ETT FÖRFATTARSKAP OCH TVÅ RECENSIONER, av Fredrik Lundberg

I mitt tidigare alster i Ludvig Nordström-sällskapets medlemsblad LUDVIG (2021:4) försökte jag beskriva hur jag under senare delen av mitt liv fått en mer levande bild av min morfar Ludvig Nordström. Utgångspunkten då likväl som nu tar jag i mina egna betraktelser och ställningstaganden som skulle kunna kallas livserfarenhet. Till detta finns också en eventuell tillägnad kunskap som stöd för värdering av saklighet/verklighetsförankring i den fond som utgör ramen för min nedan anförda ansats att lyfta fram boken Landsorts-bohème som ett betydande verk i Ludvig Nordströms författargärning.
Boken som gavs ut 1911 är dedicerad till hustrun. Ludvig hade efter ett antal år av sökande kommit till tillfällig ro med Marika Stiernstedt, frånskild och mor till en dotter. Begynnelsen till kontakten mellan de två var Marikas brev till Ludvig, som uppehöll sig Bretagne, i vilka hon uttryckte sin uppskattning av hans hittills publicerade skrifter. Själv uppehöll hon sig Paris där hon bland annat, enligt egen utsago, avlagt en visit hos Strindberg. Tycke uppstod och efter hemkomsten från Frankrike förenade sig Lubbe och Marika, och bodde under sina första år i Strängnäs. Symboliskt upplevde Lubbe kanske att han kommit i hamn efter några känslostormade år. Vad jag tycker framgår på olika sätt om Ludvig som person är en fallenhet för storslagenhet och jag skulle vilja sluta mig till att han i den nyvunna ordnade tillvaron kände sig redo för något större än tidigare publicistiska gärningar. En brett upplagd roman som det föresvävar mig. Jag uppfattar därför att han i romanen maskerat men ändå ganska oförblommerat gett uttryck för sina känslor och iakttagelser gjorda under hans hittillsvarande liv. Ska vi kalla det för ett försök att göra upp med det hittillsvarande livet. I boken finns anser jag betraktelser på tillvaron som senare leder fram till hans mer filosofiska uttryckt om världsstaden ”Urbs” och Norrland som Sveriges framtid. För den fortsatta redogörelsen av romanen utgår jag från två stilgrepp som gör romanen till vad jag upplever den som. Det är kanske inte fråga om en autofiktiv berättelse men jag anser ändå att han är närvarande med tanke på det nyss sagda. Det första är kanske något som jag läser in mer än ett medvetet grepp. Det patos som är genomgående och som jag vill se som hans själsliga vandring genom tidens tillstånd i en landsortsstad likt Dantes ”Pilgrim” i Den gudomliga komedin. För att inte gå handlingen i förväg återkommer jag härom senare. Det andra greppet är att framställa allt inblandat med ett burleskt perspektiv och genom det spänningsfält som uppstår i den överdrivna illustrationen av företeelser i samtiden som han uppfattar som dysfunktionella och menliga för samhället. En fråga som nu känns berättigad med tanke på rubriken; vad ville han säga med sitt arbete och blev det förstått? Av de recensioner jag har kommit i kontakt med ges inte något helt jakande svar utan närmast uppfattar jag en förnärmad ton. Endast en – och ska vi för säkerhets skull kalla den för den skriven av en ”närmast sörjande” − vännen John Landquist − är oförblommerat positiv och ser en framtida stor författare stiga fram.
