Det är Strindbergsår i år. August Strindberg (f. 22/1 1849) avled den 14 maj 1912
Ludvig Nordström följer honom under våren i sin dagbok. Ludvig Nordströms dagböcker. ”Individuella registret“ . Stockholm, 1955.
11 januari. 4.30 e. m.
”August Strindbergs hälsotillstånd var under gårdagen i det närmaste oförändrat. – – – Strindberg fördriver tiden med läsning. I går hann han med hälften av Ludvig Nordströms som bekant mycket omfångsrika bok Landsorts-bohème. Han förklarade att han är mycket intresserad av boken och finner att Nordström har rätt i många avseenden. Eventuellt kommer Strindberg sedermera att nedskriva några av de tankar som besjälat honom vid läsningen av Landsorts-bohème.”
Jag har klistrat in närstående notis ur D. N. icke av högmod utan emedan jag vill ha kvar den som minne en dag, då jag är gammal – om jag får leva – och då Strindberg redan länge har varit död, blivit kanoniserad och lyfter sig som en svensk Shakespeare-Goethe. Jag spar den också därför, att jag icke kan få en större glädje av boken än att veta den ha blivit befunnen ha nog intresse för att Strindberg skall kunna läsa den. I samma stund jag vet detta, tycker jag den har fått en stämpel och att jag bör kunna räknas som en författare, vilken trots allt har ett ord att säga. Därför har jag klistrat notisen.
Min litterära ärelystnad har alltid förespeglat mig, att han en dag skulle läsa mig. Skulle anse mig värd några timmars intresse, och därmed är min ärelystnad tillfredsställd.
19 april. Kl. 12.30 e. m.
Jag mötte Carl Eldh i solskenet på Stureplan, och vi promenerade nerför Birger Jarlsgatan.
–Nå, Strindberg?
–Jag kommer just från honom.
–Nej!! Nå. Det är slut?
–Ja, det är slut.
–Och vad säger han själv?
–Ja, nu är det slut! säger han, men han är i alla fall vid full andlig vigör, och vi pratade om allt under himmelens fäste. Man brukar ju bli sentimental vid dylika tillfällen, men det var omöjligt här. Och nog är det ändå något ståtligt i detta; ända in i det sista arbetar han, och det är just en sak, han nyss bett mig ombesörja, ett fotografi. Det är en offerlund på Skansen han vill ha.
–Till vad?
–Ja, säg det! Men han hänger i, som om ingenting vore, arbetar, ända till det är slut, hela tiden med fullkomlig sans!
Det är antikens ljus över detta huvud, denna man, denna död.
12 maj. Kl. 7 e. m.
Det mulnar till regn, mässingsfärgade fläckar kanta de drivande molnen.
Jag skulle vilja, att ett åskväder brast loss, kort, hemskt, med en blixt, ett brak – – – däri skulle Strindberg dö!
Jag går bara och tänker på honom, jag går, som om jag lyssnade till något i fjärran, jag väntar.
Det är en underlig känsla av kraft och oböjlig tillit till det högre, kring denna död; som om en profet doge, och är det inte en profet?
Det är, som sloge denna död in hål i himmelens murar och komme därur en vind farande med kraft. Det är, som förmedlade Strindberg till mig något av det evigas visshet, jag känner mig som arvtagare av en plikt och en uppgift; gjorde vi det blott alla!
19 maj. Kl. 12 midd.
Jag vaknar kl. 6 och känner ångest. Varför? Strindbergs begravning. Jag har hela tiden känt olust för att deltaga i denna folkanhopning, som den döde själv sökt på alla sätt slippa. Efter en halv timmes parlamenterande med mig själv, beslutar jag – delvis av människo-hat och –leda – att icke gå utan stanna hemma.
Delger dig [hustrun Marika Stiernstedt] mitt beslut. Det är en stilla vacker vårmorgon.
Du tvekar, beslutar dig för att också stanna hemma, men när jag lagt mig igen, hör jag dig ute i våningen och begriper, att du ångrat dig.
Jag läser Nordisk familjebok, ute i stan ringa kyrkklockorna, jag söker en cigarett. Halvslumrar, tänkande på S. och på mina romaner.
Mot ½ 11 kommer du hem, likblek och upplöst i tårar, och säger med skälvande ansikte:
– Det ångrar jag aldrig; att jag gick. Tio tusen sinom tio tusen, inte en backe, inte en höjd, där det inte var människor. Och inte ett ljud, inte en vindpust. Bara hattarna av.
Isabella Josefsson