Välkommen!

Untitled Document

Ludvig Nordström-sällskapet
(Grundat 1992)
Ordförande:
Torild Blomqvist
Vice ordf:
Jörgen Eriksson
Sekr: Isabella Josefsson, 070-213 33 17
isajos@spray.se
Kassör: Staffan Nyström

Ledamöter och ersättare:
Sven Bodin, Lena Gedin,
Christina Grandien, Catherine Lundmark
Eva Myrhage, Björn Thunberg 

Medlemsavgifter: 
Enskild medlem: 150 kr 
Familjemedlem: 75 kr 
Studerande: 25 kr

PlusGironummer: 
419 98 61-8

”Solskensolympiaden” 1912

Ludvig Nordström skriver om ”Solskensolympiaden” i Stockholm 1912:

Och så gick solen åter upp öfver Stockholm.  Åter började den klara rymden fyllas af rök och dis, åter blänkte fönsterrutor långt upp på Norr, åter kommo de hvita skärgårdsbåtarna i en lång rad om Sjötullen, och åter tog staden upp sin sorlande sång.

Då begaf sig den gode Ankarsparre ner från sina berg för att möta professorn och med honom ge sig upp till Stadion, och idag var Marathon-loppets dag.

Och det var söndag.

När klockan gick på tolf vände alla stadens bilar uppåt Stadion som flöjlar för samma vind. Och när professorn och Ankarsparre vandrade uppför Sturegatan försvunno de som soldater i en väldig armé af män, kvinnor och barn, medan de ständiga bilarna ryckte upp slag i slag som skoporna på ett mudderverk, och alla skulle de tömmas i Stadions jättekar, som rymde 30 000 människor.

Himlen var blåare än annars den dagen – eller tycktes åtminstone vara det, och Humlegårdens grönska hvälfde sig i rika festoner, popplarna sprutade sina höga kaskader, björkarna brunno bak lönnarna, och blommorna tolkade jordens fröjd.

Med hvilken värme, hvilken sydländskt silfvergrå värme öfver gata och trottoar! Apelsingula markiser bländade, de lackerade privatbilarna drogo som kanonblixtar i fonden, och människorna gingo barhufvade, hela gatan pratade halfhögt som på en skolafslutning i korridorerna, och det frasade öfverallt.

När så professorn och Ankarsparre kommo upp på Valhallavägen och ställde sig i kön, pekade den förre bort mot Östra station…

Men professorn beskådade Stadion. Därefter beskådade han folkmassan och såg, att det var kvinnor mest och alla klädda i färggranna sommartoaletter.

Så kommo de in och fingo plats strax vid stora porten högt upp, så att de hade fri blick över hela arenan och amfiteatern. Som alla människor voro ljusklädda och solen sken, liknade det hela en jätteparkett af hvita astrar, öfver hvilken alla världens flaggor vajade som blodröd vallmo, blå campanula och gul solros.

Det var en oförglömlig syn.

Nere på arenan gjorde en tjock amerikanare, som vandrat omkring i nattrock, i detta ögonblick ett jättekast med sin slägga och publiken skrek, viftade och hurrade, flaggorna smällde för vinden, och skuggan förändrades; på kungliga läktaren glänste uniformerna, och i megafonen utropades täflingsresultaten. Allt var stormande, upprördt, entusiatiskt…

Nu hände något. Ett oerhördt virrvarr uppstod.

–        De komma! De komma! Sitt ner! Tyst! Sitt ner! skreks.

Det var Marathonlöparna.

Vördade läsare, min penna skälfver, men jag måste säga det: Ankarsparre hade blifvit tokig. Komplett tokig! Fosterlandet hade gjort honom tokig, honom som så många andra …

Och hvad gjorde han, sedan han nu blifvit en dåre? Detsamma som de öfriga 30 000 dårarna i Stadion.  Han skrek, när Sverige kom in som sjätte, och ögonen runno på honom som på alla andra.

–        Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!

 

Ur Ankarsparre [kapitlet ”Sverige”]. 1912

Isabella har klippt och klistrat.

 

 

 

Leave a Reply

?>