment. De hade försökt skapa en hybrid mellan människa och maskin, en varelse med övernaturliga reflexer och intelligens.
Och nu ville de ha tillbaka henne.

Kapitel 5: Flykt
Men de hade underskattat henne.
Med en knyck bröt hon sönder handbojorna. Kvinnan skrek, men Sofia var snabbare. På några sekunder låg vakterna utslagna, och hon hade deras vapen.
Hon sprang genom anläggningen, sirener ljöd överallt. Dörr efter dörr låstes upp framför henne – som om någon på insidan hjälpte henne.
Vid utgången väntade en man. Han log svagt.
”Du är fri nu, Persefone.”
Hon kände igen honom.
Han var den som en gång hade räddat henne.
Och nu var det hennes tur att rädda de andra.

I drömmar
Av Ellen Jonsson

På högsta våningen, i Market streets minsta studiolägenhet, satt Dorothy Rossellini och beundrade sina nya tapeter. Hennes fascination för de mörka, tjocka tapeterna var dock inte en optimistisk sådan. Inte bara hade tapetseraren beställt fel tapeter, det var även på grund av dessa hennes privatekonomi var i spillror. Sina möbler hade hon behövt sälja, även sin farmors teakbord. Den affären hade smärtat mer än hela stämmningsprocessen. Bara sängen, telefonen, det lilla köksbordet och en stol fanns kvar. Och fläkten, den där jävla fläkten. Den gick dag och natt. Vid det här laget var hon nästan säker på att resten av hennes besparingar skulle gå till elräkningen.
Trots den evigt gående fläkten, och det ständigt öppna fönstret, var lägenheten varm som en bastu. Hon var dock inte förvånad. Hon förväntade sig inte mycket, varken av hyresvärden eller ett hus byggt år 1906.
Huset låg i västra Wilmington, i de äldre delarna. I det här fallet var ’äldre’ inte menat som något exklusivt. Inte nu för tiden, i alla fall. Nej, det äldre exklusiva låg öster om stan. Där var husen byggda på 1850-talet; North Carolinas äldsta bebodda byggnader. De hade rustats upp för bara två år sedan. Med nya fönster, trapphus och luftkonditionering. Alla viktorianska detaljer bevarade, naturligtvis.
Huset på Market Street blev med tiden bortglömt, likt resten av västra Wilmington. För sextio år sedan hade det däremot varit lika fint som den östra sidan. Men med tidens gång hade teatrar, hattbutiker, skräddare och konditorier ersatts av kemtvättar, tobaksaffärer och tomma lokaler.
Dorothy satt och tittade ut på en av dessa tomma lokaler från hennes plats på fönsterbrädet. Inte ens i det öppna fönstret kunde hon fly från värmen, för även där var den fuktiga luften kvävande. Då och då kastade hon en blick mot telefonen på köksbordet, väntandes. Hon ville inte att den skulle ringa.
Telefonen ringde.
”Hallå” svarade hon, rösten smått skakig.
”Dorothy! Äntligen. Alltid lika härligt att höra din röst. Vet du hur många gånger jag har ringt dig idag?”
Paus.
”Fem. Tar inte du det här på allvar Dorothy? Jag hade ett möte med min advokat igår och han blev mycket förvånad över att jag har låtit ditt ointresse gå så här långt. Och jag förstår vad han menar. Hur långt vill du att det här ska gå Dorothy? För jag är fullt beredd på att ta det här till rättegång. Minns du vad som hände Jeffrey Beaumont? Det ska hända dig med!”
Han blev mer och mer upprörd ju längre han pratade, hans röst anklagande.
”Jag förstår inte vad ditt problem är, Dorothy. Ta bara ner de jävla tapeterna. Gör du det så slipper du en rättegång, du behöver inte betala rättegångskostnaderna och du har en smal chans att få behålla din lägenhet. Ta. Ner. Tapeterna. ” Han la ljudligt på.
När natten föll vid niotiden stängde hon fönstret. I kvällstidningen läste hon om ännu ett mord; det hade skett bara en kilometer därifrån. Ett mord i den västra delen av staden var inte längre en ovanlighet. Det som gjorde Dorothy orolig var att de nästan verkade krypa sig närmare. Det förra mordet skedde utanför ett lägenhetshus på Bleeker Street, en och en halv kilometer från henne. Det kom närmre, femhundra meter i taget.
