Ludvig Nordström

”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter. Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna olycksaliga telefon skulle medföra.”
av Ludvig Nordström
Ur På hemväg till Öbacka (1934)

”… Televerket inrättade sina första lokala telefonnät 1882. Härnösand och Uddevalla blev de städer, som först begåvades med sådant nät. Härnösands telefonstation blev allra först. Den öppnades för allmän trafik den 1/11 1882 …”
Ur Härnösands historia, del III. (1981)

Nytorgsgatan 24
Stockholm

d. 4 Mars 42. [1942-03-04]

Käre Pastor Pehrsson,

Får jag först och främst trycka er hand och
sedan i tur och ordning alla gamla vänners på Ulfön. För de flesta är jag väl numera närmast en saga och en legend, men ännu leva dock några kvar, som jag arbetat i lag med, skämtat och gycklat och även talat allvar med – alla, kända och okända(vill jag i dag ta i näven och tacka.

Inte kunde jag ana,då jag hos Bergners, jag tror i stora rummet,skrev min första historia: ”Per Eriks Jakt”,som kom in i Västernorrlands Allehanda och orsakade mycken uppståndelse på grund av vad man då trodde var ”råhet”,medan det var beundran för det hårda virket i Ulvöborna och kärlek till den outsägligt storslagna naturen däruppe, som jag fick för första gången uppleva med själ och alla sinnen, den oförglömliga, våren,inte säger jag,kunde jag väl tro,att den och övriga historier med tiden skulle bli så fina,att de påstämplades betyget ”klassiska” – men det var väl kärlekens makt,när man hämtat sig från överraskningen över det nya och ovana,fann man det,som bar alltsammans: min känsla att med själ och hjärta tillhöra detta folk. Den känslan bestämde hela mitt följande liv,och jag har ju också många gånger omvittnat, att jag föddes till mitt verkliga jag i denna hamn ute i havet. Inte minst därför att där lärde jag mig förstå och vörda arbetets storhet,den makt,som jag sedan alltid och oföränderligt sökt att prisa. Så blev ”Moster Bergner” min sånggudinna, så återkom jag då och då till denna min andliga födelseplats för att hämta kraft, och så blev Ulfön för alltid invävt i mitt innersta liv.

Jag målar ju och säljer mina tavlor, men några har jag aldrig sålt,det är några tavlor från hamnen,från Rödharssudden, från Grundhamn – de hänga här i mitt arbetsrum och i min matsal,så att jag alltid skall ha hamnen omkring mig.

När jag i dag berättar detta, förstå ni kanske bäst,vad Ulfön betyder för mig och hur fästad jag är vid den och dess människor. Jag kan ur min dagbok i dag citera följande tafatta vers, som jag skrev med blyerts på Murresunds lada :

I septemberkvällens sena och skymmande stund,
då jag väntar blott,att resa till min stad,
har jag smekt ditt gräs och smekt din jord,du,kära Murresund,
och lyssnat tyst till prasslet av de gulnande blad
och betänkt,hur jag har
vuxit fast vid dig och vid allt,
som har vuxit fram ur Ulföns hårda grund.

15 .Sept. 05. Murresunds lada.

Och nu :Gud välsigne er allesammans !
Er hjärtevän
Ludvig Nordström

”… och så kom det en höststorm över Öbacka, vars make man ej kunde minnas och tyckte sig ha sett …
En bogserbåt uppskjöljd på Murbergsstranden och vrak, tre sandskutor sjunkna på Nattviken. Alla båtar i alla länningar i marvatten, kajerna ramponerade, affärsskyltarna hängde med bucklor, rispor och blånader, som om hela uppsättningen råkat i ett himla inbördes slagsmål!
Ja, så roligt hade stadens pojkarmé aldrig haft …”

Planeten Markattan (1937)

1938 kuskade författaren Lubbe Nordström runt för att skildra fattigdomen i ”Lort-Sverige”. Åttiofyra år senare är Nordströms Sverige en historisk plats många inte vill påminnas om – en pinsam historia man borde tiga ihjäl. Ola Larsmo påminner om ambivalensen i en klassiker när vi återigen vill städa bort det avvikande.

När Stockholmsutställningen 1930 slog upp portarna på Djurgården var tanken att visa allmänheten en bild av det nya, moderna och framgångsrika Sverige som höll på att växa fram – särskilt i form av nya, rationella och ljusa bostäder, ”funkishusen”. Under de sex månader man höll öppet hade man över fyra miljoner besökare, i ett land med sex miljoner invånare.

En av de paviljonger som drog till sig mycket uppmärksamhet var ”Svea rike”. Här presenterades landet från det att glaciärerna dragit sig tillbaka, dess historia och dess folk. Men i berättelsen om det moderna landet, om vägen till välstånd och frihet, stred två olika idéer om vad detta ”moderna” var.
Paviljongen är borta, men man kan bläddra i den stora katalog för ”Svea rike” som gavs ut av Bonniers. Grundtexten är skriven av ingen mindre än Ludvig ”Lubbe” Nordström, och den frustar av framtidsoptimism; den tidvis deprimerade och långtifrån atletiske Nordström hyllar här den nya svensken, en ”spänstig, både kroppsligt och andligt tränad nationell typ”. Framför allt hyllar han vad folkrörelser, kooperation och nya industrier skapat – just det – frihet! (Med Nordströms utropstecken.) Och vad är då sinnebilden för denna nya, urbana frihet? ”Stockholm!” (fler utropstecken.)

Men man behöver bara bläddra några sidor för att mötas av rasbiologiprofessorn Herman Lundborgs genomgång av det svenska folket, här uppdelat i å ena sidan ”nordiska, germanska rastyper” och å andra sidan ”valloner”, ”östbaltisk ras” och ”lappar”. Det rasbiologiska institutet, som funnits i åtta år, hade fått en vägg i paviljongen till sitt förfogande, för att där reda ut vilka som egentligen var ”svenskar”. Den alltid lika koleriske Lundborg tjurade över att hans viktiga ämne fått så litet utrymme, men fyllde efter förebild från liknande rasbiologiska utställningar i USA och Tyskland väggen med porträtt, kartor över rasers utbredning och en snabbkurs i släktforskning.

