Ludvig Nordström

Journalisten Lisa Röstlund tar emot 2023 års Ludvig Nordström-pris
tisdagen den 21/2 18.30, i Sankt Petri-logen i Härnösand.
Lisa säljer och signerar sin bok Skogslandet.

Vi bjuder på fika!

VÄLKOMNA!

Arr: Ludvig Nordström-sällskapet

Julnatt!

Alla människor sitta inne i sina varma boningar. Ingen tänker på skogen, men skogen tänker på människorna.
På sin gnistrande tron sitter skogens kung, Pan. En gnistrande krona har han på huvudet, högtiden till ära, en krona av iskristall. Runt honom ha församlats skogens alla väsen, alla de ljuva älvorna, de muntra nissarna och de snälla tomtarna. En härlig sal har han, Pan. Vilket tak, så högt och besatt med millioner flammande ljus. Vilka väggar, så vackert sirade de äro, så underliga de tyckas med fransar och glitter. Och golvet så vitt och glänsande.
Kungen väntar, hans drottning, skogsfrun, är ännu ej kommen.

−Var månde min drottning väl vara? Furorna spela än högre. Det låter som glädjemusik, det stiger, det klingar. Nu börjar det lysa och flamma inne i skogen, fräsa och prassla.

Skogsfrun kommer. En krona av sommarens skönsta blomster har hon på huvudet, en skrud av skir dimma och blixtrande månstrålar faller om henne. Håret är guldgult, men ögonen svarta och djupa och vackra som skogen. Men vem har hon med sig? En liten flicka. En rosig, skön flicka, så vacker som ej ord förmå säga. Men hon ser frusen ut och sjuk.

−Var hälsad, vår drottning, klingar det från alla som stå runt tronen.

−Var hälsad, min gemål! Vem för du där med dig?

−Ett stackars barn, som jag fann i en driva vid vägen till människorna. Hon frös och var nära döden av köld.
Skogsfrun talar sakta med sin gemål. Då börja Pans ögon tindra med en egen glans, och han springer upp och sätter sig på sin tron och blåser sin pipa, så att alla skogens älvor och tomtar och nissar dansa.
Pan har blåst sin sista bedårande ton och talar:

−Tyst, mina undersåtar! Lyss till ett budskap, som min drottning har givit mig, lyss och hören dess fröjd! Det barn, min drottning har räddat från döden, är Glädje!”

Glädje, Pans och skogsfruns dotter, hade för många år sedan gått ut från skogens rike för att leva bland människorna. Men nu höllo dessa på att bli för gamla för lek och dans, och därför hade Glädje vänt åter hem. Dock icke för att stanna. Hon äskar en gåva av sin fader, som skall kunna gagna både henne och människorna. Pan blåser i sin pipa sin ystraste låt, och plötsligt står en yngling vid Glädjes sida. Det är Skönhet. Och nu ber han om Glädjes hand. Pan har alltid vetat, att detta skulle inträffa och just en julnatt, förty julen skall vara Skönhets och Glädjes bröllopsfest.”Jag giver eder åt varandra och giver eder denna gåva: dansens och lekens. Gån ut bland människorna! Och tagen dem i edert följe på livets långa väg, och lären dem att bliva sköna och glada och att leka och dansa! Skogens frid vile över eder!”
När de så gingo bort, blåste Pan en skärande gäll låt, och åter stod han mitt i sitt hov och talade till gemål och undersåtar.

−Den natt, som gav oss Glädje, den tog henne ock ifrån oss. Men hon fann en yngling, och de tvenne gingo i dans och sång till människorna. Och icke höves det oss att gråta och sörja, att vår dotter gått ifrån oss. Glädje är skogens barn, och barnets hem skall vara ett glädjens. Hej och hopp! Och Pan tog sin drottning om livet och dansade bort i skogsdunklet, och alla tomtarna och nissarna och älvorna dansade bort mellan furorna …
Skogen sjöng till vindens musik och furorna höjde sina grenar mot himlen, och rimfrosten gnistrade i månstrålarna …

”Julnatt i skogen”. Härnösands-Posten 1900-12-18.
Sign. ”Tidu Mörk” = Ludvig Nordström

DN-journalisten Lisa Röstlund från Gävle kommer att ta emot Ludvig Nordström-priset den 21 februari 2023.

Motivering:
”I sin senaste bok Skogslandet granskar journalisten Lisa Röstlund skogslandet Sverige och de strider som finns i samhället angående synen på skogen och dess roll i samhället, klimatet och ekonomin. När hon granskar en av vår tids ödesfrågor kliver hon ned i skyttegravarna och blottar konsekvenser av kriget. Men trots svåra frågor så håller hon fast i sitt uppdrag som grävande journalist och belyser frågan om skogens värde och skogsindustrins påverkan från flera olika sidor och perspektiv. Vi ser att Lisa verkar i Ludvig Nordströms anda genom att skildra människor i landet som talar om och upplever sig för små för att ta kampen mot de stora bolagen, människor som påverkas i sin vardag av de konflikter som pågår kring den svenska skogen och hur detta väcker många svåra frågor”.