Hon kom att tänka på en kväll för ungefär sex månader sedan. Det var i början av januari och under perioden då hon fortfarande hade råd att gå ut. Konserten hon gick på var i utkanten av staden, i en lokal som tidigare varit en biltvätt. Dorothy såg en man bland åskådarna. Vem han var visste hon inte, men hans ansikte, hans ögon, var vagt bekanta. Han tittade upp på den sjungande kvinnan, hennes melankoliska Roy Orbinson covers verkade röra honom till tårar. Mannens hårda ansikte slappnade av, hans ögon smärtsamt längtande. Det var först när han vände blicken mot Dorothy som hon insåg att hon stirrat. All mjukhet och känsla försvann från hans ansikte och ersattes av samma hårda, lugna mask han haft innan kvinnans uppträdande. Trots hans kontrollerade fasad var hans ögon vilda. När Dorothy mötte hans blick skar den nästan igenom henne. Mannen ställde sig upp, hans blick fortfarande på henne. Och den där blicken, de där ögonen. Hon hade nästan…
Riingg. Riing. Riingg.
Den här gången var det inte telefonen.
Hon tittade ut genom kikhålet. Trapphuset var mörkt förutom en ensam glödlampa, dess gula sken räckte inte fram till ytterdörren. Hon kunde dock urskilja siluetten av en kvinna. Dorothy öppnade motvilligt dörren.
”Hej! Jag heter Laura, jag flyttade nyss hit. Får jag komma in en stund?” Kvinnan utanför dörren log stort.
”Visst.” Svarade Dorothy motvilligt. Under de tre åren hon bott i huset på Market Street hade hon aldrig haft en riktig konversation med någon av sina grannar. Inte för att det var någon idé, ingen som bodde i huset stannade någon längre tid.
”Tack, jag kommer inte stanna länge”. Kvinnan log stort igen och satte sig på stolen.
”Jag är väldigt social, du vet. Jag har pratat med alla i uppgången förutom du. Jag knackade på igår, men du verkade inte vara hemma. Men sen såg jag att det lyste i fönstret när jag kom hem. Men jag spionerade inte, jag lovar. Jag såg bara att det lyste. ” Skrattade kvinnan.
”Tidigare bodde jag borta vid Edine park, du vet där vid plaskdammen? Det huset var mycket nyare än det här. Och fräschare. Min lägenhet var större också, den hade till och med luftkonditionering. Men grannarna var ingenting att ha. Trots att lägenheten vägde upp för det ett tag så kände jag till slut att det bara inte gick längre. Jag måste ha folk att prata med, annars går jag nästan under. Känner du inte också så?” fortsatte hon.
Paus. Dorothy visste inte vad hon skulle svara. Laura verkade dock inte bry sig om det, utan hon fortsatte prata.
”Och vad är din historia, då?”
Frågan överraskade Dorothy, hon hade inte fått intrycket att Laura var typen som intresserade sig för andra.
”Jo, för tillfället så håller jag på att bli stämd av hyresvärden för kontraktsbrott. Det är därför lägenheten är, tja, så tom.” Svarade Dorothy och gestikulerade menande mot det kalt möblerade rummet.
”Det var på grund av tapeterna. Jag visste att det inte var tillåtet, men jag hoppades väl på att han inte skulle upptäcka det. Herregud, gubben har inte gjort en kontroll av lägenheten på tre år. Jag vet fortfarande inte hur han upptäckte det. Förutom det, så vet jag inte. Min historia är inte så intressant, jag har bott i Wilmington hela livet.”
”Du får ursäkta att jag frågar, men varför? Är de här tapeterna verkligen värda att bli stämd över?”, undrade Laura, hennes blick dömande medan hon betraktade de mörka väggarna.
Dorothy suckade lågt. Hon blev återigen påmind om det andra problemet; det var fel tapeter. Även om hon varken kände, eller direkt gillade, Laura blev behovet att prata om det med någon bara större och större. Hennes sociala krets hade inte direkt vuxit sedan hon blivit stämd.