Den sentida betraktaren tycks ibland ha svårt att hålla isär de båda perspektiven. All denna entusiasm för det nya, ljusa och hygieniska – hör inte det ihop med lusten att städa undan vissa människor, låsa in dem på anstalt eller sterilisera bort dem? Är inte detta den mörka moderniteten inuti den ljusa? Är inte rasbiologin och dess tvångsmässiga lust att frisera ”folkmaterialet” i själva verket andra sidan av den där luftiga funktionalismen? Jag tror inte det. Och att det är en viktig skillnad dem emellan. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen

För Nordström är det staden, det moderna industrisamhället och en liberal/socialdemokratisk (han hade själv svårt att bestämma sig) idé om solidaritet och fördelningspolitik som är den nya friheten, som utan tvekan är urban.
För Lundborg är Lubbes frihetsideal själva det ruttna i staten. I sina besynnerliga stridsskrifter, som ”Degenerationsfaran” (1922) och ”Västerlandet i fara” (1934) är det samma hotbild han lägger fram: det urbana industrisamhället skadar den dyrbara bondeklassen, folkets rena kärna, och leder till rasblandning och sjukdom. Lundborg uttalade gång på gång sin avsky för just den frihet Lubbe hyllade. Men i den bok Ludvig Nordström ännu är känd för, reportaget ”Lort-Sverige”, hittar vi en märklig svävning också i hans perspektiv – en svävning vi återfinner i vår samtid.

1938 kuskade han landet runt i den stora svarta förkrigs-Volvo han fått låna från Radiotjänst för att göra den uppmärksammade radioserie som sändes samma höst (”Radioföredrag med grammofonintervjuer”) och som blev både utskälld och en reportageklassiker. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen. Eller sönderfallande torp där undernärda barn får sova tre och tre i varje lusig säng. Radioserien väckte ett ramaskri: varför ska han rota i allt det där? Men Lubbe och hans intervjuoffer tyckte sig för det mesta ha svaren på hur all denna fattigdom skulle byggas bort: centralvärme, rinnande vatten, funkisvillor, kort sagt hygien. Det talas i boken mycket om linoleummattor.

Själva ”sinnesslöheten” får också vara med som exempel på det förmoderna Sverige. Nordström samtalar med provinsialläkaren på orten om ”rasförsämringen” på landsbygden när de begåvade drar in till staden. Det är lätt att snubbla på de nedsättande orden när Lubbe och läkaren talar om sambandet mellan ”undermålighet” och ”dåliga bostäder”. Men de enas om att det senare nog är orsaken till det förra och inte tvärtom. Men sedan refererar Nordström ett långt utlåtande av provinsialläkaren om en ”sinnesslö” flicka i trakten som fått barn utom äktenskapet och har svårt att ta hand om sig själv. Det är en typ av ”patientjournal” vi alltför väl känner igen och som avslutas med orden:
”Hon är enligt min mening ett typiskt exempel på en sådan brist på psykiska kvalifikationer och förmåga att ordna sitt liv till gagn för samhället, att det vore välbetänkt att överväga ett steriliseringsförfarande. Ett företagande av här föreslagna åtgärder torde väl i sista hand ankomma på hennes hemkommun, för vilken det nog i längden ställer sig både lugnast och billigast.”
Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga

I kapitlet därpå susar Nordströms ekipage förbi de förfallna hus där det bor ”tattare”. ”Finns det många sådana här?” undrar Lubbe och får svaret ”Fullt! Det berör också rasfrågan på landsbygden. Vi försöker, så gott vi kan, att domesticera dem.”
Det blir svårt att riktigt hålla fast Nordströms egen blick på det Sverige han undersöker. Den irrar, ibland mitt i en mening, mellan olika fokus. Han drabbas av äckel inför misären. I många fall är det människorna som individer han identifierar sig med, han urskiljer dem som tvingade in i omständigheter som förstör deras liv. Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga. Måste kanske de senare också städas bort? Eller räcker det med rinnande vatten och linoleum? Svävningen finns med ens på plats.
Herman Lundborg och de andra rasbiologerna hade sin analys klar – det var människorna och deras arvsanlag det var fel på. Lubbe verkar tveka. Han håller för det mesta fast vid perspektivet att det är omständigheter som förstör människor. Men inför den värsta misären drabbas han av ett slags tankeförlamning – bort med alltihop, fattigdomens skam likväl som de som tvingas leva inneslutna i den

Åttiofem år senare är det Sverige Nordström skildrar en historisk plats många tappat kontakten med och inte heller vill påminnas om; som en pinsam släkthistoria man borde tiga ihjäl så att det hela en gång för alla var över. Som dagens småbarnsföräldrar i välbärgade stadsdelar vilka anser att deras barn inte behöver några mässlingssprutor, då de bor i det moderna Sverige och sådana sjukdomar hör forntiden till.
När man sedan läser volym efter volym av nutida akademiska studier av tjugo- och trettiotalets sociala reformiver stöter man förödande ofta på hållningen hos forskare och författare att det låg ett övergrepp inbyggt i själva hygienivrandet. Om man ser till att folk har rinnande vatten och centralvärme, betyder det samtidigt att andra ska låsas in och steriliseras? Är det kanske ett övergrepp att riva statarlängor? Har även de mest modesta utopier, som den att alla ska kunna äta sig mätta och hålla nattvärmen, då alltid en skuggsida? I vissa akademiska sammanhang tycks ett sådant synsätt ha blivit en intellektuell norm, utan att man reflekterar över det uttalat reaktionära perspektivet: som att varje försök att göra människors liv drägligt skulle resultera i att någon annan får betala priset i form av förtryck och stympning. Djupast sett är detta naturligtvis en djupt konservativ världsbild.

Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet

Det är här jag ledsnar på den där sentida forskarblicken. Det är som om man ibland vill hävda att misär-Sverige var en fiktion överheten använde för att disciplinera sina medborgare. Här finns en skillnad, tror jag, på vilka erfarenheter man bär med sig i sin egen släkthistoria. Lubbe kunde ha tittat in hos min farfar och farmor och deras tre barn i en nedgången enrummare utan vatten och avlopp i Gävle, om han haft vägarna förbi, där ett av barnen långsamt hostade ihjäl sig i tbc.

Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet. Och det är lätt att se Lubbe Nordström framför sig där han i sin skräddarsydda rock och sin moderna bil sladdar in på gårdsplanen framför de nedsjunkna torpen och statarlängorna – och hur han trots all den framtidsoptimism han uppbådat ändå blir skiträdd. Och därför inte alltid förmår skilja misären från dem som tvingas växa upp i den. Det är han inte ensam om. Lubbes flackande blick tycks ha blivit vår egen. Växla till nuet och den smutsigaste valkampanjen sedan tjugotalets ”kosackval”. Med vilken blick är det politikerna ser på dagens ”utsatta miljöer”? Är det kanske vissa människogruppers anlag för adhd som är problemet? Bör de kanske dna-testas och delas in i ”västliga” och ”icke-västliga” – för att vi ska få syn på varifrån själva nyfattigdomen kommer, nämligen inifrån dem, som ett slags läckage? Är de kanske gripna av samma rädsla som Lubbe, också han nyss så full av framtidsoptimism? Är det ingen av de folkvalda som minns att de en gång också hörde hemma i den där statarlängan?
Ola Larsmo Dagens Nyheter 2022-08-29

Mina ord om de rödmålade bondgårdarna, på svenska landsbygden ha tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet. Jag skulle ha förstått det, om jag angripit gult eller blått, men rött, det var mer överraskande.

Den enquête, som Svenska Dagbladet anställt, visar icke upp några verkliga sakskäl för den röda färgen, endast känsloskäl. Det finns emellertid sakskäl, och de förklara den röda färgens predominans. Denna färg är först och främst inhemsk. Falu rödfärg ha alla hört talas om. Den är vidare billig, och den är slutligen ett utomordentligt preservativ.

Men ingenting finns, som innebär, att den bör bli evig. Professor Cassel höll häromdagen ett synnerligen intressant föredrag om vårt skogsbestånd, och han påpekade, att då vi kommit till bottnen av våra urskogar, måste en verklig ekonomisk sparsamhet ta vid. Han varnade i detta sammanhang för alltför talrik befolkning i Norrland. Jag skall inte diskutera den sista, malthusianska synpunkten, endast hålla mig till sparsamheten. När jag läste hans ord om den tänkte jag strax på bondgårdarnas byggnadshistoria. Var och en känner, att en bondgård fordom kunde ha tiotal av lador utströdda kring ägorna. Men var och en känner också, att på senare tiden antalet dylika ekonomibyggnader gått i ständigt minskande, och jag ser emot en tid, då något påminnande om de forna sockenmagasinen, saliga i åminnelse, skall få sin renässans, d. v. s. då kooperationen når jordbruket på allvar och gemensamma lagerhus inrättas. Vi ha långt dit, men hopkrympningen av antalet privata ekonomibyggnader är ett inslående på denna väg. Denna växande kooperation plus den ekonomiska synen på trävärdet kommer att utan tvivel driva utvecklingen mot ett håll, som jag i min artikel endast antydde, växande antal byggnader av tegel eller annat material än trä.

I takt därmed kommer förfrågan att diskuteras. Och då gäller det för rödfärgen. Falu rödfärg är då ur spelet. Man smetar inte vattenfärg på tegelsten. Men vilken färg! Stenhus ha olika färger i olika länder. I Skottland, Aberdeen som typiskt exempel (The Granite City), är gråsten härskande. I England kommer sandstensgrått och vitstruket murbruk. Franska landsbygden har rött och grårött tegel t.ex. i Normandie, vitstruken rappning på Picardies lerhus, grå sandsten kring Paris och söderut. Italien är grått, som lyser vitt i solen. Tyskland är grått kring Rhen med vitrappade inslag, mot norr börjar det röda teglet dominera. Danmark gör ett vitt intryck med röda inslag, Skåne står vitt för minnet. Överhuvudtaget kan man säga, att de stenbyggda delarna av Europa äro vita för minnet, medan det trä byggda Skandinavien minus Skåne och Danmark, om man vill räkna detta land till den skandinaviska enheten, är övervägande rött. Att så är fallet i Skandinavien beror icke på någon bondebefolkningens estetiska förkärlek för rött utan på fattigdom. Falu rödfärg är billigare än riven färg och linolja. Voilà tout!

Om man nu hör efter, vad det är för bondgårdar, som ha annan färg än röd, vad är det för bondgårdar, som äro rödstrukna, och vad det är för ena, som alltjämt äro grå, skall man helt enkelt träffa på ingenting annat än en ren förmögenhetsskala. De fattigaste bönderna, småbönder plus torpare, ha de grå husen (gråbönder), förmögnare bönder ha de röda med vita knutar, riksdagsmän, kommunalordförande, trävaruhandlare o.d. ha vita, skära, gula gårdar, ofta oljemålade. Och likadant är det med bygderna. Rika bygder ha största procenten icke rödfärgade hus, burgna bygder.

De hus som lämnat rödfärgen bakom sig kunna därför sägas stå som en övergångsform mellan träepoken och stenepoken, och orsaken är helt enkelt ekonomisk. Ett stenhus är ett varaktigare och tryggare ting (brandförsäkringen!) än ett trähus. Och ett oljemålat hus är ett bättre skyddat hus än ett vattenmålat.

Som nu, trots allt, den genomsnittliga förmögenhetsstandarden ökats, sedan Falu rödfärg först kom i marknaden och självklart ytterligare kommer att ökas så kommer också automatiskt möjligheten att bygga stenhus (tegel) att ökas, och därmed kommer efter all sannolikhet en allmän förskjutning uppåt att äga rum, d. v. s. de fattiga bygderna stiga från grått till rött, de burgna från slamfärgen till oljefärg av skilda slag, vit, skär, ljusgrön, ljusblå, ljusgul, och de rika från oljefärgen till stenhus.

