Marika och minnesstenen

Under alla år på bibliotek har jag då och då gallrat böcker. Jag har någon gång tagit hem utrangerade exemplar och ställt i min egen bokhylla. Nu sitter jag och gallrar i mina hyllor med faktaböcker, jag döstädar.
Jag har ingen aning om varför jag tog hem det sista numret av Svensk litteraturtidskrift 1983 från Eda kommunbibliotek. Kanske för omslagets sorgsna rubrik ”Avsked”. Jag bläddrar förstrött och hittar en artikel av Eva Alexandersson, ”Porträtt av Marika.” Den handlar om hur Eva Alexandersson bor i Öregrund en tid och hjälper Marika Stiernstedt att slutredigera hennes bok Kring ett äktenskap. 1983 visste jag inte mycket mer om Marika Stiernstedt än att hon författat Ulla-Bella, och om hennes make Ludvig Nordström knappt annat än att han skrivit Lort-Sverige.
I vårt medlemsblad LUDVIG 2020:1 har jag med tidningsartiklar som grund berättat lite om den minnessten över ”Lubbe” som restes i Öregrund 1953. I Eva Alexanderssons för övrigt mycket gripande porträtt av den åldrade och ibland trötta Marika får jag nu oväntat ta del av det som hände bakom kulisserna denna augustidag. Isabella Josefsson 7/7 2020

”En vacker söndag i augusti skulle en minnessten med porträttmedaljong över Ludvig Nordström avtäckas i stadsparken. Några i stan hade tagit initiativ, insamling hade gjorts och nu ville Öregrund hylla Bottenhavsfiskarnas skildrare, han som väl kunde kallas stadens fosterson, eftersom han bott där [på somrarna] i tjugo år. Efter högtidligheterna skulle middag gå av stapeln på stadshotellet och Marika hade mottagit fint inbjudningskort. Hon tackade nej till middag, fast egentligen sade hon, var hon nyfiken på hur festkommittén skulle handskas med två fruar Nordström. Nå det gjorde detsamma, ceremonin skulle vi dock övervara. Marika var uppsträckt i fin svart dräkt, nyschamponerad och nyblåad i håret. Jag följde med som sjalbärerska. Vi var sena, allt folket hade redan samlats runt gräsmattan där stenen stod höljd i grönt täckelse, väl fastknutet för att inte brisen från [Öregrunds]Grepen skulle avtäcka i förtid. Sommargäster trängdes med ortsbor, barn skrek och rusade av och an, hundar skällde som vanligt och utombordare dånade förbi runt udden. Marikas gamle vän aktuarien stod där blitt leende som vanligt, skranglig och vithårig med monokeln dinglande i handen. Kort sagt, allt var som det brukar vara vid dylika tillfällen. Det var mycket svenskt.
När Marika saktade trippade in på gräset mottogs hon med applåder. En herre i festkommittén kom störtande fram, bugade, kysste på hand och bjöd arm – just så belevat som kunde väntas av en väluppfostrad svensk officer: artiga små bugningar, huvud på sned, blicken i hennes ögon. Andra herrar i kommittén, den snälle folkskolläraren […] och några till kom lommande efter. Mitt för minnesstenen hade uppställts två vitmålade trädgårdssoffor med en fåtölj i mitten. Utan att ändra en min trippade hon fram bredvid kaptenen som höviskt ledsagade stadens friherrinna till fåtöljen. Men där stegrade sig Marika. ”Nej, det vill jag visst inte”, sade hon och satte sig långt ut på ena soffan med mig bredvid. Fåtöljen fick stå där och se ensam ut. På den andra soffan satt, som jag sedan förstod, den andra fru Nordström bredvid nye akademiledamoten Bertil Malmberg, iförd klädsamt vemodig diktarmin. Sedan Gunnar Widegren från Författareföreningen och naturligtvis en student från Uppsala med nationsfana.
Talens rad följde, sköna tal med allt tillbehör: storm och kuling, farliga fiskefärder, sprittande fisk, hårdföra karlar i sydväst, tryggt blinkande fyrar.
Täckelset föll och en efter en trädde de fram och nedlade buketter och lagerkransar med blågula band […] Medan allt folket stod i andakt och en utombordare överröstade hurraropen. Efteråt blev det trängsel av pressfotografer kring Marika som fick bukett och måste skriva autografer, förstås. Festkommittén gjorde tappra försök att övertala henne stanna till middag, men förgäves. Hon drog sig undan och tittade ängsligt efter mig för att rädda henne undan spektaklet. I detsamma såg jag en ljus medelålders fyllig dam som gjorde små försök att nå fram och hälsa på Marika, men i det ögonblicket vände hon sig om och gick. Damen blev röd och stod stilla. Då gick det upp för mig att det var den andra frun [Gunborg, f. Molin]. När vi i all hast räddade oss in till te hos den gamle aktuarien, sade jag det till henne. ”Vad säger du, sade hon, ”tror du hon trodde att jag inte ville hälsa. Jag såg henne bara inte. Så ledsamt …” Svensk litteraturtidskrift 1983:4, s. 31-46. (Sista numret av tidskriften)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.