”Jag ville ha något nytt, bara. Jag hade egentligen tänkt mig andra…snyggare tapeter, men tapetseraren beställde fel. Men jag är nöjd, för de är i alla fall nya.” Sa hon till slut.
”Synd bara att de måste ner nu” svarade Laura.
Dorothy tittade frågande på henne. Inte hon också.
”De måste väl ner. Det är det hyresvärden vill. Om du inte tar ner dem kommer du förlora lägenheten, eller hur? Och tapeterna.” Fortsatte hon.
Hennes röst var nu intensiv på ett sätt den inte varit tidigare.
”Jag vill inte slänga ut något fint.” Sa Dorothy tyst.
Laura tittade frågande på henne.
”När jag var elva år såg jag något…annat för första gången. Kalla det självförakt, men jag tror inte mina föräldrar såg sig värdiga något annat än vår gata. Men när jag var elva åkte jag och min klass hit. Västra Wilmington var redan då i slutet av sin guldålder, bara en teater fanns kvar. Det var Almingtonteatern. Och det var där, innan vi var framme vid teatern, som jag såg dem. I ett fönster på andra våningen i ett lägenhetshus. Jag hade såklart sett tapeter. Men de jag såg i det där fönstret, det var det finaste jag sett. De var klarblåa, som himlen på en kall vinterdag. De var dekorerade med två decimeter långa silvermedaljonger. Baserat på mina efterforskningar var de från 1880-talet, så ungefär lika gamla som huset. Jag försökte hitta dem nu när jag skulle tapetsera om, men de fanns inte att köpa någonstans. Jag fick nöja mig med de här. Men det spelar ingen roll, för jag har äntligen något fint. Och jag bryr mig inte om att jag måste sälja mina möbler eller att hyresvärden stämmer mig. Det är omöjligt att veta hur mycket tid man har. Och om jag får spendera några veckor av den tiden med att känna mig nöjd med hur jag har det, så har jag ingenting att klaga på.”
Laura svarade inte på ett tag. Hon tittade bara ned i golvet.
”De måste ner, det vet du.” Sa hon till slut, rösten lugnare än tidigare. ”Du vet vad som hände Jeffrey Beaumont, du vill inte att det ska hända dig med.”
Hon ställde sig upp och började gå mot dörren.
”Ta ner dem, Dorothy. Du vill inte träffa Frank”, var det sista hon sa innan hon stängde dörren bakom sig och gick ut i det mörka trapphuset.
I vanliga fall skulle Lauras besök ha chockerat henne. Men med tanke på de andra underliga incidenterna som inträffat under de senaste månaderna, hade hon det inte i sig att känna sig överraskad.
Trots Lauras hot hade Dorothy bestämt sig; hon skulle aldrig ta ned tapeterna.
En vecka senare knackade, snarare bankade, det på dörren igen. Till skillnad från förra gången kunde hon dock inte urskilja vem som stod på andra sidan; glödlampan hade gått tre dagar tidigare. Det var inte bara mörkret som skilde denna situation från den förra. Under onsdagskvällen hade det skett inte bara ett, utan två, mord i västra Wilmington. Två brutala mord. Dorothy läste om dem i Wilmington Star-News dagen efter, men hade snabbt bytt blad när hon kom till dödsorsaken. Att öppna dörren vore ingen bra idé. Bankandet fortsatte. Hon kanske borde öppna, trots allt. Tänk om det var hyresvärden?
Med trevande händer vred hon om låset. Hennes försök att öppna dörren på glänt misslyckades när dörren plötsligt slängdes upp. Mannen på andra sidan dörröppningen hade hon sett förut. Men det var många månader tidigare, i en gammal biltvätt. Hans röst, insåg hon, var också välbekant. Särskilt när han yttrade de välbekanta orden; ”Har du inte tagit ned tapeterna?”. Rösten hade hon dock bara hört över telefonen, under de många timmar de bråkat om sådant som kontrakt, hyra och tapeter.
Men nu när han stod framför henne, med sopsäck och tapetskrapa i hand, var han ingen hyresvärd. Han var inte heller en melankolisk man som lyssnade på Roy Orbinson-covers. Han hade en mordisk blick. Han var Frank.

