I.
Juldagen år 1877 inträffade på Gräsön utanför Öregrund en händelse, som skänkte prästen på platsen anledning att hålla en predikan nyårsdagen 1878, d. v. s. i år (1928) för jämt femtio år sen, i vilken han gav det stoltaste uttryck åt julhögtidens innebörd, jag känner.
Det är huvudsakligen därför jag skall berätta efterföljande drama. Men även för att därvid högtidlighålla femtioårsminnet av en av de största tragedier i det okända, som inträffat i vanliga, enkla människors liv på kusten av Ålands hav, en tragedi, varav minnet ännu inte förbleknat i dessa trakter.
II.
Jag skall då först be att med några ord få ange karaktären av det stycke svensk ostkust, där dramat spelades. Det var alltså, som jag ovan nämnde, Gräsön utanför Öregrund.
Var Öregrund ligger, längst ut på Upplandskusten, veta självklart alla. Men vad däremot endast få ha fullt klart för sig, det är, att detta stycke kust tillhör de allra farligaste i hela Sverige. Där ligger nämligen en skärgård, som avslutar den stockholmska mot norr och som har formen man skulle kunna säga av en eskader, med slagskeppen representerade av de stora, längs fastlandet löpande ö-massiven, och där svärmen av torpedbåtar och undervattensbåtar representeras av tusentals skär och undervattensgrund.
Hela sträckan från Grisslehamn i söder på Väddön, över Fogdön och Singön till Gräsön längst i norr, bildar på detta sätt ett fullkomligt helvete av sten och skrubbor, fruktat av sjömän sen urgamla tider och bevakat och upplyst av fyrar och fyrskepp, tätare placerade än någon annanstans längs Sveriges långa kust.
Likafullt ske där ständiga katastrofer. Icke senare än hösten 1922 lågo på en gång i Öregrund tjugutre uppflutna lik, offer från sjökatastrofer kring Gräsön, och av dessa hade ett kommit inflytande i hamnen, i stående ställning.
Nåväl! Av de stora öar, som bilda ryggraden i denna skärgård mot Ålands hav är Gräsön den nordligaste och näst Väddön den största. Dess nordspets sticker som ett spjut mot Gävlebuktens vida, tomma vatten, och dess yttre skärgård sträcker sig med ett nästan oöverskådligt myller av skär och stenar cirka en mil rätt ut i Ålands hav.
Om man från Höglyckeberget på Gräsön en klar förhöstdag med frisk vind från ostkanten ser ut över denna arkipelag, ser man ut över tusentals fontäner, som spruta sina strålar upp i luften, och det glittrar och skimrar som i en jättelik kristallkrona, hängd över ett fält av snö.
Och folket i denna skärgård?
Ja, Albert Engström har ju gett oss en sida av dess väsen i sina ypperliga skildringar. Han har gett dess naturbundenhet, han har gett det hedniskt barbariska, den av alla öden okuvade kraften hos de människor, som bo där ute.
Men de äro inte bara hedningar och barbarer. De äro också människor som vi andra, levande ett strävsamt och hårt men långt ifrån olyckligt arbetsliv. Deras stugor äro utplanterade på de olika skären, och därifrån ro de med sina fiskredskap och hålla noggrann uppsikt över allt, som händer och sker mellan grynnor och grund, på detta sätt genom havet självt hopbundna till en samhörande människogrupp. Men även två andra faktorer binda dem samman: marknadsdagarna i Öregrund, då de råkas, stundom ta en sup tillsammans och resonera, samt högtiderna och helgerna i Gräsö gamla kyrka.
Så ha de levat i århundraden.
Och det, som nu skedde där ute i havet juldagen år 1877, var följande.
III.
Det var en olycka, som kostade icke mindre än femton personer livet, och det under omständigheter, som voro mer än vanligt gripande.
Saken var nämligen denna.
Gräsön avslutas mot norr av en liten friliggande ö, som heter Örskär, skild från den egentliga Gräsön genom ett sund, som på det smalaste stället torde mäta några hundra meter och som därstädes är, i synnerhet vid lågvatten, mycket grunt.