Jury har varit: Kajsa Falasca, Kjell Carnbro och Anna-Carin Eliasson.

”… Men han såg att man byggt ut kajen! Att man höll på att räta till stora gatan upp från hamnen, att man höll på att bygga en järnbro mellan stan och fastlandet och att man höll på att fylla ut Nattviken. Ja, visst! Där skulle bli järnvägsstation! Det var en alldeles ny stad. Det var inte hans barndoms Öbacka, det var The Graphic och Ueber Land und Meer, där han sett grävningarna och fyllningarna och brobyggnaderna i alla jordens länder: Suezkanalen och hamnbyggnader i Indien och allt möjligt. Och han förstod, att nu när han var stor, skulle världen bli helt annan än när han bara varit en liten gosse.”
På hemväg till Öbacka (1934)

Järnvägssträckan Härnösand – Sollefteå öppnades för trafik den 12 december 1893. I samband med detta järnvägsbygge uppfördes i staden järnvägsstation. Ur Härnösands historia del III.

”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter. Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna olycksaliga telefon skulle medföra.”
av Ludvig Nordström
Ur På hemväg till Öbacka (1934)

”… Televerket inrättade sina första lokala telefonnät 1882. Härnösand och Uddevalla blev de städer, som först begåvades med sådant nät. Härnösands telefonstation blev allra först. Den öppnades för allmän trafik den 1/11 1882 …”
Ur Härnösands historia, del III. (1981)

Nytorgsgatan 24
Stockholm

d. 4 Mars 42. [1942-03-04]

Käre Pastor Pehrsson,

Får jag först och främst trycka er hand och
sedan i tur och ordning alla gamla vänners på Ulfön. För de flesta är jag väl numera närmast en saga och en legend, men ännu leva dock några kvar, som jag arbetat i lag med, skämtat och gycklat och även talat allvar med – alla, kända och okända(vill jag i dag ta i näven och tacka.

Inte kunde jag ana,då jag hos Bergners, jag tror i stora rummet,skrev min första historia: ”Per Eriks Jakt”,som kom in i Västernorrlands Allehanda och orsakade mycken uppståndelse på grund av vad man då trodde var ”råhet”,medan det var beundran för det hårda virket i Ulvöborna och kärlek till den outsägligt storslagna naturen däruppe, som jag fick för första gången uppleva med själ och alla sinnen, den oförglömliga, våren,inte säger jag,kunde jag väl tro,att den och övriga historier med tiden skulle bli så fina,att de påstämplades betyget ”klassiska” – men det var väl kärlekens makt,när man hämtat sig från överraskningen över det nya och ovana,fann man det,som bar alltsammans: min känsla att med själ och hjärta tillhöra detta folk. Den känslan bestämde hela mitt följande liv,och jag har ju också många gånger omvittnat, att jag föddes till mitt verkliga jag i denna hamn ute i havet. Inte minst därför att där lärde jag mig förstå och vörda arbetets storhet,den makt,som jag sedan alltid och oföränderligt sökt att prisa. Så blev ”Moster Bergner” min sånggudinna, så återkom jag då och då till denna min andliga födelseplats för att hämta kraft, och så blev Ulfön för alltid invävt i mitt innersta liv.

Jag målar ju och säljer mina tavlor, men några har jag aldrig sålt,det är några tavlor från hamnen,från Rödharssudden, från Grundhamn – de hänga här i mitt arbetsrum och i min matsal,så att jag alltid skall ha hamnen omkring mig.

När jag i dag berättar detta, förstå ni kanske bäst,vad Ulfön betyder för mig och hur fästad jag är vid den och dess människor. Jag kan ur min dagbok i dag citera följande tafatta vers, som jag skrev med blyerts på Murresunds lada :

I septemberkvällens sena och skymmande stund,
då jag väntar blott,att resa till min stad,
har jag smekt ditt gräs och smekt din jord,du,kära Murresund,
och lyssnat tyst till prasslet av de gulnande blad
och betänkt,hur jag har
vuxit fast vid dig och vid allt,
som har vuxit fram ur Ulföns hårda grund.

15 .Sept. 05. Murresunds lada.

Och nu :Gud välsigne er allesammans !
Er hjärtevän
Ludvig Nordström

”… och så kom det en höststorm över Öbacka, vars make man ej kunde minnas och tyckte sig ha sett …
En bogserbåt uppskjöljd på Murbergsstranden och vrak, tre sandskutor sjunkna på Nattviken. Alla båtar i alla länningar i marvatten, kajerna ramponerade, affärsskyltarna hängde med bucklor, rispor och blånader, som om hela uppsättningen råkat i ett himla inbördes slagsmål!
Ja, så roligt hade stadens pojkarmé aldrig haft …”

Planeten Markattan (1937)

1938 kuskade författaren Lubbe Nordström runt för att skildra fattigdomen i ”Lort-Sverige”. Åttiofyra år senare är Nordströms Sverige en historisk plats många inte vill påminnas om – en pinsam historia man borde tiga ihjäl. Ola Larsmo påminner om ambivalensen i en klassiker när vi återigen vill städa bort det avvikande.