Lilla Lubbe-priset 2025

FÖRLÄNGD INLÄMNINGSTID TILL DEN 26 FEBRUARI

En novelltävling för dig som
− är född mellan åren 2004 och 2008
− bor i Västernorrland

Skriv en novell
− med max 10 000 tecken inklusive blanksteg
− på vilket tema du vill, ämnet är fritt

Du
− får bara tävla med en novell
− får bara skriva på svenska

Din
− novell kommer att läsas och bedömas anonymt av en jury
som inte vet ditt namn eller var i länet du bor
− novell får inte vara publicerad tidigare

1:a pris 3 000 kronor
2:a pris 2 000 kronor

3:e pris 1 500 kronor

Skicka in ditt bidrag i Word-format, senast 26 februari till: Isabella.Josefsson@outlook.com  (SMS eller Mobil: 0702133317)

Skriv ”Lilla Lubbe” i ämnesraden. Skicka separat in uppgifter om ditt namn, postadress, e-postadress, mobilnummer och födelsenummer (6 siffror).

 

Prisutdelning sker i Härnösands bibliotek lörd. 22 mars 2025, kl. 13

www.ludvignordstromsallskapet.se

Regionbibliotek Västernorrland

Prisutdelning!

Lördagen den 22/2, kl 13.30 tar ADAM SVANELL emot 2025 års Ludvig Nordström-pris. Han berättar om sin arbete som journalist och dokumentärbloggare.
Lokal S:t Petrilogen i Härnösand

Prisutdelningen sker alltså i samband med årsmötet, bara en paus emellan.

SKRIVTÄVLING!

Lilla Lubbe-priset 2025
En novelltävling för dig som är född mellan åren 2004 och 2008 och bor i Västernorrland. Skriv en novell med max 10 000 tecken inklusive blanksteg på vilket tema du vill, ämnet är fritt.

Du får bara tävla med en novell och får bara skriva på svenska.

Din novell kommer att läsas och bedömas av en jury som inte vet ditt namn eller var i länet du bor, och din novell får inte vara publicerad tidigare.

1:a pris 3 000 kronor
2:a pris 2 000 kronor
3:e pris 1 500 kronor

Prisutdelning sker i Härnösands bibliotek lörd. 22 mars 2025, kl. 13

Skicka in ditt bidrag i Word-format, senast 14 februari till: Isabella.Josefsson@outlook.com (SMS eller Mobil: 0702133317). Skriv ”Lilla Lubbe” i ämnesraden. Skicka separat in uppgifter på ditt namn, postadress, e-postadress, mobilnummer och födelsenummer
(6 siffror).

Ludvig Nordström-sällskapet
Regionbibliotek Västernorrland

JULENS PARADOX. ETT 50-ÅRSMINNE av Ludvig Nordström

I.
Juldagen år 1877 inträffade på Gräsön utanför Öregrund en händelse, som skänkte prästen på platsen anledning att hålla en predikan nyårsdagen 1878, d. v. s. i år (1928) för jämt femtio år sen, i vilken han gav det stoltaste uttryck åt julhögtidens innebörd, jag känner.
Det är huvudsakligen därför jag skall berätta efterföljande drama. Men även för att därvid högtidlighålla femtioårsminnet av en av de största tragedier i det okända, som inträffat i vanliga, enkla människors liv på kusten av Ålands hav, en tragedi, varav minnet ännu inte förbleknat i dessa trakter.

II.
Jag skall då först be att med några ord få ange karaktären av det stycke svensk ostkust, där dramat spelades. Det var alltså, som jag ovan nämnde, Gräsön utanför Öregrund.