Klangbotten för romanen tycker jag finns väl beskriven i hans olika alster om ”Öbacka”. Det finns ett genomgående drag av oförstående och ogin omvärld visavi ”Lackarna” ända från farfaderns tid vidare genom faderns ekonomiska trångmål och slutliga död 1908. I dessa historier ges också många goda iakttagelser om stort och smått och som jag uppfattar det med ett genuint intresse för den mänskliga karaktären. Några av berättelserna om Tomas Lack andas djup ångest över föräldrarnas relation och som med ett modernt uttryckt märkt honom för livet. Jag vill mena att redan här formas hans livs emotionella förhållande till bygden som han växt upp i och att Landsorts-bohème är den första samlade ansatsen att ge röst åt den frustration han känner för det som sker och skett runtomkring honom. Den lokala inramningen han ger sin berättelse är ofta Sundsvall (”Köpstad”) men ändå inte. Mig veterligen har inte mellersta Norrland haft någon omfattande bergsnäring men ingår ändå som en del av miljön och jag menar att han redan här tar grepp på hela Norrlands rikedomar som rätt utnyttjad ska skapa en god framtid.
Han bygger inte upp sin historia med utförliga interiörbeskrivningar utan gör ibland en lätt skiss med burleska penseldrag, mer för att manifestera den beskrivna situationen än för att skapa rumslig närvarokänsla. Boken är mer en sammanställning av tankar där de olika scenerna kan ses som illustrationer om vad hans tankevärld upplever och värderar.
Boken inleds med en raljerande lägesbeskrivning kring tidens ekonomiska omständigheter, och ger därmed en förutsättning för det kommande händelseförloppet. Redan här visar han att han har god förståelse i ekonomisk teori. Det går att uppfatta inledningen som förklening av tillståndet i landet men syftet var nog mer att etablera det burleska anslaget. Det inledande greppet för att skapa pivoten (Ludvigs självkänsla) för det kommande att kretsa kring är att hånande anföra avsaknad av en martyr att bespotta i det svenska samhället. Hjältar, tycker Lubbe, att vi dock har gott om sedan gångna tider. Det är genom detta grepp som jag tycker mig se Lubbes närvaro som ”Pilgrim” dock endast som ande. Martyren och centralfiguren i berättelsen är tidningsredaktören för lokaltidningen ”Bladet” (= Sundsvalls Tidning), Michael Habstadius. En klandervärd och ryggradslös figur men ”street smart” för att använda ett nutida uttryck. För att få fram sin uppfattning kring samtidssituationen beskriver Lubbe redaktör Habstadius som en självgod figur med påklistrade ideal.
Tiden som boken behandlar är början på det moderna Sverige. Samhällsdebatten politiseras och partibildningar börjar ta form. Individuell frigörelse visavi gamla tiders bigotta konventioner börjar ta plats i samhällslivet. Boken Landsorts-bohème är ett uttryck för det som håller på att ske i Sverige. Lubbes språkform härrör mer från folkdjupet än bildad språkdräkt och förstärks då och då med dialektala uttryck. Även om Ludvig redan under gymnasietiden skrev ”svärmisk” poesi, tycks hans emotionella förankring ändå vara den lokala verkligheten han växte upp med. Hans syn på Uppsalatiden ger syn för sägen. Hans språkliga förmåga leder in honom mot tidningsvärlden för några år men den naturalistiska läggningen gör att han känner sig obekväm i branschen.
Som jag påstått tidigare uppfattar jag att Lubbe har god blick för ekonomiska omständigheter. På olika sätt ger han uttryck för ekonomins inverkan på den beskrivna tidens samhälle. En hämsko för de flesta och ett maktmedel för några få. Rollen som maktspelare i lokalsamhället ges i första hand grosshandlarna och jag menar att Lubbe i detta fall syftar på trävaruhandlarna. Författarens misskund med dessa företrädare för branschen finns uttryckt på olika ställen. Deras starka ekonomiska ställning gör också att de får dominerande inflyttande över bankerna. Rollen som tillskyndare för denna ordning ges till advokaten och för berättelsen uppsåt finns underförstått ett passande epitet ”lagvrängare”
Ett karaktärsdrag i boken är, som jag uppfattar det, en mycket oförblommerad syn på omvärlden som Lubbe vuxit upp i och som han fram till tillblivelsen av boken försökt hantera på olika sätt. Lite kantstött kanske så att säga. En sak som gör innehållet så levande och frustande av liv är det som senare blir hans adelsmärke i författarskapet nämligen iakttagelseförmågan och förmågan att uttrycka den i ord – Reportern. Det som drabbade mig när jag läste Landsorts-bohéme var närvarokänslan som gör att boken blir ett unikt tidsdokument för en landsortsstad kring föra sekelskiftet. Som sagts tidigare, inte detaljerade miljöbeskrivning utan den psykologiska framställningen av karaktärerna. Den inre bild som uppstår associerar jag till det som inom svensk film lite nedsättande kallas ”pilsnerfilmer”.
