LUDVIG NORDSTRÖM-pristagare 2025

ADAM SVANELL, dokumentärredaktör Svenska Dagbladet, har utsetts till 2025 års Ludvig Nordström-pristagare.

Motivering:
”Med lika delar mod och eftertänksamhet letar Adam Svanell missförhållanden i alla
samhällsskikt och visar varsam respekt för ämnet om det så handlar om spelberoende,
stress eller dysfunktionella dynastier. Han hanterar lika ledigt ljudmediet som det skrivna
ordet, rör sig hemtamt i det dokumentära såväl som det skönlitterära och är nyskapande
både i val av historier att belysa och val av berättarform att belysa dem i. Utan rädsla för
att bjuda på det personliga – ibland även det privata – ger han berättelserna djup och
nyans och kombinerar den journalistiska integriteten med innovativ berättarglädje.”

Priset delas ut i Härnösand lördagen den 22 februari.

,

STONEHILL, södra vägen 23

”… Och så blev samtidigt villan på Rotudden färdig. Den döptes till ”Stonehill”.
– För så hette den villa, där min farbror bodde deklarerade fru Sarah.
– Fanns det sten där då? frågade patron Lack.
– Nej, svarade fru Sarah, men namnet var vackert.
Allright! sade patron Lack. Det finns inte sten här heller, bara lingonris och kvinta gran och utskott. Så blir det Stonehill.
Och det blev så.
(Ur Planeten Markattan 1937)

”… och sedan när patron åter börjat arbeta sig upp, hade den (familjen) flyttat till bättre och bättre hus, nu bodde den här i den nya villastaden vid Södra sundet och tätt intill reste sig det nya hem, som patron Lack höll på att bygga åt sig och sin hustru där de skulle tillbringa sina gamla dar. Så trodde han, att det skulle bli, men det skulle bli helt annorlunda. Än en gång skulle olyckan sorgen och ofärden gå över huset, men det var det ingen som visste denna mörka marknadssöndagsafton, då kyrkklockorna hördes svagt inifrån stan …”
(ur Påhemväg till Öbacka 1934)

GYMNASISTBAL PÅ 1890-TALET

Gymnastiksalen strålade som ett bloss långt in på natten, och musiken ljöd taktfast genom ett och annat fönster, som stundom öppnades, hvarvid ånga strömmade som ur ett badhus …

Hvilken syn för unga ögon! Hvilken fest och glans! Hvita klänningar med blåa sidenband bildade den kompakta fond, mot hvilken några röda klänningar och några blåa klänningar aftecknade sig.
Och håret hängde i alla kulörer ner från damernas hufvun, där var spanskt svart och det blondaste blonda, där var brunt och cendré, och hur det än var, vackert var det alltsammans.

Av Ludvig Nordström, ur Tomas Lack 1912.

Vinnare i Lilla Lubbe-tävlingen 2024

Härnösands gymnasium: Anna Högström

Övriga länet:
Olga Ördell första pris
Alice Melander andra pris
Hanna Norberg tredje pris.

Prisutdelning sker i Härnösands bibliotek, lördagen den 23 mars, kl 12.30
Alla vinnarna läser upp sina noveller.

Vi bjuder på fika. Välkommen!

LUBBE-citat

ÄR STADEN MYCKET STOR?
”Om vintermornarna, när han stod halvklädd vid fönstret och såg skorstenarna ryka, hundra, flera hundra på en gång och på samma sätt, frågade han sin mor. Hvem bor där? Och hvem bor där?
− Jo, där bor en rik herre! Svarade modern. Och där bor en rådman, och där bor rektorn, och där bor biskopen! När du blir stor, får du går ut i stan! Då får du se alltsammans.

− Är stan mycket stor? frågade han.
− Ja, för en liten gosse är den mycket stor! svarade modern. Men för oss stora, är den ganska liten.
− Har mamma varit i andra städer också?
− Ja, svarade modern i många andra städer.
− Hvar då?
− I Stockholm, sade modern.
− Pappa också?
− Ja, pappa också.
− Är det vackert där?
− Ja sade modern, mycket mycket vackert.
− Finns det biskop där också? …”
ur Lumpsamlaren (1910)

