”Lubbe” på bokmässan Göteborg 27-30/9

 

 

Ludvig Nordström-sällskapet ställer tillsammans med Birger Normansällskapet ut på Bokmässan i Göteborg 27-30/9. Monter B07:78.

 

Föredrag på De litterära sällskapens scen (B10:79):

Fredag 13.30–13.45 Om att skriva noveller. Samtal mellan Ludvig Nordström-pristagarna Stewe Claeson och Mats Kempe

Lördag 13.30–13.45 Lort-Sverige och Vinkelskott. Lubbe och Birger synar Folkhemmet. Medv.: Torgny Åström och E. Mikael Norberg

Söndag 14.00–14.15 Banbrytare och kioskvältare. Birger Normans Utanikring – ångermanländska som språk och dikt. Moderator E. Mikael Norberg

 

”Solskensolympiaden” 1912

Ludvig Nordström skriver om ”Solskensolympiaden” i Stockholm 1912:

Och så gick solen åter upp öfver Stockholm.  Åter började den klara rymden fyllas af rök och dis, åter blänkte fönsterrutor långt upp på Norr, åter kommo de hvita skärgårdsbåtarna i en lång rad om Sjötullen, och åter tog staden upp sin sorlande sång.

Då begaf sig den gode Ankarsparre ner från sina berg för att möta professorn och med honom ge sig upp till Stadion, och idag var Marathon-loppets dag.

Och det var söndag.

När klockan gick på tolf vände alla stadens bilar uppåt Stadion som flöjlar för samma vind. Och när professorn och Ankarsparre vandrade uppför Sturegatan försvunno de som soldater i en väldig armé af män, kvinnor och barn, medan de ständiga bilarna ryckte upp slag i slag som skoporna på ett mudderverk, och alla skulle de tömmas i Stadions jättekar, som rymde 30 000 människor.

Himlen var blåare än annars den dagen – eller tycktes åtminstone vara det, och Humlegårdens grönska hvälfde sig i rika festoner, popplarna sprutade sina höga kaskader, björkarna brunno bak lönnarna, och blommorna tolkade jordens fröjd.

Med hvilken värme, hvilken sydländskt silfvergrå värme öfver gata och trottoar! Apelsingula markiser bländade, de lackerade privatbilarna drogo som kanonblixtar i fonden, och människorna gingo barhufvade, hela gatan pratade halfhögt som på en skolafslutning i korridorerna, och det frasade öfverallt.

När så professorn och Ankarsparre kommo upp på Valhallavägen och ställde sig i kön, pekade den förre bort mot Östra station…

Men professorn beskådade Stadion. Därefter beskådade han folkmassan och såg, att det var kvinnor mest och alla klädda i färggranna sommartoaletter.

Så kommo de in och fingo plats strax vid stora porten högt upp, så att de hade fri blick över hela arenan och amfiteatern. Som alla människor voro ljusklädda och solen sken, liknade det hela en jätteparkett af hvita astrar, öfver hvilken alla världens flaggor vajade som blodröd vallmo, blå campanula och gul solros.

Det var en oförglömlig syn.

Nere på arenan gjorde en tjock amerikanare, som vandrat omkring i nattrock, i detta ögonblick ett jättekast med sin slägga och publiken skrek, viftade och hurrade, flaggorna smällde för vinden, och skuggan förändrades; på kungliga läktaren glänste uniformerna, och i megafonen utropades täflingsresultaten. Allt var stormande, upprördt, entusiatiskt…

Nu hände något. Ett oerhördt virrvarr uppstod.

–        De komma! De komma! Sitt ner! Tyst! Sitt ner! skreks.

Det var Marathonlöparna.

Vördade läsare, min penna skälfver, men jag måste säga det: Ankarsparre hade blifvit tokig. Komplett tokig! Fosterlandet hade gjort honom tokig, honom som så många andra …

Och hvad gjorde han, sedan han nu blifvit en dåre? Detsamma som de öfriga 30 000 dårarna i Stadion.  Han skrek, när Sverige kom in som sjätte, och ögonen runno på honom som på alla andra.