Var Öregrund ligger, längst ut på Upplandskusten, veta självklart alla. Men vad däremot endast få ha fullt klart för sig, det är, att detta stycke kust tillhör de allra farligaste i hela Sverige. Där ligger nämligen en skärgård, som avslutar den stockholmska mot norr och som har formen man skulle kunna säga av en eskader, med slagskeppen representerade av de stora, längs fastlandet löpande ö-massiven, och där svärmen av torpedbåtar och undervattensbåtar representeras av tusentals skär och undervattensgrund.
Hela sträckan från Grisslehamn i söder på Väddön, över Fogdön och Singön till Gräsön längst i norr, bildar på detta sätt ett fullkomligt helvete av sten och skrubbor, fruktat av sjömän sen urgamla tider och bevakat och upplyst av fyrar och fyrskepp, tätare placerade än någon annanstans längs Sveriges långa kust.
Likafullt ske där ständiga katastrofer. Icke senare än hösten 1922 lågo på en gång i Öregrund tjugutre uppflutna lik, offer från sjökatastrofer kring Gräsön, och av dessa hade ett kommit inflytande i hamnen, i stående ställning.
Nåväl! Av de stora öar, som bilda ryggraden i denna skärgård mot Ålands hav är Gräsön den nordligaste och näst Väddön den största. Dess nordspets sticker som ett spjut mot Gävlebuktens vida, tomma vatten, och dess yttre skärgård sträcker sig med ett nästan oöverskådligt myller av skär och stenar cirka en mil rätt ut i Ålands hav.

Om man från Höglyckeberget på Gräsön en klar förhöstdag med frisk vind från ostkanten ser ut över denna arkipelag, ser man ut över tusentals fontäner, som spruta sina strålar upp i luften, och det glittrar och skimrar som i en jättelik kristallkrona, hängd över ett fält av snö.
Och folket i denna skärgård?

Ja, Albert Engström har ju gett oss en sida av dess väsen i sina ypperliga skildringar. Han har gett dess naturbundenhet, han har gett det hedniskt barbariska, den av alla öden okuvade kraften hos de människor, som bo där ute.
Men de äro inte bara hedningar och barbarer. De äro också människor som vi andra, levande ett strävsamt och hårt men långt ifrån olyckligt arbetsliv. Deras stugor äro utplanterade på de olika skären, och därifrån ro de med sina fiskredskap och hålla noggrann uppsikt över allt, som händer och sker mellan grynnor och grund, på detta sätt genom havet självt hopbundna till en samhörande människogrupp. Men även två andra faktorer binda dem samman: marknadsdagarna i Öregrund, då de råkas, stundom ta en sup tillsammans och resonera, samt högtiderna och helgerna i Gräsö gamla kyrka.
Så ha de levat i århundraden.
Och det, som nu skedde där ute i havet juldagen år 1877, var följande.

III.
Det var en olycka, som kostade icke mindre än femton personer livet, och det under omständigheter, som voro mer än vanligt gripande.
Saken var nämligen denna.
Gräsön avslutas mot norr av en liten friliggande ö, som heter Örskär, skild från den egentliga Gräsön genom ett sund, som på det smalaste stället torde mäta några hundra meter och som därstädes är, i synnerhet vid lågvatten, mycket grunt.
På Örskärs nordspets reser sig fyren med samma namn, ett monumentalt stentorn från 1700-talets början, och på ön bodde år 1877 dels fyrbetjäningen med familjer, dels några fiskarfamiljer.
När nu dessa skulle besöka Gräsö kyrka, som ligger två och en halv mil söder om Örskärs sund neråt ön, så använde de sig i regel, utom då is hindrade, av båt, som de antingen rodde eller seglade, och berodde detta, vill jag tro, inte minst på, att ölandsvägen var lite si och så, varförutom kust- bor i regel hellre använda armarna än benen vid förflyttning från en ort till en annan.
I samband med denna gamla kustvana var det. som här berörda tragedi inträffade.
Herrskapet torde nämligen få föreställa sig följande.

Julaftonen har ingått över allt Sveriges land, och julstillheten har fallit, julgranarna tänts, så att Sveriges vinterkväll prickats av de klassiska små vänligt kisande ljusen, fler och mer tindrande än en vanlig vinterafton.
Men ute i havet lyste denna kväll knappt fler ljus än vanligt, ty fiskarbefolkningen på kusten och då inte minst på Gräsön hade inte alltid råd till extra ljus, kanske inte ens till ljus alls.
Därför togs inte heller gran in från skogen, men i mer än en stuga hände det, att i skenet från den öppna spisen något annat än en skimrande julgran tjusade barnens ögon. Det var en krans av glittrande glasfjäll, vilken fadern plockade fram ur sin sjömanskista och som han köpt ute i världen, då han som ung varit på sjön, och medfört hem till sin flicka eller, om han redan då varit gift, till de små och deras julafton. Och i många svenska mäns och kvinnors hjärta är det därför också vid ordet: julafton, icke en ljusprydd gran, som framträder för den inre blicken, utan just en dylik liten glitterkrans, deras barndoms stora under.

