Kategori: Okategoriserade

Vinnare 2020

Sju kronor

Folkvang flickan

175 meter över helvetet

 

Surströmmingens höga visa
text: Den blyge (Georg Paulsson)

Ljuv är doften av dina kaggar,
dina sextiotusen ångermanländska kaggar från Ulvön.
Vi vilja fröjdas och vara glada över dig och prisa dig
högre än vin och Orientens alla köpmannakryddor

Med rätta har man dig kär,
ty medan dyrkaren håller sin fest
sprider din nardus sin söta lukt.

Du är mig en myrrhagömma, ja,
som en klase cyperblommor.
Ja, ljuvelig är du, ja,
som de ljuveligaste cyperblommor.

Vem är han som kommer hit in på gästabudsfatet,
kringdoftad av myrrha och rökelse?
Se, det är Strömmingens bärstol,
Surströmmingens praktbår är det,
och doften av hans salvor övergår all vällukt

Av sötma drypa mina läppar och min tunga,
såsom det vattnas i munnen
vid åsynen av citronträdets frukt,
ty du är ljuvligare än honung och mjölk
och Ångermanland är en lustgård, ja,
hela ditt väsende är ljuvlighet.

Jag besvär eder,
i Ulvöns döttrar,
vid alla fiskar i vattnet.
Steken icke surströmingen,
steken den icke,
ty den skall ätas rå.
Med lök och oskalad potatis.
Ty en källa i lustgården är han.

Men en tillsluten lustgård är du
och för dem som icke äro rättrogne, ja.
som en förseglad källa
från det rinnande flödet på Libanon.

Ty hedningarna älska nardus och saffran
och kräftor och aloe och biffstek och kalmus
och kanel och kokt rimmat lamm med rotmos
och honungskaka och chateaubriand,
men surströmmingens röda kött
är såsom vällustsrika blomstersängar, ja,
såsom skrin med doftande liljor.

Surströmming, dina ögon äro som krysoliter,
ty de hava underkuvat mig,
och ditt skinn är såsom det värdefulla silvret,
och ditt kött, ja,ditt röda kött är såsom guldet i bergen,
eller såsom morgonrodnadens
purpurglans vid synranden,
och saltlaken i dina kaggar
är härligare än saften ur vinträdets klasar
eller luktvattnet från Köln er 4711.

Ja, du är min vän,
och till dig står min åtrå;
min vän är strålande vit och röd,
härlig framför tio tusen fiskar.

Men jag besvär eder ännu en gång,
I Härnösands och Örnsköldsviks döttrar,
steken icke surströmmingen,
steken den icke,
utan servera den rå
och direkt upp utur kaggarna.

Men med lök och tunnbröd
och oskalad potatis.
Och med rom.

Under alla år på bibliotek har jag då och då gallrat böcker. Jag har någon gång tagit hem utrangerade exemplar och ställt i min egen bokhylla. Nu sitter jag och gallrar i mina hyllor med faktaböcker, jag döstädar.
Jag har ingen aning om varför jag tog hem det sista numret av Svensk litteraturtidskrift 1983 från Eda kommunbibliotek. Kanske för omslagets sorgsna rubrik ”Avsked”. Jag bläddrar förstrött och hittar en artikel av Eva Alexandersson, ”Porträtt av Marika.” Den handlar om hur Eva Alexandersson bor i Öregrund en tid och hjälper Marika Stiernstedt att slutredigera hennes bok Kring ett äktenskap. 1983 visste jag inte mycket mer om Marika Stiernstedt än att hon författat Ulla-Bella, och om hennes make Ludvig Nordström knappt annat än att han skrivit Lort-Sverige.
I vårt medlemsblad LUDVIG 2020:1 har jag med tidningsartiklar som grund berättat lite om den minnessten över ”Lubbe” som restes i Öregrund 1953. I Eva Alexanderssons för övrigt mycket gripande porträtt av den åldrade och ibland trötta Marika får jag nu oväntat ta del av det som hände bakom kulisserna denna augustidag. Isabella Josefsson 7/7 2020