Med det ovan sagda har jag försökt få fram det missmod som jag uppfattar fanns inom Ludvig. Jag vill därför mena att han i boken ger fritt utlopp för detta. Under skrivande av denna uppsats har jag börjat fundera på frågan om autofiktion, nämligen om karaktären Habstadius Golgatavandring ändå till en liten del består av Ludvigs vankelmod inför skeendena i tiden. Lubbe var kommen från en merkantil borgerlig miljö men hans goda iakttagelseförmåga ser också hela samhället i alla dess delar. Var står han mellan det frisinnade och det konservativa?
Innehållet i boken kan beskrivas som olika bilder som uttrycker företeelser i samhället som Lubbe vill belysa och ifrågasätta; den redan nämnda begynnelsen till samhällsdebatt och tidningsbranschens egennyttiga förhållningssätt, med underbetalda anställningar, resulterande i privat skuldsättning genom det överlåtbara växelinstrumentet, sexualiteten, tidigare förtigen i bigotteri och slutligen ett utbrett förlamande superi.
Själva händelseförloppet dras i gång genom återkomsten av att en tidigare son av staden – herr Kruckman − gör entré, en finansman som fått kontroll över aktiemajoriteten i en av stadens två banker. Denna figur får sedan tjäna som skurk för att illustrera hur Lubbe ser på kapitalets egen logik.
Medelpunkten för berättelsens fortskridande är redaktionen på lokaltidningen ”Bladet”
( = Sundsvalls Tidning), språkrör för de frisinnade. Runt detta centrum framställs sedan händelseförloppet i romanen.
Ett utmärkande drag i framställningen är de enskilda individerna, som helt dominerar innehållets andemening. Individerna framstår självständigt med sina goda och dåliga egenskaper utan underliggande ideologiska syftningar. Berättelsen blir därigenom väldigt naturalistisk och som jag ser det uttrycker Lubbes uppfattning om nationens bondska karaktär ur vars mylla det från tid till annan stiger fram storvulna personer vilkas egenskaper får stor påverkan i samhället. Omgivningens bondska försagdhet, egennytta och/eller kortsynthet ger härigenom förutsättningarna för dessa personers agerande.
Sättet att uttrycka sig på detta rättframma sätt i bokform var mycket före sin tid och var något som följde honom genom livet. Som exempel på detta är det som gjort honom ihågkommen till dags dato, hans reportageserie ”Med Ludvig Nordström på husesyn” 1939 (samma år kom boken Lort- Sverige) som många gånger trampade samhällets båda sidor på tårna. Bakom uppsatsens rubrik gömmer sig min uppfattning att verket fick en livsavgörande inverkan på författarskapet. Romanen är den enda i sitt slag med starkt känslostyrt innehåll. Det negativa mottagande av flertalet recensenter och i synnerhet Fredrik Bööks åstadkommer om jag förstått saken rätt en livskris för Lubbe vilket gjorde att han sedan inte gav sig ut på fler emotionellt laddade bokliga äventyr. Jag tycker mig här vilja dra slutsatsen att hans barn- och ungdomstid märkt honom med en känsloångest som följde honom genom hela livet.