På Örskärs nordspets reser sig fyren med samma namn, ett monumentalt stentorn från 1700-talets början, och på ön bodde år 1877 dels fyrbetjäningen med familjer, dels några fiskarfamiljer.
När nu dessa skulle besöka Gräsö kyrka, som ligger två och en halv mil söder om Örskärs sund neråt ön, så använde de sig i regel, utom då is hindrade, av båt, som de antingen rodde eller seglade, och berodde detta, vill jag tro, inte minst på, att ölandsvägen var lite si och så, varförutom kust- bor i regel hellre använda armarna än benen vid förflyttning från en ort till en annan.
I samband med denna gamla kustvana var det. som här berörda tragedi inträffade.
Herrskapet torde nämligen få föreställa sig följande.
Julaftonen har ingått över allt Sveriges land, och julstillheten har fallit, julgranarna tänts, så att Sveriges vinterkväll prickats av de klassiska små vänligt kisande ljusen, fler och mer tindrande än en vanlig vinterafton.
Men ute i havet lyste denna kväll knappt fler ljus än vanligt, ty fiskarbefolkningen på kusten och då inte minst på Gräsön hade inte alltid råd till extra ljus, kanske inte ens till ljus alls.
Därför togs inte heller gran in från skogen, men i mer än en stuga hände det, att i skenet från den öppna spisen något annat än en skimrande julgran tjusade barnens ögon. Det var en krans av glittrande glasfjäll, vilken fadern plockade fram ur sin sjömanskista och som han köpt ute i världen, då han som ung varit på sjön, och medfört hem till sin flicka eller, om han redan då varit gift, till de små och deras julafton. Och i många svenska mäns och kvinnors hjärta är det därför också vid ordet: julafton, icke en ljusprydd gran, som framträder för den inre blicken, utan just en dylik liten glitterkrans, deras barndoms stora under.
Alltnog ! Julottan i Gräsö kyrka började klockan sex på morgonen, och skulle Örskärsborna vara säkra om att hinna i tid måste de ge sig i väg från sina bodar redan klockan ett och, som de ju måste ha lite mat i sig, innan den långa kalla färden börjades och kaffe sålunda skulle kokas, måste de stiga upp redan klockan halv tolv på julnatten för att i full ordning nå fram till Guds hus. Och man vet, att så hade det gått till även denna julnatt, ute på Örskär. Klockan nio på julaftonen hade det varit mörkt i alla de små stugorna, endast fyren hade blinkat i julnatten. Klockan halv tolv hade fönstren åter lyst, och klockan ett hade båten med kyrkfolket, sexton personer, män och kvinnor, begett sig i väg.
Men nu kommer något, som aldrig blivit klarlagt.
Det fanns två vägar att på sjön från Örskär nå kyrkan: den inre vägen och den yttre ; den västra, som vette mot fastlandet, den östra, som vette mot hela det ovissa Ålands hav. Och denna julnatt år 1877 hade Örskärsborna valt den yttre, östra vägen, som gick mellan den låga, klippiga, vilda östranden och de tusentals skären och undervattensgrunden. Varför? På det har ännu icke getts något svar. Kanske var sjön frusen.
Men allt gick väl ! Allt gick väl !
Örskärsborna kommo i bländande månsken till den lilla rödmålade träkyrkan just som julottan började och fingo med alla andra från ön och skären sjunga julpsalmen och motta prästens välsignelse.
Och därmed var deras hjärtas behov stillat.
Då hände det.
IV.
Medan gudstjänsten pågått — i denna lilla träkyrka ute i havet såsom i alla kyrkor, både av sten och av trä, Sverige runt — hade det börjat blåsa upp, mulna och flyga snö i luften.
Då skyndade sig de sexton Örskärsborna i rad längs den smala stig, som löper tvärsöver ön genom skog och hagar från kyrkan till yttre sidan och gingo i båten, satte segel och försvunno i den tätnande vinterluften över det alltmer mörknande havet.