”En vacker söndag i augusti skulle en minnessten med porträttmedaljong över Ludvig Nordström avtäckas i stadsparken. Några i stan hade tagit initiativ, insamling hade gjorts och nu ville Öregrund hylla Bottenhavsfiskarnas skildrare, han som väl kunde kallas stadens fosterson, eftersom han bott där [på somrarna] i tjugo år. Efter högtidligheterna skulle middag gå av stapeln på stadshotellet och Marika hade mottagit fint inbjudningskort. Hon tackade nej till middag, fast egentligen sade hon, var hon nyfiken på hur festkommittén skulle handskas med två fruar Nordström. Nå det gjorde detsamma, ceremonin skulle vi dock övervara. Marika var uppsträckt i fin svart dräkt, nyschamponerad och nyblåad i håret. Jag följde med som sjalbärerska. Vi var sena, allt folket hade redan samlats runt gräsmattan där stenen stod höljd i grönt täckelse, väl fastknutet för att inte brisen från [Öregrunds]Grepen skulle avtäcka i förtid. Sommargäster trängdes med ortsbor, barn skrek och rusade av och an, hundar skällde som vanligt och utombordare dånade förbi runt udden. Marikas gamle vän aktuarien stod där blitt leende som vanligt, skranglig och vithårig med monokeln dinglande i handen. Kort sagt, allt var som det brukar vara vid dylika tillfällen. Det var mycket svenskt.
När Marika saktade trippade in på gräset mottogs hon med applåder. En herre i festkommittén kom störtande fram, bugade, kysste på hand och bjöd arm – just så belevat som kunde väntas av en väluppfostrad svensk officer: artiga små bugningar, huvud på sned, blicken i hennes ögon. Andra herrar i kommittén, den snälle folkskolläraren […] och några till kom lommande efter. Mitt för minnesstenen hade uppställts två vitmålade trädgårdssoffor med en fåtölj i mitten. Utan att ändra en min trippade hon fram bredvid kaptenen som höviskt ledsagade stadens friherrinna till fåtöljen. Men där stegrade sig Marika. ”Nej, det vill jag visst inte”, sade hon och satte sig långt ut på ena soffan med mig bredvid. Fåtöljen fick stå där och se ensam ut. På den andra soffan satt, som jag sedan förstod, den andra fru Nordström bredvid nye akademiledamoten Bertil Malmberg, iförd klädsamt vemodig diktarmin. Sedan Gunnar Widegren från Författareföreningen och naturligtvis en student från Uppsala med nationsfana.
Talens rad följde, sköna tal med allt tillbehör: storm och kuling, farliga fiskefärder, sprittande fisk, hårdföra karlar i sydväst, tryggt blinkande fyrar.
Täckelset föll och en efter en trädde de fram och nedlade buketter och lagerkransar med blågula band […] Medan allt folket stod i andakt och en utombordare överröstade hurraropen. Efteråt blev det trängsel av pressfotografer kring Marika som fick bukett och måste skriva autografer, förstås. Festkommittén gjorde tappra försök att övertala henne stanna till middag, men förgäves. Hon drog sig undan och tittade ängsligt efter mig för att rädda henne undan spektaklet. I detsamma såg jag en ljus medelålders fyllig dam som gjorde små försök att nå fram och hälsa på Marika, men i det ögonblicket vände hon sig om och gick. Damen blev röd och stod stilla. Då gick det upp för mig att det var den andra frun [Gunborg, f. Molin]. När vi i all hast räddade oss in till te hos den gamle aktuarien, sade jag det till henne. ”Vad säger du, sade hon, ”tror du hon trodde att jag inte ville hälsa. Jag såg henne bara inte. Så ledsamt …” Svensk litteraturtidskrift 1983:4, s. 31-46. (Sista numret av tidskriften)

Medan Ludvig Nordström formulerade visionen om ett kustnära, rikt industrialiserat Norrland, var hans yngre författarkollega Helmer Grundström upptagen av ett helt annat perspektiv, Norrlands fattiga inland. ”Tanken på en särskild glesbygdsverklighet hade föresvävat Grundström redan i den refuserade och försvunna boken från 1932 kallad Lillnorrland. Han hade skrivit den i kontrast till Ludvig Nordströms begrepp Stor-Norrland. Den norrländska småbruks- och livsformen framstod som en särpräglad och hotad form av tillvaro. Grundström skrev i artikeln ’Bland lappländska bönder’ i Social-Demokraten: ”Kan man över huvud taget tala om bönder i lappmarken?” Hans svar är nej, torpare och småbrukare vore en riktigare beteckning, de lever på urbota optimism och odlingsbidrag samt på torparhustrurnas hängivenhet att sköta nästan allting ensamma medan männen lönearbetade vintertid i skogarna.”
Om detta kan man läsa i Gunnar Balgårds prisbelönta bok ”Detta är mitt land, Helmer Grundströms liv och diktning” som utkom 2006. Helmer Grundström föddes 1904 och var alltså 22 år yngre än Ludvig Nordström. Han växte upp i en fattig torparmiljö i Svanabyn strax utanför Dorotea i Lappland och skildrade livet igenom den norrländska glesbygdens villkor i mängder av tidningsartiklar, dikter och noveller. Han pendlade mellan Lappland och Stockholm och var också en av Klarabohemerna på 1940-talet, nära vän till poeter som Nils Ferlin och Gunnar Ekelöf.
Både Helmer Grundström och Ludvig Nordström var flitiga resenärer bland ”vanligt folk” på landsbygden och gjorde som bekant betydande journalistiska avtryck i vårt svenska 1900-tal: Lubbe genom sina inträngande reportage i Lort-Sverige och Helmer Grundström i sina många artiklar från Norrlands inland.
Och båda fick väl på sätt och vis se sina visioner förverkligade: både ett industrialiserat och ett utarmat Norrland. Dan Gerell

