Kategori: Okategoriserade

LN_kat_omslag

LN_kat_sid1

LN_kat_sid3

LN_kat_sid4-5

LN_kat_sid7

LN_kat_sid8-9

LN_kat_sid10-11

LN_kat_sid12-13

LN_kat_sid14-15

LN_kat_sid16-17

LN_kat_sid18

”Och aldrig har en brinnande yngling längtat mer att få se sin älskades ansikte än jag att få se Människo-Sveriges kamrar och kök, skafferier och garderober, dass och sopor och löss.” (Ur Lort-Sverige, 1938.)

Så tänkte Ludvig Nordström innan han den 25 april 1938 gav sig ut på sin 48 dagar och
1 100 mil långa s.k. ”bostadsresa” genom Sveriges alla landskap – utom Öland och Gotland. Hans uppdrag var att granska bostadssituationen på Sveriges landsbygd. En undersökning som hade initierats av dåv. medicinalstyrelsen, som också utsett 43 provinsialläkare att guida Nordström. Även kommunalmän och präster anslöt som ciceroner på de platser författaren besökte.

Om intrycken från resan berättade Ludvig Nordström i radio. Serien ”Med Ludvig Nordström på husesyn” sändes i tio avsnitt under oktober − december 1938.

Boken Lort-Sverige − som har kallats det första svenska socialreportaget – gavs ut under senhösten samma år.

I kapitlet ”Lodare och löss” redovisar Nordström det han sett och hört i Västsverige.
Han inleder med en rivstart: ”Ja, det var verkligen värre i Västergötland, [än i Halland] både med hänsyn till människor och till bostäder. Gud vet om det inte var det värsta på hela resan. Men då skulle jag vilja utsträcka detta omdöme till hela Väst-Sverige, alltså både till Västergötland, Dalsland, Bohuslän och åtminstone västra Värmland. ”

Delrubrikerna ”Helvetet” och ”Medeltiden” låter läsaren ana hur det stod till med bostadsstandarden på landsbygden. En ljusning i mörkret visade sig dock staden Borås vara:
”Vad nu emellertid Västergötland beträffar mötte det oss först och främst med en sensation, det var Borås. När jag besökte staden 1930, [inför arbetet med boken Bonde-nöden. 1933] var det en livlig industristad, full av höga och smärta skorstenar från yllefabrikerna, men nu hade staden kokat över som en mjölkkastrull, och fradgan hade runnit över hela den omgivande bygden i form av vita funkisvillor i väldiga pladaskor.”

Författaren reflekterar över vilken inverkan stadens stora befolkningsökning − 20%
på åtta år, från 38 000 till 45 000 – hade haft på landsbygden runt staden.

”Det var [i alla fall] en ståtlig bild, som staden erbjöd, inte tu tal om det, och den blev inte sämre genom den omständigheten att vi passerade en lördag, så att gator och torg vimlade av folk.”

Ludvig Nordström hade publicerat drygt 60 böcker – skön- och facklitteratur − då Lort-Sverige kom ut 1938. Men det var först nu han blev känd av hela svenska folket. Många ställde sig på ”Lort-Lubbes” sida då han drog ut på härnadståg mot Sveriges dåliga boendestandard. Av andra kritiserades han hårt.

”Det luktade katekes och husförhör när Lubbe dök upp, gärna oförvarnad, med anteckningsblock, äppelknyckarbyxor, kavaj, rock och keps, limousin och privatchaufför och tillsammans med ortens provinsialläkare.” (Ur Framtidsvittnet 1987)

Ludvig Nordströms reportage fungerade hur som helst som en väckarklocka, och resulterade i att en sanitär kampanj inleddes i landet.

Källor:
Ludvig Nordström, Lort-Sverige. 1938. Stockholm LT, 435 s. Illustrerad med teckningar av författaren. [Även i faksimilutgåva 1984, med efterskrift av Birger Lundberg, och fotografier från bostadsresan 1938].
Otto Fagerstedt & Sverker Sörlin, Framtidsvittnet. Ludvig Nordström och drömmen om Sverige. 1987

Isabella Josefsson
Sekr. i Ludvig Nordström-sällskapet.
Jag har flyttat från Härnösand, där jag bott i många år och bor nu i Västra Götaland. Jag bläddrade fram till avsnittet om Väst-Sverige i Lubbes bok för att se vad han hade att säga om min trakt.

LUDVIG 2018:2 finns nu på hemsidan.