Alltnog ! Julottan i Gräsö kyrka började klockan sex på morgonen, och skulle Örskärsborna vara säkra om att hinna i tid måste de ge sig i väg från sina bodar redan klockan ett och, som de ju måste ha lite mat i sig, innan den långa kalla färden börjades och kaffe sålunda skulle kokas, måste de stiga upp redan klockan halv tolv på julnatten för att i full ordning nå fram till Guds hus. Och man vet, att så hade det gått till även denna julnatt, ute på Örskär. Klockan nio på julaftonen hade det varit mörkt i alla de små stugorna, endast fyren hade blinkat i julnatten. Klockan halv tolv hade fönstren åter lyst, och klockan ett hade båten med kyrkfolket, sexton personer, män och kvinnor, begett sig i väg.

Men nu kommer något, som aldrig blivit klarlagt.
Det fanns två vägar att på sjön från Örskär nå kyrkan: den inre vägen och den yttre ; den västra, som vette mot fastlandet, den östra, som vette mot hela det ovissa Ålands hav. Och denna julnatt år 1877 hade Örskärsborna valt den yttre, östra vägen, som gick mellan den låga, klippiga, vilda östranden och de tusentals skären och undervattensgrunden. Varför? På det har ännu icke getts något svar. Kanske var sjön frusen.

Men allt gick väl ! Allt gick väl !

Örskärsborna kommo i bländande månsken till den lilla rödmålade träkyrkan just som julottan började och fingo med alla andra från ön och skären sjunga julpsalmen och motta prästens välsignelse.
Och därmed var deras hjärtas behov stillat.

Då hände det.

IV.
Medan gudstjänsten pågått — i denna lilla träkyrka ute i havet såsom i alla kyrkor, både av sten och av trä, Sverige runt — hade det börjat blåsa upp, mulna och flyga snö i luften.
Då skyndade sig de sexton Örskärsborna i rad längs den smala stig, som löper tvärsöver ön genom skog och hagar från kyrkan till yttre sidan och gingo i båten, satte segel och försvunno i den tätnande vinterluften över det alltmer mörknande havet.
Men de seglade inte hem direkt. De togo i land vid Norrboda by, som ligger strax söder om Örskärssund, gingo upp till byn, till släkt och vänner, torkade sina våta kläder, åto och drucko och värmde sig.
Och så gick dagen, och det blev mörkning.
Men nu var något att märka. Det var inte alla, som med båten kommit till Norrboda. Det var bara männen. Kvinnorna hade redan efter första milen, på grund av den ökade stormen, bett att få bli landsatta, vilket skett, och de hade till fots och genom vinterskogen nått fram till Norrboda.
När det nu skymde och alla sexton blivit torra, varma och mätta, beslöto männen att färden skulle fortsättas till Örskär, och kvinnorna ville detsamma.
Norrboda byamän pekade då mot himlen och dess flygande snömassor och ut mot den annalkande, dånande och mullrande stormnatten, men högt över himmel och hav reste sig för Örskärsborna: plikten.
Fyren brann, ty havet gick öppet, och den måste skötas. I stugorna väntade barnen sina mödrar, och deras oroliga gråt i stormen hörde mödrarna över havsdånet.
Och så gingo de i båten, alla utom en kvinna, alltså tillsammans femton personer, hissade segel och försvunno i den växande kvällen.