–        Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!  Sverige!

 

Ur Ankarsparre [kapitlet ”Sverige”]. 1912

Isabella har klippt och klistrat.

 

 

 

Evenemang

Lördagen 7 juli 2012

 

Murberget Prästgården, kl. 13

Lubbe speglad i bild och text

Författaren Ludvig Nordström presenteras med introduktion, recitation och bildspel av och

med Isabella Josefsson, Bertil Lundberg och Sven Bodin. Musik: ”Elegi” av H Alfvén

Serie: Sällskapsliv. Länets författare i fokus

Arr: Murberget – Länsmuseet Västernorrland –  och Ludvig Nordström-sällskapet

 

Gamla kyrkogården, kl. 18

Musik under lärkträdet

F Schubert, L Cohen, P-E Moræus, Sommarpsalmer …

Vi samlas under ”Jungfru Lina” kl.18.

Den som så önskar kan möta upp vid Ludvig Nordströms grav 17.45.

Arr: Ludvig Nordström-sällskapet och Härnösands domkyrkoförsamling

 

∞ ∞ ∞ ∞ ∞

 

Ludvig Nordström-sällskapet ställer tillsammans med Birger Normansällskapet ut på Bokmässan i Göteborg 27-30/9. Monter B07:78.

 

Föredrag på De litterära sällskapens scen (B10:79):

Fredag 13.30–13.45 Om att skriva noveller. Samtal mellan Ludvig Nordström-pristagarna Stewe Claeson och Mats Kempe

Lördag 13.30–13.45 Lort-Sverige och Vinkelskott. Lubbe och Birger synar Folkhemmet. Medv.: Torgny Åström och E. Mikael Norberg

Söndag 14.00–14.15 Banbrytare och kioskvältareBirger Normans Utanikring – ångermanländska som språk och dikt. Moderator E. Mikael Norberg

 

 

 

 

 

Lubbe i bild och text

Lördagen 7 juli

Murberget Prästgården, kl. 13

Lubbe speglad i bild och text
Författaren Ludvig Nordström presenteras med introduktion, recitation och bildspel av och
med Isabella Josefsson, Bertil Lundberg och Sven Bodin. Musik.
Serie: Sällskapsliv. Länets författare i fokus
Arr: Murberget, Länsmuseet Västernorrland och Ludvig Nordström-sällskapet

Gamla kyrkogården, k. 18

Musik under lärkträdet
Vi samlas under ”Jungfru Lina” kl.18.
Den som så önskar kan möta upp vid Ludvig Nordströms grav 17.45.

Arr: Ludvig Nordström-sällskapet och Härnösands domkyrkoförsamling

 

 

 

 

20-årsjubileum

20-årsjubileum för sällskapet
20-årsjubileum för sällskapet
Ludvig Nordströmsällskapet fyller 20 år. Vi ses i Olof Högbergsalen, på Sambiblioteket i Härnösand. Fri entré. Tid: 11:30 – 15:15, 2012-02-25. Välkomna!

Lubbe om Strindberg..

Det är Strindbergsår i år. August Strindberg (f. 22/1 1849)  avled den 14 maj 1912

Ludvig Nordström följer honom under våren i sin dagbok.  Ludvig Nordströms dagböcker. ”Individuella registret“ . Stockholm, 1955.

11 januari. 4.30 e. m.

”August  Strindbergs hälsotillstånd var under gårdagen i det närmaste oförändrat. – – – Strindberg fördriver tiden med läsning. I går hann han med hälften av Ludvig Nordströms som bekant mycket omfångsrika bok Landsorts-bohème. Han förklarade att han är mycket intresserad av boken och finner att Nordström har rätt i många avseenden. Eventuellt kommer Strindberg sedermera att nedskriva några av de tankar som besjälat honom vid läsningen av Landsorts-bohème.”  