Vad fanns det då för substans i recensionerna? För ändamålet har jag tagit fram två tongivande kulturskribenter från tiden. Den redan nämnde John Landquist och Fredrik Böök. Det finns ingen anledning att gå in i detalj utan min idé är att peka på vad som gav Ludvig det känslosvall det uppenbarligen fick.
Som nämnts tidigare var John Landquist mycket positiv med lovsång både över romanens sätt uttrycka sig så väl som det driv som genomsyrar hela verket. Hans recension *ger också belägg för min uppfattning kring det banbrytande anslaget. Landquist gör en lång och ganska ingående utläggning med utblickar mot paralleller till bokens stilgrepp som Dickens och formens anfader Rabelais. Fredrik Böök å sin sida gör en ännu större ansats i en fyrdelad recension uppdelad på två införande i Svenska Dagbladet på varandra följande dagar, den första och andra december 1911. **
Då jag skriver detta 2022, 111 år efter det att recensionerna skrevs, är min känsla att Böök var förnärmad/uppbragt. Hans uppfattning om litteratur befinner sig på ett högre plan än det plebejiska intryck som Nordströms bok ger honom. Som tyngd för sin hållning nämner han två troliga husgudar, Erich Auerbach och Johann Wolfgang von Goethe. Jag skulle vilja gå så långt att han blivit så uppretad att han inte givit sig tid till eftertanke utan låter i ställer sin förutfattade mening om” landsorts- författaren” och hans ämnesval i stort sett få fritt spelrum. Han har därmed missat poängen med boken. Idén till temat kan jag tänka mig uppstått i Ludvigs inre spänningsfält mellan hans ”barnatros” kanske blåögda idéer om framtiden och hans nyvunna erfarenheter som utövande journalist. Att Lubbe lämnade redaktionen i Sundsvall och tog anställning som fiskardräng på Ulvön för att därefter ta sig Frankrike för att tänka, det menar jag är ett uttryck för att han kände sig vilsen i livet.
Tvärt emot vad Böök anför så är hela boken framåtblickande och syftet med många av de scener som finns i boken är iakttagelser om misshälligheter som har menlig inverkan på skeendena i samtiden. Det tydligaste uttrycket för detta är Redaktionssekreteraren Oldbergs samtal med Göran Crusius bortstötta flickvän. Syftet med Redaktör Habstadius göranden och låtanden är just det som Böök anser att Ludvig inte förstått, nämligen att illustrera egennyttan hos journalistiken. Boken var ytterst modern för sin tid. Ett drag som nog ingick i Fredrik Bööks krav för god litteratur men saknas här är klassiska symbolbegrepp som tidigare tillgreps för att ge effekt och symbolik till det som skulle uttryckas. Det finns inga som helst kulturmarkörer utan allt är en verklighet och det är endast det som är budskapet som Lubbe vill att läsaren ska uppfatta. Metoden är språket som helt saknar borgerlig prydhet. Det enda gemensamma som recensenterna har i sina utlåtanden är just i deras ögon det folkligt vulgära, kryddat med ekivokt språk. Min tolkning av Bööks nedlåtande förhållningssätt är att han har problem med innehållet, för han tillerkänner boken ett gott hantverk och författarens litterära kapacitet.
Ingen blir nu förvånad, antar jag, när jag påstår att Landsorts-bohéme är en banbrytande bok genom tilltaget att föra fram en berättelse med ambitionen att visa verkligheten både som synlig och som dold bakom borgerlighetens förlåt och detta långt före senare tiders socialrealistiska litteratur.
Samtiden tycks alltid ha svårt att acceptera kulturkritik när den allmänna känslan för hur samhället ter sig blir belyst med en annan uppfattning än den egna.

*Dagens Nyheter 16/11 1911, John Landquist
**Svenska Dagbladet 1/12 1911, Fredrik Böök
**Svenska Dagbladet 2/12 1911, Fredrik Böök

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.