Vår Ludvig Nordström-pristagare 2016 Åke Smedberg deltar med novellen ”Nu” i Sveriges Radios novelltävling. Rösta på hans novell senast 22 april!
Gå in på Sveriges Radios hemsida, ”Kulturveckan i P1”.

Mångbegåvade skådespelaren mm Jonas Karlsson har utsetts till 2018 års Ludvig Nordström-pristagare. Jonas Karlsson kommer att hämta priset, 15 000 kronor, (som bekostas av Härnösands läroverks/gymnasiums kamratförening och Härnösands kommun) lördagen den 24 mars, kl. 13.30 i Härnösands bibliotek, Olof Högberg-salen. Välkommen!

Ludvig Nordström-sällskapet medverkar med ett bokbord under Littfest i Umeå, 16–17 mars.
https://www.littfest.se/what-we-do/

Goethe kallade sina levnadsminnen ”Dichtung und Wahrheit” och ville därmed ange, att framfarna händelser omdikta sig själva i människans medvetande, så att det som utges för verklighet, lätt får vissa procent dikt inblandade. Och när jag nu skall berätta ett 20-årsminne, från Härnösands Gymnasii-Förbunds 35-årsjubileum, i februari 1901, är det nog fara värt, att inte allt stämmer på pricken, men jag tror, att huvuddragen ska vara riktiga.
II.

Jag vill minnas, att jag vid tillfället i fråga var förbundets ordförande, och jag vill också minnas, att vi, som då regerade denna illustra institution, hade beslutat, att jubiléet skulle bli ett slags avsked från skollivet. Tillstånd utverkades av höga vederbörande, vem har jag glömt, och fästen skulle gå av stapeln på Bäckmans källare.
Skolans dåvarande styresman, rektor Jacobsson, tycks ha haft några förkänningar av vad som komma skulle, ty före fästen kallade han mig till sig och sade:
”Du får ansvara för det hela. Och nu litar jag på dig.”
Gott och väl. Fästen var rätt kraftig och – saftig!
Vid 1-tiden var dess första, ur minnet utplånade, akt förbi. Det var tillställningen på Bäckman.
III.

Fästdeltagarna delade sig vid utträdet från Bäckman i två grupper, och för båda gällde det att ge serenad. Jag tillhörde den grupp, som drog norrut genom staden. Den andra gruppen drog österut förbi kyrkan. Det hela berodde på olika dåtida gymnasistflammors bostad.
Sedan vår grupp fyllt sina plikter inne i stan, vilka huvudsakligen bestått i att utanför ett visst fönster gå på händerna i snön, drogo vi oss åt kyrk-hållet. Jag minns att jag där mötte en person som sade:
”Ta reda på dina kamrater, Lubbe! De hålla på att ställa till skandal!”
På min fråga, var de voro, svarades:
”Vid det här laget nånstans utåt banan.”
Och mycket riktigt. Utanför ett populärt fönster där borta stod förbundets majoritet, och det måste medges, att den lämnade allt att önska i fråga om sådant uppträdande, som passar i en fredligt sovande stad.
Jag sökte, i enlighet med mitt löfte till rektor, att skingra armén och driva var och en hem till sig. Men det var för mycket urskogselement i mängden, d.v.s. pojkar uppifrån fjällsocknarna, och dessa, när de fått sprit i kroppen, voro, som sina ärade förfäder, absolut omöjliga.
Hade striden stått bara mellan dem och mig, hade det dock varit bagatell, men nu tillstötte en fullständigt oförutsedd faktor.
IV.

Hopen hade råkat stanna utanför en polismans bostad, och mitt i mina argument kom denne polisman ut i natten, med uniformen nödtorftigt pådragen.
”vad är det för liv, ni för här? Hem med er på ögonblicket lymlar!” röt han, och det var ett odiplomatiskt språk.
Innan jag hunnit överblicka situationen, hade en – numera död – kamrat ryckt upp emot polisen, börjat knuffa honom och gripit tag i en av uniformens axelklaffar samt ryckt upp den.
Såfort jag fått detta klart för mig, begrep jag, att nu hade situationen blivit kritisk och att extraordinära åtgärder måste vidtagas. Jag bad därför den ursinnige polisen att själv få ta hand om situationen ifråga. Han lugnade sig något, jag ställde mig bredvid honom och höll följande napoleonska tal till trupperna:
”Pojkar! Jag har lovat rektorn att svara för hela denna fäst, så att inga obehag skulle uppkomma för honom eller skolan. Om ni inte ögonblickligen ger er iväg hem, kommer jag att låta konstapeln sätta mig i finkan, och det betyder, att jag blir relegerad. Alltså: antingen gå vi hem, eller går jag i finkan. Var god och välj!”
Detta enkla anförande bragte klarhet i läget. Den värste bråkmakaren togs om hand, och hopen försvann bort i mörkret. Polisen, som i grund och botten var en hygglig man, lyckades jag lugna.
Därmed var andra akten klar, och jag gick hem.
V.