Min påtalade glädje över de ljusa bondgårdarna har denna historiskt-ekonomiska bakgrund. Jag avläser i det ökade antalet ljusfärgade bondgårdar en allmän ökning i bygdernas välmåga, och jag gläder mig däråt med samma rått, som Henrik IV i Frankrike gladde sig, då Frankrikes bönder började bli så välmående, att de kunde ha en höna i grytan på söndagarna. Om jag skulle med ett icke alldeles okänt ord karaktärisera min glädje över de ljusa bondgårdarna, skulle det ordet alltså närmast bli fosterlandskärlek. Och när jag ovan sade, att mina ord om dem tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet, så avsåg jag den sten, som heter tron på ”Svenska fattigdomens betydelse”. Jag tror inte på den. Jag tror, att den är en fras, tommare och ihåligare än de flesta.

Alltså! Rödfärgens påbörjade försvinnande är för mig ett tecken på stigande välmåga ute på svenska landsbygden, och problemet är därför sådant det närmast presenterar sig, hur man skall få vacker färg i landskapet. Det är på den frågan man ropet till svar: rött! Och då svarar jag som kolingen i Strix klassiska historia: varför ska’ det just vara en bagare! Varför ska’ det just vara rödfärg?

Man har bara ett svar: därför att vi äro vana vid rödfärg. Det är inget svar. Det riktiga svaret skulle lytt: därför att vi sakna fantasi. Det är hemligheten. Man har aldrig tänkt sig, att svenska landsbygden skulle kunna förbli annat ån röd. Men det är hönans kritstreck.

Arkitekt Åkerlund har gett den riktiga antydningen. Ljusa gårdar med trädgårdar. Vi hålla på i städerna med fönster- och takträdgårdar, vi hålla på med trädgårdsstäder och blommande koloniträdgårdar. Men res ut på landet och betrakta dessa kala bondgårdar, som ligga utan en buske, en blomma på gräsbacken, med gul lav på rödfärgen. Jag ryser vid denna anblick, och jag kan inte begripa, varför inte även bönderna skulle få blommor, fruktträn, skönhet och trevnad i sitt arbetsamma liv. Att ropa på rödfärg, för att stadsborna ska få från kupéfönstret ha kvar sin bondekuliss från ”Folkan”, det är nonsens. Motståndarna mot den ljusa färgen tänka på sig själva, jag tänker på landsbygden och dess folk. Men gör ett observandum; och det är, att bönderna skola förhindras att upprepa municipal- och stationssamhällenas gräsligheter. Det skall vara kontroll över det nya, som börjar treva sig fram. Slå upp 1734 års lag och läs, hur överheten där så att säga standardiserat bondgårdstypen. Det är ett dylikt övervakande, som nu behövs ånyo och som genom inrättandet av länsarkitektämbeten även börjat se dagen.

Uppe i Ångermanälvens ådal ha Stockholmsarkitekter börjat bygga sågverkens och fabrikernas arbetarbostäder, och verkscheferna arbeta målmedvetet och behjärtat på att skapa en ny ångermanländsk brukskultur.

Det är dylik landsbygdskultur, som kommer inom kort att bli föremål för intresse. När kooperationen segrar och byarna ånyo sammanslutas som före laga skiftet och lagerhus bli den konstruktiva enhet, då kommer landsbygdens arkitekturfråga att stå i förgrunden, men redan nu kan gärna arkitekternas blick börja riktas mot landsbygden, och som första problem kan ju frågan om bondgårdarnas rödfärg lämpligen tjäna.

”Varför just en bagare?” Svenska Dagbladet 19/3 1924.

