Nytorgsgatan 24
Stockholm
d. 4 Mars 42. [1942-03-04]
Käre Pastor Pehrsson,
Får jag först och främst trycka er hand och
sedan i tur och ordning alla gamla vänners på Ulfön. För de flesta är jag väl numera närmast en saga och en legend, men ännu leva dock några kvar, som jag arbetat i lag med, skämtat och gycklat och även talat allvar med – alla, kända och okända(vill jag i dag ta i näven och tacka.
Inte kunde jag ana,då jag hos Bergners, jag tror i stora rummet,skrev min första historia: ”Per Eriks Jakt”,som kom in i Västernorrlands Allehanda och orsakade mycken uppståndelse på grund av vad man då trodde var ”råhet”,medan det var beundran för det hårda virket i Ulvöborna och kärlek till den outsägligt storslagna naturen däruppe, som jag fick för första gången uppleva med själ och alla sinnen, den oförglömliga, våren,inte säger jag,kunde jag väl tro,att den och övriga historier med tiden skulle bli så fina,att de påstämplades betyget ”klassiska” – men det var väl kärlekens makt,när man hämtat sig från överraskningen över det nya och ovana,fann man det,som bar alltsammans: min känsla att med själ och hjärta tillhöra detta folk. Den känslan bestämde hela mitt följande liv,och jag har ju också många gånger omvittnat, att jag föddes till mitt verkliga jag i denna hamn ute i havet. Inte minst därför att där lärde jag mig förstå och vörda arbetets storhet,den makt,som jag sedan alltid och oföränderligt sökt att prisa. Så blev ”Moster Bergner” min sånggudinna, så återkom jag då och då till denna min andliga födelseplats för att hämta kraft, och så blev Ulfön för alltid invävt i mitt innersta liv.
Jag målar ju och säljer mina tavlor, men några har jag aldrig sålt,det är några tavlor från hamnen,från Rödharssudden, från Grundhamn – de hänga här i mitt arbetsrum och i min matsal,så att jag alltid skall ha hamnen omkring mig.
När jag i dag berättar detta, förstå ni kanske bäst,vad Ulfön betyder för mig och hur fästad jag är vid den och dess människor. Jag kan ur min dagbok i dag citera följande tafatta vers, som jag skrev med blyerts på Murresunds lada :
I septemberkvällens sena och skymmande stund,
då jag väntar blott,att resa till min stad,
har jag smekt ditt gräs och smekt din jord,du,kära Murresund,
och lyssnat tyst till prasslet av de gulnande blad
och betänkt,hur jag har
vuxit fast vid dig och vid allt,
som har vuxit fram ur Ulföns hårda grund.
15 .Sept. 05. Murresunds lada.
Och nu :Gud välsigne er allesammans !
Er hjärtevän
Ludvig Nordström