Men de seglade inte hem direkt. De togo i land vid Norrboda by, som ligger strax söder om Örskärssund, gingo upp till byn, till släkt och vänner, torkade sina våta kläder, åto och drucko och värmde sig.
Och så gick dagen, och det blev mörkning.
Men nu var något att märka. Det var inte alla, som med båten kommit till Norrboda. Det var bara männen. Kvinnorna hade redan efter första milen, på grund av den ökade stormen, bett att få bli landsatta, vilket skett, och de hade till fots och genom vinterskogen nått fram till Norrboda.
När det nu skymde och alla sexton blivit torra, varma och mätta, beslöto männen att färden skulle fortsättas till Örskär, och kvinnorna ville detsamma.
Norrboda byamän pekade då mot himlen och dess flygande snömassor och ut mot den annalkande, dånande och mullrande stormnatten, men högt över himmel och hav reste sig för Örskärsborna: plikten.
Fyren brann, ty havet gick öppet, och den måste skötas. I stugorna väntade barnen sina mödrar, och deras oroliga gråt i stormen hörde mödrarna över havsdånet.
Och så gingo de i båten, alla utom en kvinna, alltså tillsammans femton personer, hissade segel och försvunno i den växande kvällen.
V.
Dånet av den julnattens storm skulle sedan följa tusenden på denna kust genom resten av deras liv som det avlägsna men aldrig bortdöende dånet av ödets ocean kring den lilla människovärlden.
Ty tredje dag jul spreds över hela Gräsön och dess skärgård, in över Öregrund och dess närmaste socknar ett fasans budskap:: Örskärsbornas båt hade aldrig kommit hem utan spårlöst försvunnit i julstormen.
På annandagens afton, då kyrkfolket ännu icke avhörts på Örskär, hade några av de för fyrens skötsel hemmavarande karlarna gått ner till stranden, och där upptäckt, efter några timmars letande, på Gräsösidan utåt havet en mast, som stack upp ur vattnet, inte långt från stranden, och hängande vid den en rock.
Då hade de begripit, manskap hade kallats samman, draggning börjat, och efter en stund voro åtta lik uppdragna på strand.
Så pågick det dag efter dag, till dess att av de femton omkomna alla utom tre återfunnits. Av dem återfunnos två påföljande sommar uppflutna nära olycksplatsen, den tredje vid Getaberg på Åland, och på dess kyrkogård fick han sin sista viloplats.
VI.
Kom så småningom år 1878. Över hela Sverige, hela Skandinavien och Finland hade berättelsen om olyckan spritts,av telegrafen, och inom en osynlig ring av hjärtan, omslutande i fjärran den snöiga ön i Ålands hav, skedde begravningen.
Allt vad mänsklig form och rörelse ägde hade denna nyårsdag strömmat till Gräsö lilla kyrka, från ön, från skären, från Öregrund, från socknarna intill. Och man vet, att folkmassan uppgick till flera tusen personer.
Inom en gammal mossbelupen stenmur, omgiven av gamla alar ligger Gräsö kyrka och kyrkogård, och mittpå kyrkogården var en stor gemensam grav uppkastad.
Dit buros nu i den stilla, höga vinterdagen de under levande blommor nedtyngda kistorna. Männens kistor buros av män i allvarliga höga hattar, kvinnornas av skärflickor i svart med vita blomsterkransar i håret.
Kyrkogården var packad av svarta människoskaror med hårda, bistra ansikten, och mitt i skaran, på den uppkastade jordhögen invid graven, stod prästen, resande sig över alla, även han en lång, sträng figur.
Vad som nu låg över denna folkmassa var inte bara sorg, det var också vrede, och vrede mot allt det, som prästen representerade. Inte direkt mot det gudomliga i och för sig, men mot vad kyrkan och dess tjänare lärt och lärde om det gudomliga, att det var kärleken, som gick genom världen.
Denna vrede hade flammat upp redan vid första underrättelsen om den timade hemska tragedien, den hade vuxit under veckan mellan jul och nyår, och prästen hade fått rapport om saken från alla håll och kanter.