I mitt tidigare alster i Ludvig Nordström-sällskapets medlemsblad LUDVIG (2021:4) försökte jag beskriva hur jag under senare delen av mitt liv fått en mer levande bild av min morfar Ludvig Nordström. Utgångspunkten då likväl som nu tar jag i mina egna betraktelser och ställningstaganden som skulle kunna kallas livserfarenhet. Till detta finns också en eventuell tillägnad kunskap som stöd för värdering av saklighet/verklighetsförankring i den fond som utgör ramen för min nedan anförda ansats att lyfta fram boken Landsorts-bohème som ett betydande verk i Ludvig Nordströms författargärning.
Boken som gavs ut 1911 är dedicerad till hustrun. Ludvig hade efter ett antal år av sökande kommit till tillfällig ro med Marika Stiernstedt, frånskild och mor till en dotter. Begynnelsen till kontakten mellan de två var Marikas brev till Ludvig, som uppehöll sig Bretagne, i vilka hon uttryckte sin uppskattning av hans hittills publicerade skrifter. Själv uppehöll hon sig Paris där hon bland annat, enligt egen utsago, avlagt en visit hos Strindberg. Tycke uppstod och efter hemkomsten från Frankrike förenade sig Lubbe och Marika, och bodde under sina första år i Strängnäs. Symboliskt upplevde Lubbe kanske att han kommit i hamn efter några känslostormade år. Vad jag tycker framgår på olika sätt om Ludvig som person är en fallenhet för storslagenhet och jag skulle vilja sluta mig till att han i den nyvunna ordnade tillvaron kände sig redo för något större än tidigare publicistiska gärningar. En brett upplagd roman som det föresvävar mig. Jag uppfattar därför att han i romanen maskerat men ändå ganska oförblommerat gett uttryck för sina känslor och iakttagelser gjorda under hans hittillsvarande liv. Ska vi kalla det för ett försök att göra upp med det hittillsvarande livet. I boken finns anser jag betraktelser på tillvaron som senare leder fram till hans mer filosofiska uttryckt om världsstaden ”Urbs” och Norrland som Sveriges framtid. För den fortsatta redogörelsen av romanen utgår jag från två stilgrepp som gör romanen till vad jag upplever den som. Det är kanske inte fråga om en autofiktiv berättelse men jag anser ändå att han är närvarande med tanke på det nyss sagda. Det första är kanske något som jag läser in mer än ett medvetet grepp. Det patos som är genomgående och som jag vill se som hans själsliga vandring genom tidens tillstånd i en landsortsstad likt Dantes ”Pilgrim” i Den gudomliga komedin. För att inte gå handlingen i förväg återkommer jag härom senare. Det andra greppet är att framställa allt inblandat med ett burleskt perspektiv och genom det spänningsfält som uppstår i den överdrivna illustrationen av företeelser i samtiden som han uppfattar som dysfunktionella och menliga för samhället. En fråga som nu känns berättigad med tanke på rubriken; vad ville han säga med sitt arbete och blev det förstått? Av de recensioner jag har kommit i kontakt med ges inte något helt jakande svar utan närmast uppfattar jag en förnärmad ton. Endast en – och ska vi för säkerhets skull kalla den för den skriven av en ”närmast sörjande” − vännen John Landquist − är oförblommerat positiv och ser en framtida stor författare stiga fram.
Klangbotten för romanen tycker jag finns väl beskriven i hans olika alster om ”Öbacka”. Det finns ett genomgående drag av oförstående och ogin omvärld visavi ”Lackarna” ända från farfaderns tid vidare genom faderns ekonomiska trångmål och slutliga död 1908. I dessa historier ges också många goda iakttagelser om stort och smått och som jag uppfattar det med ett genuint intresse för den mänskliga karaktären. Några av berättelserna om Tomas Lack andas djup ångest över föräldrarnas relation och som med ett modernt uttryckt märkt honom för livet. Jag vill mena att redan här formas hans livs emotionella förhållande till bygden som han växt upp i och att Landsorts-bohème är den första samlade ansatsen att ge röst åt den frustration han känner för det som sker och skett runtomkring honom. Den lokala inramningen han ger sin berättelse är ofta Sundsvall (”Köpstad”) men ändå inte. Mig veterligen har inte mellersta Norrland haft någon omfattande bergsnäring men ingår ändå som en del av miljön och jag menar att han redan här tar grepp på hela Norrlands rikedomar som rätt utnyttjad ska skapa en god framtid.
Han bygger inte upp sin historia med utförliga interiörbeskrivningar utan gör ibland en lätt skiss med burleska penseldrag, mer för att manifestera den beskrivna situationen än för att skapa rumslig närvarokänsla. Boken är mer en sammanställning av tankar där de olika scenerna kan ses som illustrationer om vad hans tankevärld upplever och värderar.
Boken inleds med en raljerande lägesbeskrivning kring tidens ekonomiska omständigheter, och ger därmed en förutsättning för det kommande händelseförloppet. Redan här visar han att han har god förståelse i ekonomisk teori. Det går att uppfatta inledningen som förklening av tillståndet i landet men syftet var nog mer att etablera det burleska anslaget. Det inledande greppet för att skapa pivoten (Ludvigs självkänsla) för det kommande att kretsa kring är att hånande anföra avsaknad av en martyr att bespotta i det svenska samhället. Hjältar, tycker Lubbe, att vi dock har gott om sedan gångna tider. Det är genom detta grepp som jag tycker mig se Lubbes närvaro som ”Pilgrim” dock endast som ande. Martyren och centralfiguren i berättelsen är tidningsredaktören för lokaltidningen ”Bladet” (= Sundsvalls Tidning), Michael Habstadius. En klandervärd och ryggradslös figur men ”street smart” för att använda ett nutida uttryck. För att få fram sin uppfattning kring samtidssituationen beskriver Lubbe redaktör Habstadius som en självgod figur med påklistrade ideal.
Tiden som boken behandlar är början på det moderna Sverige. Samhällsdebatten politiseras och partibildningar börjar ta form. Individuell frigörelse visavi gamla tiders bigotta konventioner börjar ta plats i samhällslivet. Boken Landsorts-bohème är ett uttryck för det som håller på att ske i Sverige. Lubbes språkform härrör mer från folkdjupet än bildad språkdräkt och förstärks då och då med dialektala uttryck. Även om Ludvig redan under gymnasietiden skrev ”svärmisk” poesi, tycks hans emotionella förankring ändå vara den lokala verkligheten han växte upp med. Hans syn på Uppsalatiden ger syn för sägen. Hans språkliga förmåga leder in honom mot tidningsvärlden för några år men den naturalistiska läggningen gör att han känner sig obekväm i branschen.
Som jag påstått tidigare uppfattar jag att Lubbe har god blick för ekonomiska omständigheter. På olika sätt ger han uttryck för ekonomins inverkan på den beskrivna tidens samhälle. En hämsko för de flesta och ett maktmedel för några få. Rollen som maktspelare i lokalsamhället ges i första hand grosshandlarna och jag menar att Lubbe i detta fall syftar på trävaruhandlarna. Författarens misskund med dessa företrädare för branschen finns uttryckt på olika ställen. Deras starka ekonomiska ställning gör också att de får dominerande inflyttande över bankerna. Rollen som tillskyndare för denna ordning ges till advokaten och för berättelsen uppsåt finns underförstått ett passande epitet ”lagvrängare”