V.
Dånet av den julnattens storm skulle sedan följa tusenden på denna kust genom resten av deras liv som det avlägsna men aldrig bortdöende dånet av ödets ocean kring den lilla människovärlden.
Ty tredje dag jul spreds över hela Gräsön och dess skärgård, in över Öregrund och dess närmaste socknar ett fasans budskap:: Örskärsbornas båt hade aldrig kommit hem utan spårlöst försvunnit i julstormen.
På annandagens afton, då kyrkfolket ännu icke avhörts på Örskär, hade några av de för fyrens skötsel hemmavarande karlarna gått ner till stranden, och där upptäckt, efter några timmars letande, på Gräsösidan utåt havet en mast, som stack upp ur vattnet, inte långt från stranden, och hängande vid den en rock.
Då hade de begripit, manskap hade kallats samman, draggning börjat, och efter en stund voro åtta lik uppdragna på strand.
Så pågick det dag efter dag, till dess att av de femton omkomna alla utom tre återfunnits. Av dem återfunnos två påföljande sommar uppflutna nära olycksplatsen, den tredje vid Getaberg på Åland, och på dess kyrkogård fick han sin sista viloplats.

VI.
Kom så småningom år 1878. Över hela Sverige, hela Skandinavien och Finland hade berättelsen om olyckan spritts,av telegrafen, och inom en osynlig ring av hjärtan, omslutande i fjärran den snöiga ön i Ålands hav, skedde begravningen.
Allt vad mänsklig form och rörelse ägde hade denna nyårsdag strömmat till Gräsö lilla kyrka, från ön, från skären, från Öregrund, från socknarna intill. Och man vet, att folkmassan uppgick till flera tusen personer.
Inom en gammal mossbelupen stenmur, omgiven av gamla alar ligger Gräsö kyrka och kyrkogård, och mittpå kyrkogården var en stor gemensam grav uppkastad.
Dit buros nu i den stilla, höga vinterdagen de under levande blommor nedtyngda kistorna. Männens kistor buros av män i allvarliga höga hattar, kvinnornas av skärflickor i svart med vita blomsterkransar i håret.
Kyrkogården var packad av svarta människoskaror med hårda, bistra ansikten, och mitt i skaran, på den uppkastade jordhögen invid graven, stod prästen, resande sig över alla, även han en lång, sträng figur.
Vad som nu låg över denna folkmassa var inte bara sorg, det var också vrede, och vrede mot allt det, som prästen representerade. Inte direkt mot det gudomliga i och för sig, men mot vad kyrkan och dess tjänare lärt och lärde om det gudomliga, att det var kärleken, som gick genom världen.
Denna vrede hade flammat upp redan vid första underrättelsen om den timade hemska tragedien, den hade vuxit under veckan mellan jul och nyår, och prästen hade fått rapport om saken från alla håll och kanter.
Där han nu, nyårsdagen 1878, stod inför menigheten på Gräsö kyrkogård, stod han alltså inför denna menighet inte bara som präst utan som krigare mot otron.

Och vad hände?

Först och främst blev det prästen, som kom till synes, och det på ett för hela menigheten klart synligt sätt.
Ty gråtande hustrur och mödrar, stapplande, ålderbrutna fäder lutade sig mot hans bröst, fullkomligt övergivna. Han skulle trösta, han skulle förklara, han skulle lyfta, han skulle visa vägen framåt.
Då öppnade sig allaredan de sedan en vecka mulna stormsjälarna för den andens hårda vintersol, vilken dock lyser över Sveriges kalla land.
Och när prästen med hög och klar stämma jordfäst de döda och orden:
— Av jord är du kommen ! Jord skall du åter varda. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen! Låtom oss bedja.
Skallat ut över massan, var det icke längre jordens utan himlens rytm i allas hjärteslag.
Och sedan bönerna lästs, försvann prästen, och krigaren stod fram för de församlades blick, när den stränge mannen ropade över mängden:
— Varför äro vi här på jorden? Äro vi här för vår skull? Äro vi här för varandras skull? Äro vi här för att vara lyckliga? Äro vi här för att göra varandra lyckliga?
Och hans svar genkastades av den glashårda himlen, då han fortsatte:
— Nej ! Lyckan och glädjen, det är vår syn på jordelivet, men i den är icke sanningen! Ty det är skrivet, att bergen skola kavlas ut och dalarna höjas, havet tömmas och jorden bliva såsom Jerusalems stad. Och då skola världar och väldigheter uppgå för människornas blick och förklaringen skall varda oss given.
Och det är skrivet, att detta skola människor och människors arbete genom tiders tider utföra.
Därför äro vi satta på denna jord. Icke för vår egen skull, icke för vår lyckas skull, utan för att vara Guds krigare att utföra hans stora plan med hela världsalltet, varav vår lilla jord ock är en ringa del.