På grund av befarad spridning av Corona-viruset, ställer Ludvig Nordström-sällskapets styrelse in Årsmöte och prisutdelningar den 25 april.

Pristagarna är utsedda!

Första pris (4 000) tilldelas Elin Sundström Älandsbro, för novellen ”Sju kronor”.
Andra pris (3 000) går till Lina Wahlberg Örnsköldsvik, för ”Folkvang-flickan”.
Tredje pris (2 000) får Sissi Jansson Härnösand, för sitt bidrag ”175 meter över helvetet”.

Jury 2020 har varit bibliotekarien Carin Collén och författaren Mats Jonsson.
Prisutdelningen kommer preliminärt att ske i Härnösands bibliotek lördagen den 25 april.

På grund av Coronaviruset ställs årets LITTFEST in.
Se vidare https://www.littfest.se/

Ludvig Nordström-sällskapet medverkar med ett bokbord 13-14 mars under LITTFEST i Umeå.
Vi finns en trappa upp i Folkets Hus.

Hälsa gärna på!

En novelltävling för dig som
– är född mellan åren 1998 och 2003
– bor i Västernorrland
skriv en novell
– med max 10 000 tecken, inkl. blanksteg
– på vilket tema du vill, ämnet är fritt
Du
– får bara tävla med en novell
– får bara skriva på svenska
Din
– novell kommer att bedömas anonymt av en jury
– novell får inte vara publicerad tidigare

1:a pris 4 000 kronor
2:a pris 3 000 kronor
3:e pris 2 000 kronor

Prisutdelning 25 april.

Skicka in ditt bidrag senast 1 mars
till isabella.josefsson2@gmail.com eller isabella.josefsson@outlook.com
LYCKA TILL!

Julen.
Den 18 eller 19 december slutade i regel storskola och seminarium. Den dagen stodo bondskjutsar utanför en massa små hus i stan, och vid 1—2-tiden sågos långa karavaner av dylika skjutsar under skratt och rop kuska genam gatorna och försvinna borta på landsvägarna. Skolpojkarna foro hem, upp i skogarna att fira jullov.
I stan kom Tomasmäss. Då hade från fjällen och skogarna de stora renhjordarna hunnit till kusten, och på stans gator syntes, mässodagen, lapparna komma i akja efter renar, vilkas klövar knäppte gällt mellan husen. Boris, boris! skrek hela det unga Härnösand, men husfäder och husmödrar strömmade till torget för att köpa renkött och renben. Ren-benskalas, det var en stor tilldragelse! Renben med gammal sherry.
Och söndan före jul strålade varje butiksfönster i stan. De första julbockarna började titta ut. Julaftonen var stadsmörkret fullt av dylika julbockar, d. v. s. i vitt klädda, maskerade pojkar, som gingo ur hus i hus med julstjärnan, trädde in i salen, där julklappsutdelningen ägde rum, sjungande:
Göder afton härinne, både herre och fru! Vi önska eder alla en fröjdefull jul.
Det blev punsch och en slant, och till sist voro julbockarna så överst fulla att de hamnade i finkan.

Detta gamla bruk förbjöds kring 1893, då julbockarna ställt till bråk under en stor eldsvåda, som utbrutit i stan på själva julaftonen.
Juldagsmorgonen var hela stan upplyst, och man gick i julotta i domkyrkan, där ännu vissa familjebänkar funnos, av gammal tradition. Jag såg själv, hur det hände, att borgmästaren nekade sitta i sin bänk, om någon annan satt sig där. Då stod han i gången utanför, under hela gudstjänsten.
Juldagen måste man stanna hemma i familjen — till middag. Då lyste det överallt igen. Det var stora julmiddagen. Gud i himlen, så då åts! Och dracks! Jag minns en sådan julmiddag, då en gammal farbror bokstavligen föll under bordet. Annandagen hade hela stan magplågor, odi för att bota dem åktes släde. Det var slädar överallt, på alla vägar!
Så var det bjudningar i ett kör till tjugondag-Knut. Då dansades julen ut på S: t Petrilogen. Strax före jul hade i domkyrkan ägt rum stor utdelning av klädespersedlar åt fattiga folkskolebarn, och tjugon-dagen var det stor fest på Logen med stånd, tombola o. s. v. och av vilken vinsten tillföll de fattiga. Då skulle alla stans barn närvara, klasskillnaden mildrades då något, och förmögna hantverkares barn o. s. v. deltogo. Det var en samhällelig fest i viss mån, som slutade med stor dans.
Och sen samlades julgranarna från alla gårdar och sparades till — valborgsmässan.
Det okända Sverge och andra skildringar 1924 – Kap. 3 ”Från Gamla Härnösand”