JULNATT I SKOGEN, av Ludvig Nordström. Repris i juletid

Julnatt!
Alla människor sitta inne i sina varma boningar. Ingen tänker på skogen, men skogen tänker på människorna.
På sin gnistrande tron sitter skogens kung, Pan. En gnistrande krona har han på huvudet, högtiden till ära, en krona av iskristall. Runt honom ha församlats skogens alla väsen, alla de ljuva älvorna, de muntra nissarna och de snälla tomtarna. En härlig sal har han, Pan. Vilket tak, så högt och besatt med millioner flammande ljus. Vilka väggar, så vackert sirade de äro, så underliga de tyckas med fransar och glitter. Och golvet så vitt och glänsande.
Kungen väntar, hans drottning, skogsfrun, är ännu ej kommen.
− Var månde min drottning väl vara? Furorna spela än högre. Det låter som glädjemusik, det stiger, det klingar. Nu börjar det lysa och flamma inne i skogen, fräsa och prassla.
Skogsfrun kommer. En krona av sommarens skönsta blomster har hon på huvudet, en skrud av skir dimma och blixtrande månstrålar faller om henne. Håret är guldgult, men ögonen svarta och djupa och vackra som skogen. Men vem har hon med sig? En liten flicka. En rosig, skön flicka, så vacker som ej ord förmå säga. Men hon ser frusen ut och sjuk.
−Var hälsad, vår drottning, klingar det från alla som stå runt tronen.
−Var hälsad, min gemål! Vem för du där med dig?
−Ett stackars barn, som jag fann i en driva vid vägen till människorna. Hon frös och var nära döden av köld.
Skogsfrun talar sakta med sin gemål. Då börja Pans ögon tindra med en egen glans, och han springer upp och sätter sig på sin tron och blåser sin pipa, så att alla skogens älvor och tomtar och nissar dansa.
Pan har blåst sin sista bedårande ton och talar:
− Tyst, mina undersåtar! Lyss till ett budskap, som min drottning har givit mig, lyss och hören dess fröjd! Det barn, min drottning har räddat från döden, är Glädje!”
Glädje, Pans och skogsfruns dotter, hade för många år sedan gått ut från skogens rike för att leva bland människorna. Men nu höllo dessa på att bli för gamla för lek och dans, och därför hade Glädje vänt åter hem. Dock icke för att stanna. Hon äskar en gåva av sin fader, som skall kunna gagna både henne och människorna. Pan blåser i sin pipa sin ystraste låt, och plötsligt står en yngling vid Glädjes sida. Det är Skönhet. Och nu ber han om Glädjes hand. Pan har alltid vetat, att detta skulle inträffa och just en julnatt, förty julen skall vara Skönhets och Glädjes bröllopsfest.”Jag giver eder åt varandra och giver eder denna gåva: dansens och lekens. Gån ut bland människorna! Och tagen dem i edert följe på livets långa väg, och lären dem att bliva sköna och glada och att leka och dansa! Skogens frid vile över eder!”
När de så gingo bort, blåste Pan en skärande gäll låt, och åter stod han mitt i sitt hov och talade till gemål och undersåtar.
− Den natt, som gav oss Glädje, den tog henne ock ifrån oss. Men hon fann en yngling, och de tvenne gingo i dans och sång till människorna. Och icke höves det oss att gråta och sörja, att vår dotter gått ifrån oss. Glädje är skogens barn, och barnets hem skall vara ett glädjens. Hej och hopp! Och Pan tog sin drottning om livet och dansade bort i skogsdunklet, och alla tomtarna och nissarna och älvorna dansade bort mellan furorna …
Skogen sjöng till vindens musik och furorna höjde sina grenar mot himlen, och rimfrosten gnistrade i månstrålarna …

”Julnatt i skogen”. Härnösands-Posten 1900-12-18.
Sign. ”Tidu Mörk” = Ludvig Nordström

ÅRSMÖTE 2024

Lördagen den 24 februari 2024, klockan 12.
Härnösands bibliotek, Ludvig Nordström-rummet.

VÄLKOMNA!

LUDVIG Nordström-priset 2024

Stina Ericson Stoor har tilldelats 2024 års Ludvig Nordström-pris på 15 000 kronor.

Motivering:
Med en skarp blick för betydelsemättade detaljer skildrar Stina Stoor människors livsöden i norrländsk glesbygd. Gränsen mellan människa och natur är alltid hårfin, aldrig given. Det är främst barnens och de ungas perspektiv på livet och världen som hennes noveller synliggör.
Med ett språk som både är djupt förankrat och djärvt experimenterande tar hon självklart plats i den starka traditionen av västerbottniska berättare.

Priset kommer att delas ut 24 februari 2024 i Härnösands bibliotek