Ett karaktärsdrag i boken är, som jag uppfattar det, en mycket oförblommerad syn på omvärlden som Lubbe vuxit upp i och som han fram till tillblivelsen av boken försökt hantera på olika sätt. Lite kantstött kanske så att säga. En sak som gör innehållet så levande och frustande av liv är det som senare blir hans adelsmärke i författarskapet nämligen iakttagelseförmågan och förmågan att uttrycka den i ord – Reportern. Det som drabbade mig när jag läste Landsorts-bohéme var närvarokänslan som gör att boken blir ett unikt tidsdokument för en landsortsstad kring föra sekelskiftet. Som sagts tidigare, inte detaljerade miljöbeskrivning utan den psykologiska framställningen av karaktärerna. Den inre bild som uppstår associerar jag till det som inom svensk film lite nedsättande kallas ”pilsnerfilmer”.
Med det ovan sagda har jag försökt få fram det missmod som jag uppfattar fanns inom Ludvig. Jag vill därför mena att han i boken ger fritt utlopp för detta. Under skrivande av denna uppsats har jag börjat fundera på frågan om autofiktion, nämligen om karaktären Habstadius Golgatavandring ändå till en liten del består av Ludvigs vankelmod inför skeendena i tiden. Lubbe var kommen från en merkantil borgerlig miljö men hans goda iakttagelseförmåga ser också hela samhället i alla dess delar. Var står han mellan det frisinnade och det konservativa?
Innehållet i boken kan beskrivas som olika bilder som uttrycker företeelser i samhället som Lubbe vill belysa och ifrågasätta; den redan nämnda begynnelsen till samhällsdebatt och tidningsbranschens egennyttiga förhållningssätt, med underbetalda anställningar, resulterande i privat skuldsättning genom det överlåtbara växelinstrumentet, sexualiteten, tidigare förtigen i bigotteri och slutligen ett utbrett förlamande superi.
Själva händelseförloppet dras i gång genom återkomsten av att en tidigare son av staden – herr Kruckman − gör entré, en finansman som fått kontroll över aktiemajoriteten i en av stadens två banker. Denna figur får sedan tjäna som skurk för att illustrera hur Lubbe ser på kapitalets egen logik.
Medelpunkten för berättelsens fortskridande är redaktionen på lokaltidningen ”Bladet”
( = Sundsvalls Tidning), språkrör för de frisinnade. Runt detta centrum framställs sedan händelseförloppet i romanen.
Ett utmärkande drag i framställningen är de enskilda individerna, som helt dominerar innehållets andemening. Individerna framstår självständigt med sina goda och dåliga egenskaper utan underliggande ideologiska syftningar. Berättelsen blir därigenom väldigt naturalistisk och som jag ser det uttrycker Lubbes uppfattning om nationens bondska karaktär ur vars mylla det från tid till annan stiger fram storvulna personer vilkas egenskaper får stor påverkan i samhället. Omgivningens bondska försagdhet, egennytta och/eller kortsynthet ger härigenom förutsättningarna för dessa personers agerande.
Sättet att uttrycka sig på detta rättframma sätt i bokform var mycket före sin tid och var något som följde honom genom livet. Som exempel på detta är det som gjort honom ihågkommen till dags dato, hans reportageserie ”Med Ludvig Nordström på husesyn” 1939 (samma år kom boken Lort- Sverige) som många gånger trampade samhällets båda sidor på tårna. Bakom uppsatsens rubrik gömmer sig min uppfattning att verket fick en livsavgörande inverkan på författarskapet. Romanen är den enda i sitt slag med starkt känslostyrt innehåll. Det negativa mottagande av flertalet recensenter och i synnerhet Fredrik Bööks åstadkommer om jag förstått saken rätt en livskris för Lubbe vilket gjorde att han sedan inte gav sig ut på fler emotionellt laddade bokliga äventyr. Jag tycker mig här vilja dra slutsatsen att hans barn- och ungdomstid märkt honom med en känsloångest som följde honom genom hela livet.
Vad fanns det då för substans i recensionerna? För ändamålet har jag tagit fram två tongivande kulturskribenter från tiden. Den redan nämnde John Landquist och Fredrik Böök. Det finns ingen anledning att gå in i detalj utan min idé är att peka på vad som gav Ludvig det känslosvall det uppenbarligen fick.
Som nämnts tidigare var John Landquist mycket positiv med lovsång både över romanens sätt uttrycka sig så väl som det driv som genomsyrar hela verket. Hans recension *ger också belägg för min uppfattning kring det banbrytande anslaget. Landquist gör en lång och ganska ingående utläggning med utblickar mot paralleller till bokens stilgrepp som Dickens och formens anfader Rabelais. Fredrik Böök å sin sida gör en ännu större ansats i en fyrdelad recension uppdelad på två införande i Svenska Dagbladet på varandra följande dagar, den första och andra december 1911. **
Då jag skriver detta 2022, 111 år efter det att recensionerna skrevs, är min känsla att Böök var förnärmad/uppbragt. Hans uppfattning om litteratur befinner sig på ett högre plan än det plebejiska intryck som Nordströms bok ger honom. Som tyngd för sin hållning nämner han två troliga husgudar, Erich Auerbach och Johann Wolfgang von Goethe. Jag skulle vilja gå så långt att han blivit så uppretad att han inte givit sig tid till eftertanke utan låter i ställer sin förutfattade mening om” landsorts- författaren” och hans ämnesval i stort sett få fritt spelrum. Han har därmed missat poängen med boken. Idén till temat kan jag tänka mig uppstått i Ludvigs inre spänningsfält mellan hans ”barnatros” kanske blåögda idéer om framtiden och hans nyvunna erfarenheter som utövande journalist. Att Lubbe lämnade redaktionen i Sundsvall och tog anställning som fiskardräng på Ulvön för att därefter ta sig Frankrike för att tänka, det menar jag är ett uttryck för att han kände sig vilsen i livet.
Tvärt emot vad Böök anför så är hela boken framåtblickande och syftet med många av de scener som finns i boken är iakttagelser om misshälligheter som har menlig inverkan på skeendena i samtiden. Det tydligaste uttrycket för detta är Redaktionssekreteraren Oldbergs samtal med Göran Crusius bortstötta flickvän. Syftet med Redaktör Habstadius göranden och låtanden är just det som Böök anser att Ludvig inte förstått, nämligen att illustrera egennyttan hos journalistiken. Boken var ytterst modern för sin tid. Ett drag som nog ingick i Fredrik Bööks krav för god litteratur men saknas här är klassiska symbolbegrepp som tidigare tillgreps för att ge effekt och symbolik till det som skulle uttryckas. Det finns inga som helst kulturmarkörer utan allt är en verklighet och det är endast det som är budskapet som Lubbe vill att läsaren ska uppfatta. Metoden är språket som helt saknar borgerlig prydhet. Det enda gemensamma som recensenterna har i sina utlåtanden är just i deras ögon det folkligt vulgära, kryddat med ekivokt språk. Min tolkning av Bööks nedlåtande förhållningssätt är att han har problem med innehållet, för han tillerkänner boken ett gott hantverk och författarens litterära kapacitet.
Ingen blir nu förvånad, antar jag, när jag påstår att Landsorts-bohéme är en banbrytande bok genom tilltaget att föra fram en berättelse med ambitionen att visa verkligheten både som synlig och som dold bakom borgerlighetens förlåt och detta långt före senare tiders socialrealistiska litteratur.
Samtiden tycks alltid ha svårt att acceptera kulturkritik när den allmänna känslan för hur samhället ter sig blir belyst med en annan uppfattning än den egna.