Där han nu, nyårsdagen 1878, stod inför menigheten på Gräsö kyrkogård, stod han alltså inför denna menighet inte bara som präst utan som krigare mot otron.
Och vad hände?
Först och främst blev det prästen, som kom till synes, och det på ett för hela menigheten klart synligt sätt.
Ty gråtande hustrur och mödrar, stapplande, ålderbrutna fäder lutade sig mot hans bröst, fullkomligt övergivna. Han skulle trösta, han skulle förklara, han skulle lyfta, han skulle visa vägen framåt.
Då öppnade sig allaredan de sedan en vecka mulna stormsjälarna för den andens hårda vintersol, vilken dock lyser över Sveriges kalla land.
Och när prästen med hög och klar stämma jordfäst de döda och orden:
— Av jord är du kommen ! Jord skall du åter varda. Jesus Kristus, vår frälsare, skall uppväcka dig på den yttersta dagen! Låtom oss bedja.
Skallat ut över massan, var det icke längre jordens utan himlens rytm i allas hjärteslag.
Och sedan bönerna lästs, försvann prästen, och krigaren stod fram för de församlades blick, när den stränge mannen ropade över mängden:
— Varför äro vi här på jorden? Äro vi här för vår skull? Äro vi här för varandras skull? Äro vi här för att vara lyckliga? Äro vi här för att göra varandra lyckliga?
Och hans svar genkastades av den glashårda himlen, då han fortsatte:
— Nej ! Lyckan och glädjen, det är vår syn på jordelivet, men i den är icke sanningen! Ty det är skrivet, att bergen skola kavlas ut och dalarna höjas, havet tömmas och jorden bliva såsom Jerusalems stad. Och då skola världar och väldigheter uppgå för människornas blick och förklaringen skall varda oss given.
Och det är skrivet, att detta skola människor och människors arbete genom tiders tider utföra.
Därför äro vi satta på denna jord. Icke för vår egen skull, icke för vår lyckas skull, utan för att vara Guds krigare att utföra hans stora plan med hela världsalltet, varav vår lilla jord ock är en ringa del.
Och med de ord han därpå yttrade gav han alla de församlade den bild av det skedda, och det just i skenet av alla julens ljus, som lyfte deras hjärtan över dem själva och över det skedda och som de sedan förde med sig som den största julgåvan hem till sina skär och sjöbodar.
— Det målet, dånade nämligen prästens stämma över församlingen, är oss alla ännu lika fjärran som den dag, om vilken det är skrivet, att då skall mörker icke mera vara.
Men i kraft av tron på det målet leva vi alla, och den jul, vi nu under så sorgliga omständigheter firat, den skall kvarleva för allas vårt minne som den största vi mött på vår jordevandring.
Ty i den är julens hela paradox eller gåtfulla hemlighet bliven oss uppenbarad. Ty julen är ljusets helg, och bilden av julen är bilden av hela vårt mänskliga liv.
Då vilar årets svartaste natt över jorden, men i denna natt tindra kyrkor och människors hem, på vägarna, i skog och på slätt fladdrar facklornas sken, och alla dessa ljus de äro Guds fanor lyfta mot det mörker, som de en dag skola ha för evigt besegrat.
Vilken världslig klokhet vill tro detta? Hur skola dessa små gnistor av ljus kunna bli ett ljushav, där intet mörker mer skall finnas?
Och ändå är det den vetskapen, som gör det möjligt för oss alla, vare sig vi tänka därpå eller inte, att leva.
I den kampen ha våra vänner stupat. Mörkret slog dem.
Men de stupade på sin post och när det eviga ljusets dag, när den sista stora julen ingår, som ingen ände skall få, då skola vi åter möta dem, och fallna som soldater i den stora striden ha de nu frid och evig ro. Amen!
”Julens paradox. Ett femtioårsminne”, i Bonniers Veckotidning, årg. 6 (1928):52
[Julnumret], s. 10-12. Ill. av förf. Även i Svenskar (1929)]