Och med de ord han därpå yttrade gav han alla de församlade den bild av det skedda, och det just i skenet av alla julens ljus, som lyfte deras hjärtan över dem själva och över det skedda och som de sedan förde med sig som den största julgåvan hem till sina skär och sjöbodar.
— Det målet, dånade nämligen prästens stämma över församlingen, är oss alla ännu lika fjärran som den dag, om vilken det är skrivet, att då skall mörker icke mera vara.
Men i kraft av tron på det målet leva vi alla, och den jul, vi nu under så sorgliga omständigheter firat, den skall kvarleva för allas vårt minne som den största vi mött på vår jordevandring.
Ty i den är julens hela paradox eller gåtfulla hemlighet bliven oss uppenbarad. Ty julen är ljusets helg, och bilden av julen är bilden av hela vårt mänskliga liv.

Då vilar årets svartaste natt över jorden, men i denna natt tindra kyrkor och människors hem, på vägarna, i skog och på slätt fladdrar facklornas sken, och alla dessa ljus de äro Guds fanor lyfta mot det mörker, som de en dag skola ha för evigt besegrat.
Vilken världslig klokhet vill tro detta? Hur skola dessa små gnistor av ljus kunna bli ett ljushav, där intet mörker mer skall finnas?
Och ändå är det den vetskapen, som gör det möjligt för oss alla, vare sig vi tänka därpå eller inte, att leva.
I den kampen ha våra vänner stupat. Mörkret slog dem.
Men de stupade på sin post och när det eviga ljusets dag, när den sista stora julen ingår, som ingen ände skall få, då skola vi åter möta dem, och fallna som soldater i den stora striden ha de nu frid och evig ro. Amen!

”Julens paradox. Ett femtioårsminne”, i Bonniers Veckotidning, årg. 6 (1928):52
[Julnumret], s. 10-12. Ill. av förf. Även i Svenskar (1929)]

STONEHILL, södra vägen 23

”… Och så blev samtidigt villan på Rotudden färdig. Den döptes till ”Stonehill”.
– För så hette den villa, där min farbror bodde deklarerade fru Sarah.
– Fanns det sten där då? frågade patron Lack.
– Nej, svarade fru Sarah, men namnet var vackert.
Allright! sade patron Lack. Det finns inte sten här heller, bara lingonris och kvinta gran och utskott. Så blir det Stonehill.
Och det blev så.
(Ur Planeten Markattan 1937)

”… och sedan när patron åter börjat arbeta sig upp, hade den (familjen) flyttat till bättre och bättre hus, nu bodde den här i den nya villastaden vid Södra sundet och tätt intill reste sig det nya hem, som patron Lack höll på att bygga åt sig och sin hustru där de skulle tillbringa sina gamla dar. Så trodde han, att det skulle bli, men det skulle bli helt annorlunda. Än en gång skulle olyckan sorgen och ofärden gå över huset, men det var det ingen som visste denna mörka marknadssöndagsafton, då kyrkklockorna hördes svagt inifrån stan …”
(ur Påhemväg till Öbacka 1934)

GYMNASISTBAL PÅ 1890-TALET

Gymnastiksalen strålade som ett bloss långt in på natten, och musiken ljöd taktfast genom ett och annat fönster, som stundom öppnades, hvarvid ånga strömmade som ur ett badhus …

Hvilken syn för unga ögon! Hvilken fest och glans! Hvita klänningar med blåa sidenband bildade den kompakta fond, mot hvilken några röda klänningar och några blåa klänningar aftecknade sig.
Och håret hängde i alla kulörer ner från damernas hufvun, där var spanskt svart och det blondaste blonda, där var brunt och cendré, och hur det än var, vackert var det alltsammans.

Av Ludvig Nordström, ur Tomas Lack 1912.