*Dagens Nyheter 16/11 1911, John Landquist
**Svenska Dagbladet 1/12 1911, Fredrik Böök
**Svenska Dagbladet 2/12 1911, Fredrik Böök

Folket blev inte övertygade av presskonferensen, så DOM var tvungna att skapa en tv-serie för att sälja in narrativet. Bara med fiktionen kunde det svenska folket vaggas in i tron att Skandiamannen var Palmes mördare. Netflix och filminstitutet har fått i uppdrag av Säpo att driva igenom propagandan. Det var Löfvens sista julklapp. Fiktionen är verkligare än verkligheten.
Sedan lägger kvinnan på. Hon står strax norr om centrumtorget och pratar med en högstämd predikantröst. Den rödhåriga kvinnan talar in meddelandet på en telefonsvarare som tillhör en professor i sociologi. På annandagen kommer hon ringa en professor emeritus i nationalekonomi och den tredje januari en borgerlig kultursida. Jag hör inte vad hon säger när jag går förbi. Jag är alltför upptagen av att tänka på att jag skall fira min första jul som frånskild. Som en effekt av den avgrundsfrostiga relationen mellan mig och mamman till mina barn så kommer jag inte att träffa Mio (fem år) och Juno (tre år) under julen. Mamman till mina barn har ojämna veckor och jag har jämna. Och det här piss-skit-svin-året infaller samtliga helgdagar under julen vecka 51.

I morgon är det julafton och jag har gett mig ut i stadens centrum. För att rädda stadskärnan har köpmannaföreningen utlyst en Äkta Gammaldags Jul. Glittrande granar, risgrynsgröt, bjällerklang, snölöshet och desperata sönderstressade föräldrar med stirriga blickar överförs till mig medan jag går och småhuttrar och är föga receptiv och funderar på hur jag ska lägga upp mitt firande av Jesus födelsedag: om jag bara ska skita i allt och gå och träna för att sedan supa ner mig med några sju-tvåor.
Alternativt att jag ska försöka återerövra en värdighet mitt i ensamheten, helt enkelt: ett firande med skinka (med tzatziki (det var min farsas specialitet)), Kalle Anka, Janssons. Eller om det bara kommer göra allt värre.

Jag småhuttrar i kylan, helt innesluten i mina tankar, planeringar, framtidsscenarion och min sorg och hör hur någon ropar ”Ho ho ho, här kommer tomten med klappar till stora och små.” Det är Roland. Mitt ex nya kärlek. Roland Gunnarsson står där och är klädd i en tomtedräkt med ett stort vitt lösskägg. Han håller i en gigantisk röd säck av polyester och försöker hitta rätt röstkombination av ett framfantiserat 1800-tal och amerikansk familjeglädje. Enligt alla objektiva kriterier är han en misslyckad skådis. Men i den här avkroken räknas han som något av en kulturpersonlighet och ”lokal storhet”. Hans främsta claim to fame är att han blivit skjuten av en mördare i en Wallander tv-film som har fått följande användarrecension på IMDB:

”Simple plot, extreme events and shallow characters left me checking my watch. When will this end???!=?” Det var efter att han hade gått scenskolan. Gunnarsson spelade också i en uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Lunds stadsteater. Sedan flyttade han hem till uppväxtsorten och jobbade som lärare på dramalinjen på gymnasiet, och nu är han jultomten och plötsligt händer allt mycket snabbt.

Det är som om min kropp är fjärrstyrd av en hämndens gud och jag rusar mot Roland Gunnarsson. I exakt rätt ögonblick vrider jag mig och tacklar tomten med full kraft (åren i korpen har gett mig vissa färdigheter) och svinet som maskerat sig som barnens vän tappar säcken med klappar som faller mot marken. Medan jag springer ifrån platsen hör jag hur en sjuårig pojke (som i framtiden skall bli tandhygienist, broccoliälskare, försäkringsbedragare, källarpornograf och slutligen klimatflykting men det vet ingen ännu) gråtskriker: ”Tomten är död, den onda gubben har dödat honom.” Jag vänder mig inte om utan fortsätter att springa mot busstorget där jag kastar mig på femmans buss mot företagsbyn i stadens norra utkant.

Jag känner mig upprymd och stolt. På hemvägen går jag en omväg så att jag inte ska behöva passera innerstaden. Under kvällen ringer mina barns mor ett flertal gånger och skickar SMS. Jag svarar inte och läser inte heller hennes meddelanden. Jag hade ju gjort det enda jag kunde göra. Livet är ett krig och tomten kan inte ändra på denna omständighet.

*

Efter att jag kollat färdigt på Kalle Ankas jul i min ensamhet och druckit en IPA ringer telefonen. Det står okänt nummer. Jag sitter i den gråa Ikea-soffan som jag fått av min moster och tar en chansning och svarar:
– Det är Klasse.
– Hej, det är Roland Gunnarsson. Ja, du vet …
Jag tittar mot en ananaslåda av brun papp med den handskrivna texten: ”affischer, böcker, diverse” som jag ännu inte plockat upp och säger:
– Ja, jag vet.
– Jag vill bara tacka dig för julklappen och önska dig en god jul.
– Vadå?
– När du puttade omkull mig på torget och jag slog i huvudet i gatstenen, då var det som att hjärnan tiltades och jag kunde plötsligt … det låter konstigt … men räkna. Du fattar stora tal. Till exempel kan jag säga att 38 858 multiplicerat med 46 002 är 1 787 545 716. Och jag har aldrig kunnat räkna. Knappt ens 9 gånger 8. Nu ser jag bara svaret framför mig. Det är som magi. Eller ett mirakel, och det hände efter smällen. Så tack för det.
– Varsågod.
– God jul! Och tack för julklappen.
– Eh … god jul. Hälsa ungarna … och Marie.
Jag lägger på och går ut i köket och dricker lite vatten. Jag tänker: ”skall jag ta en bit skinka med tzatziki på en skiva lantbröd?”
Yoghurtsåsen är helt fenomenal. Den skakar om livet.