”Förejulsvinter”
Termometern visar – 13 grader, och den blanka tuppen på kyrktornet visar V.S.V.
I söder hänger en halvklippt måne
Klockan är 2 e.m.

Nu är vintern naken och kall med ringa snö och knarrigt före. Det gnisslar under böndernas stöflar, hästklockorna ha tappat ton och klämta sprucket, i männens mustascher hänger frosten, och fruntimmernas näsor äro lika röda som deras läppar blå och ögon hvassa.

Det förmärks, att staden ligger i sågvärksdistriktet, ty luften är impregnerad med rök af milor, och öfver taken mot himlen hänger en tung gulgrå dimma från värken.
Det börjar småningom dra samman till middagstimmens likblå skymningsdagar. Molnen jagas undan, rodnaden på västerrymden rinner bort och vid 3-tiden brister Venus fram öfver Alnön och från Storgatan sedt öfver Sveas hus.

Ännu ha vi dagar kvar till de brinnande himlarna.

Det fryser till jul. Öfverallt fryser det. Människorna krympa samman och gå fort längs trottoarerna, när en butiksdörr slås upp strömmar ånga ut som från en bastu, på en isig fläck ramlar plötsligt en karl med en svordom, barn springa omkring och skratta åt honom, de fattiga supa sig fulla för att glömma all kyla och allt elände, trasiga affärsmän af obestämd art bjuda tvifelaktiga ting till salu, och i hvart hörn möter du en rödnäst, trasig man som lallar:
— Ge mig 25 öre, herr! 25 öre till logis. Men ett förhärdadt sinne bjuder dig hålla 25-öringen inne till bättre bruk. Ja, bättre!
Och så kommer julen en vacker dag örfver oss. Inte med stora förhoppningar och glimt af allt godt, men mycket annat, som åren lärt. Som man sett bakom kulisserna. Som att man inte finner midvinterfästen af gammal valör längre.

Det är nio dagar till julen. Den kommer till alla de små med stora ögon och hjärtan. Dan före dan före dan före…

”Bravo” går och bryter is nere i hamnen. Jag stod en half timma och såg på.

Den har bogen urgröpt och en fot under vatten har den en stor järnknöl, som är som en puckel. Den går och bökar rätt långt ute på fjärden, kommer dansande in mot kajen på sned som en orolig häst, man hör isen brista med buller som af tilltagande åska, den bågnar, buktar sig, gunngar och brister i rämnor med en smäll. När ångaren backar, slätar sig vattnet blanksvart och färgtomt som tusch.

Rök ångar i ränna, ångan puttrar från maskinen, aktern på båten är tung och släpig som bakkroppen på en geting och hvit af frost.

Och fram och åter går färden genom den hvita skorpan, det dundrar och hväser – – – en ångare väntas mot kvällen, farleden skall vara klar.

På andra sidan lyser Sydostbrottens ciberröda sida den ligger stilla den röda ovädersunen och hvilar till nästa års storm och dimma, då mistluren skall ula och klockan klämta, långt ute på hafvet.

Här ligger en dragare, en lastbåt. Skorstenens öppning är tilltäppt med säckväf som en syltburk,hvisslan är ombunden som ett såradt finger, gluggar och hål äro förspikade, och ångaren är fastfrusen i isen. Jag tänker på vårens bolagsstämmoa, då det skall komma i dagen, hvad den här dragit in under sommaren. Då får man se, om den kanske än en gång måste i likvidation. Gamla usling, om den kunde, hvad skulle den tänka om tillvaron?

Nu komma publikanerna i flock för att se Bravo bryta. De ha suttit inne och rökt bevakningen full och resonerat om befordringar, löner, förflyttningar.

Öfverallt samma sak: hur nå högsta möjliga summa af förtjänsten?

Grått folk öfverallt, grått väder, grå ord, grå himmel. Kyla inne och ute. Termometern sjunker alltjämt, och vi fryser i detta ”ruskiga” land.
Och så midt i alltsammans blir det jul.
Prosit!

”Tidu Mörk”
Sundsvalls Tidning 1904-12-15.