   Jag har klistrat in närstående notis ur D. N. icke av högmod utan emedan jag vill ha kvar den som minne en dag, då jag är gammal – om jag får leva – och då Strindberg redan länge har varit död, blivit kanoniserad och lyfter sig som en svensk Shakespeare-Goethe. Jag spar den också därför, att jag icke kan få en större glädje av boken än att veta den ha blivit befunnen ha nog intresse för att Strindberg skall kunna läsa den. I samma stund jag vet detta, tycker jag den har fått en stämpel och att jag bör kunna räknas som en författare, vilken trots allt har ett ord att säga. Därför har jag klistrat notisen.

   Min litterära ärelystnad har alltid förespeglat mig, att han en dag skulle läsa mig. Skulle anse mig värd några timmars intresse, och därmed är min ärelystnad tillfredsställd.

19    april. Kl. 12.30 e. m.

Jag mötte Carl Eldh i solskenet på Stureplan, och vi promenerade nerför Birger Jarlsgatan.

–Nå, Strindberg?

–Jag kommer just från honom.

–Nej!! Nå. Det är slut?

–Ja, det är slut.

–Och vad säger han själv?

–Ja, nu är det slut! säger han, men han är i alla fall vid full andlig vigör, och vi pratade om allt under himmelens fäste. Man brukar ju bli sentimental vid dylika tillfällen, men det var omöjligt här. Och nog är det ändå något ståtligt i detta; ända in i det sista arbetar han, och det är just en sak, han nyss bett mig ombesörja, ett fotografi.  Det är en offerlund på Skansen han vill ha.

–Till vad?

–Ja, säg det! Men han hänger i, som om ingenting vore, arbetar, ända till det är slut, hela tiden med fullkomlig sans!

   Det är antikens ljus över detta huvud, denna man, denna död.

12 maj. Kl. 7 e. m.

Det mulnar till regn, mässingsfärgade fläckar kanta de drivande molnen.

   Jag skulle vilja, att ett åskväder brast loss, kort, hemskt, med en blixt, ett brak – – – däri skulle Strindberg dö!

   Jag går bara och tänker på honom, jag går, som om jag lyssnade till något i fjärran, jag väntar.

   Det är en underlig känsla av kraft och oböjlig tillit till det högre, kring denna död; som om en profet doge, och är det inte en profet? 

   Det är, som sloge denna död in hål i himmelens murar och komme därur en vind farande med kraft. Det är, som förmedlade Strindberg till mig något av det evigas visshet, jag känner mig som arvtagare av en plikt och en uppgift; gjorde vi det blott alla!

19 maj. Kl. 12 midd.

Jag vaknar kl. 6 och känner ångest. Varför? Strindbergs begravning. Jag har hela tiden känt olust för att deltaga i denna folkanhopning, som den döde själv sökt på alla sätt slippa.  Efter en halv timmes parlamenterande med mig själv, beslutar jag – delvis av människo-hat och –leda – att icke gå utan stanna hemma.

   Delger dig [hustrun Marika Stiernstedt] mitt beslut. Det är en stilla vacker vårmorgon.

  Du tvekar, beslutar dig för att också stanna hemma, men när jag lagt mig igen, hör jag dig ute i våningen och begriper, att du ångrat dig.

   Jag läser Nordisk familjebok, ute i stan ringa kyrkklockorna, jag söker en cigarett. Halvslumrar, tänkande på S. och på mina romaner.

   Mot ½ 11 kommer du hem, likblek och upplöst i tårar, och säger med skälvande ansikte:

–  Det ångrar jag aldrig; att jag gick. Tio tusen sinom tio tusen, inte en backe, inte en höjd, där det inte var människor. Och inte ett ljud, inte en vindpust. Bara hattarna av.

 

Isabella Josefsson