Flamman, 24 december 2021
Tips av Roger Edholm i novellprisjuryn

Julnatt! Alla människor sitta inne i sina varma boningar. Ingen tänker på skogen, men skogen tänker på människorna.
På sin gnistrande tron sitter skogens kung, Pan. En gnistrande krona har han på huvudet, högtiden till ära, en krona av iskristall. Runt honom ha församlats skogens alla väsen, alla de ljuva älvorna, de muntra nissarna och de snälla tomtarna. En härlig sal har han, Pan. Vilket tak, så högt och besatt med millioner flammande ljus. Vilka väggar, så vackert sirade de äro, så underliga de tyckas med fransar och glitter. Och golvet så vitt och glänsande.
Kungen väntar, hans drottning, skogsfrun, är ännu ej kommen.
−Var månde min drottning väl vara? Furorna spela än högre. Det låter som glädjemusik, det stiger, det klingar. Nu börjar det lysa och flamma inne i skogen, fräsa och prassla.
Skogsfrun kommer. En krona av sommarens skönsta blomster har hon på huvudet, en skrud av skir dimma och blixtrande månstrålar faller om henne. Håret är guldgult, men ögonen svarta och djupa och vackra som skogen. Men vem har hon med sig? En liten flicka. En rosig, skön flicka, så vacker som ej ord förmå säga. Men hon ser frusen ut och sjuk.
−Var hälsad, vår drottning, klingar det från alla som stå runt tronen.
−Var hälsad, min gemål! Vem för du där med dig?
−Ett stackars barn, som jag fann i en driva vid vägen till människorna. Hon frös och var nära döden av köld.
Skogsfrun talar sakta med sin gemål. Då börja Pans ögon tindra med en egen glans, och han springer upp och sätter sig på sin tron och blåser sin pipa, så att alla skogens älvor och tomtar och nissar dansa.
Pan har blåst sin sista bedårande ton och talar:
−Tyst, mina undersåtar! Lyss till ett budskap, som min drottning har givit mig, lyss och hören dess fröjd! Det barn, min drottning har räddat från döden, är Glädje!”
Glädje, Pans och skogsfruns dotter, hade för många år sedan gått ut från skogens rike för att leva bland människorna. Men nu höllo dessa på att bli för gamla för lek och dans, och därför hade Glädje vänt åter hem. Dock icke för att stanna. Hon äskar en gåva av sin fader, som skall kunna gagna både henne och människorna. Pan blåser i sin pipa sin ystraste låt, och plötsligt står en yngling vid Glädjes sida. Det är Skönhet. Och nu ber han om Glädjes hand. Pan har alltid vetat, att detta skulle inträffa och just en julnatt, förty julen skall vara Skönhets och Glädjes bröllopsfest.”Jag giver eder åt varandra och giver eder denna gåva: dansens och lekens. Gån ut bland människorna! Och tagen dem i edert följe på livets långa väg, och lären dem att bliva sköna och glada och att leka och dansa! Skogens frid vile över eder!”
När de så gingo bort, blåste Pan en skärande gäll låt, och åter stod han mitt i sitt hov och talade till gemål och undersåtar.
−Den natt, som gav oss Glädje, den tog henne ock ifrån oss. Men hon fann en yngling, och de tvenne gingo i dans och sång till människorna. Och icke höves det oss att gråta och sörja, att vår dotter gått ifrån oss. Glädje är skogens barn, och barnets hem skall vara ett glädjens. Hej och hopp! Och Pan tog sin drottning om livet och dansade bort i skogsdunklet, och alla tomtarna och nissarna och älvorna dansade bort mellan furorna …
Skogen sjöng till vindens musik och furorna höjde sina grenar mot himlen, och rimfrosten gnistrade i månstrålarna …

”Julnatt i skogen”. Härnösands-Posten 1900-12-18.
Sign. ”Tidu Mörk” = Ludvig Nordström

Av Sven Vallmark

Vallmark_1

Vallmark_2

Vallmark_3

Vallmark_4

Vallmark_5

Vallmark_6

Surströmmingens höga visa
text: Den blyge (Georg Paulsson)

Ljuv är doften av dina kaggar,
dina sextiotusen ångermanländska kaggar från Ulvön.
Vi vilja fröjdas och vara glada över dig och prisa dig
högre än vin och Orientens alla köpmannakryddor

Med rätta har man dig kär,
ty medan dyrkaren håller sin fest
sprider din nardus sin söta lukt.

Du är mig en myrrhagömma, ja,
som en klase cyperblommor.
Ja, ljuvelig är du, ja,
som de ljuveligaste cyperblommor.

Vem är han som kommer hit in på gästabudsfatet,
kringdoftad av myrrha och rökelse?
Se, det är Strömmingens bärstol,
Surströmmingens praktbår är det,
och doften av hans salvor övergår all vällukt

Av sötma drypa mina läppar och min tunga,
såsom det vattnas i munnen
vid åsynen av citronträdets frukt,
ty du är ljuvligare än honung och mjölk
och Ångermanland är en lustgård, ja,
hela ditt väsende är ljuvlighet.

Jag besvär eder,
i Ulvöns döttrar,
vid alla fiskar i vattnet.
Steken icke surströmingen,
steken den icke,
ty den skall ätas rå.
Med lök och oskalad potatis.
Ty en källa i lustgården är han.

Men en tillsluten lustgård är du
och för dem som icke äro rättrogne, ja.
som en förseglad källa
från det rinnande flödet på Libanon.

Ty hedningarna älska nardus och saffran
och kräftor och aloe och biffstek och kalmus
och kanel och kokt rimmat lamm med rotmos
och honungskaka och chateaubriand,
men surströmmingens röda kött
är såsom vällustsrika blomstersängar, ja,
såsom skrin med doftande liljor.

Surströmming, dina ögon äro som krysoliter,
ty de hava underkuvat mig,
och ditt skinn är såsom det värdefulla silvret,
och ditt kött, ja,ditt röda kött är såsom guldet i bergen,
eller såsom morgonrodnadens
purpurglans vid synranden,
och saltlaken i dina kaggar
är härligare än saften ur vinträdets klasar
eller luktvattnet från Köln er 4711.

Ja, du är min vän,
och till dig står min åtrå;
min vän är strålande vit och röd,
härlig framför tio tusen fiskar.

Men jag besvär eder ännu en gång,
I Härnösands och Örnsköldsviks döttrar,
steken icke surströmmingen,
steken den icke,
utan servera den rå
och direkt upp utur kaggarna.

Men med lök och tunnbröd
och oskalad potatis.
Och med rom.