Nu kommer en lucka i mitt minne. Jag kan inte med bestämdhet säga, om jag tidigt på morgonen kallades pr telefon till poliskontoret eller om jag av någon egendomlig instinkt drevs att bege mig dit för att utforska resultatet av nattens händelser. Alltnog, kl. 8 f.m. var jag där och inhämtade, att anmälan, skriftlig anmälan (från en ung nykterist i samhället) förelåg.
Nu vet Gud allena, hur det skulle gått, om inte här ännu ett alldeles oförutsett moment spelat in. Den polis, som råkade ha vakten denna historiska morgon, kände jag väl, ty han var gift med en f.d. jungfru i mitt hem. Detta gjorde, att jag kunde lägga hela [alla?] juridiska problem på mer mänskliga linjer. Jag förklarade för honom, vad som menades med ett sedebetyg, vad ett dylikt betydde för möjligheten att fortsätta sina studier vid universitet och vad en polisaffär i sin tur skulle betyda för hel studentklassens betyg, för gymnasiet, skolan, hela samhället.
Polisen var ursprungligen en bondpojke uppifrån norra Ångermanland. Hans hjärna var inte precis någon intellektuell elektricitetsmaskin utan påminde snarare om en urgammal skvall[t!]kvarn, men efter en timmes möda hade jag anmälan i min hand och därefter blixtsnabbt i min ficka. Och vi skildes med hans löfte, att: Ingen skriftlig anmälan var gjord. Endast muntliga klagomål. Och kl.2 kan hr Nordström tala själv med kommissarien.
Det var kommissarie Edler på den tiden. Han bet ingen.
”Ja, ja!” sa han. ”Det är ett förbannat liv här i sta’n på nätterna. Och ska pojklymlar börja nu också.”
Jag märkte emellertid, att min vän vaktkonstapeln fått honom på sin sida. Och jag lämnade kontoret med hans löfte, att det skedda för denna gång skulle bli utan påföljd.
”Eftersom ingen skriftlig anmälan gjorts.”
Sällan har i mitt stundom rätt dramatiska liv en sådan befrielsens suck lämnat mig, som då jag utträdde från poliskontoret.
VI.

Detta var söndag.
På måndag efter frukosten rycktes dörren upp till 7:2:s klassrum, och där stod den impulsive rektorn.
”Nordström!”
Jo, nu! tänkte jag. Och jag trodde, ny anmälan ingått.
Men döm om det port-hjärta, som klappade i denne mans bröst och förklarar hela hans liv. Knappt var jag ute i korridoren och dörren igenslagen, förrän rektorsfamnen slog som en stångjärnshammare om mig och jag hörde en av rörelse dallrande röst säga:
”Ludvig! Du har räddat skolan!”
Och så var det alls inte jag. Utan i själva verket vår jungfru. Men det visste inte rektorn. Det visste bara polisen och jag. Av Ludvig Nordström

LUr Festskrift utg. av Härnösands gymnasie-förbund vid dess 55-års-jubileum 1921. Sollefteå, 1921.

Jörgen Eriksson i Ludvig Nordström-sällskapet, och lärare vid Härnösands gymnasium, har letat fram artikeln ur gömmorna.

Vägen till Frostmofjället. Laura Fitinghoffs liv från uppväxten
i Sollefteå fram till boken Barnen ifrån Frostmofjället.
Hervor Sjödin berättar. Torsd. 22 mars 2018, kl.18.
Församlingsgården Härnösand, Franzéngatan 18.
Fri entré − Kaffe och kaka 10 kr. Arr: Ludvig Nordström-sällskapet

Emelie Glans, Nora Hofman och Isak Eriksson är årets vinnare i skrivtävlingen Lilla Lubbe.
Författaren Maria Hamberg delar ut priserna lörd. 24/2, kl. 13 i Härnösands bibliotek.
Uppläsning. Vi bjuder på fika. Välkommen!
Arr. Ludvig Nordström-sällskapet & Länsbiblioteket Västernorrland