När Stockholmsutställningen 1930 slog upp portarna på Djurgården var tanken att visa allmänheten en bild av det nya, moderna och framgångsrika Sverige som höll på att växa fram – särskilt i form av nya, rationella och ljusa bostäder, ”funkishusen”. Under de sex månader man höll öppet hade man över fyra miljoner besökare, i ett land med sex miljoner invånare.

En av de paviljonger som drog till sig mycket uppmärksamhet var ”Svea rike”. Här presenterades landet från det att glaciärerna dragit sig tillbaka, dess historia och dess folk. Men i berättelsen om det moderna landet, om vägen till välstånd och frihet, stred två olika idéer om vad detta ”moderna” var.
Paviljongen är borta, men man kan bläddra i den stora katalog för ”Svea rike” som gavs ut av Bonniers. Grundtexten är skriven av ingen mindre än Ludvig ”Lubbe” Nordström, och den frustar av framtidsoptimism; den tidvis deprimerade och långtifrån atletiske Nordström hyllar här den nya svensken, en ”spänstig, både kroppsligt och andligt tränad nationell typ”. Framför allt hyllar han vad folkrörelser, kooperation och nya industrier skapat – just det – frihet! (Med Nordströms utropstecken.) Och vad är då sinnebilden för denna nya, urbana frihet? ”Stockholm!” (fler utropstecken.)

Men man behöver bara bläddra några sidor för att mötas av rasbiologiprofessorn Herman Lundborgs genomgång av det svenska folket, här uppdelat i å ena sidan ”nordiska, germanska rastyper” och å andra sidan ”valloner”, ”östbaltisk ras” och ”lappar”. Det rasbiologiska institutet, som funnits i åtta år, hade fått en vägg i paviljongen till sitt förfogande, för att där reda ut vilka som egentligen var ”svenskar”. Den alltid lika koleriske Lundborg tjurade över att hans viktiga ämne fått så litet utrymme, men fyllde efter förebild från liknande rasbiologiska utställningar i USA och Tyskland väggen med porträtt, kartor över rasers utbredning och en snabbkurs i släktforskning.

Den sentida betraktaren tycks ibland ha svårt att hålla isär de båda perspektiven. All denna entusiasm för det nya, ljusa och hygieniska – hör inte det ihop med lusten att städa undan vissa människor, låsa in dem på anstalt eller sterilisera bort dem? Är inte detta den mörka moderniteten inuti den ljusa? Är inte rasbiologin och dess tvångsmässiga lust att frisera ”folkmaterialet” i själva verket andra sidan av den där luftiga funktionalismen? Jag tror inte det. Och att det är en viktig skillnad dem emellan. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen

För Nordström är det staden, det moderna industrisamhället och en liberal/socialdemokratisk (han hade själv svårt att bestämma sig) idé om solidaritet och fördelningspolitik som är den nya friheten, som utan tvekan är urban.
För Lundborg är Lubbes frihetsideal själva det ruttna i staten. I sina besynnerliga stridsskrifter, som ”Degenerationsfaran” (1922) och ”Västerlandet i fara” (1934) är det samma hotbild han lägger fram: det urbana industrisamhället skadar den dyrbara bondeklassen, folkets rena kärna, och leder till rasblandning och sjukdom. Lundborg uttalade gång på gång sin avsky för just den frihet Lubbe hyllade. Men i den bok Ludvig Nordström ännu är känd för, reportaget ”Lort-Sverige”, hittar vi en märklig svävning också i hans perspektiv – en svävning vi återfinner i vår samtid.

1938 kuskade han landet runt i den stora svarta förkrigs-Volvo han fått låna från Radiotjänst för att göra den uppmärksammade radioserie som sändes samma höst (”Radioföredrag med grammofonintervjuer”) och som blev både utskälld och en reportageklassiker. I detta hypermoderna Sverige hittar han längs landsvägen den ena statarstugan efter den andra där gubbar ligger och blodhostar sig till döds i utdragssoffan medan lortvattnet rinner längs väggen. Eller sönderfallande torp där undernärda barn får sova tre och tre i varje lusig säng. Radioserien väckte ett ramaskri: varför ska han rota i allt det där? Men Lubbe och hans intervjuoffer tyckte sig för det mesta ha svaren på hur all denna fattigdom skulle byggas bort: centralvärme, rinnande vatten, funkisvillor, kort sagt hygien. Det talas i boken mycket om linoleummattor.

Själva ”sinnesslöheten” får också vara med som exempel på det förmoderna Sverige. Nordström samtalar med provinsialläkaren på orten om ”rasförsämringen” på landsbygden när de begåvade drar in till staden. Det är lätt att snubbla på de nedsättande orden när Lubbe och läkaren talar om sambandet mellan ”undermålighet” och ”dåliga bostäder”. Men de enas om att det senare nog är orsaken till det förra och inte tvärtom. Men sedan refererar Nordström ett långt utlåtande av provinsialläkaren om en ”sinnesslö” flicka i trakten som fått barn utom äktenskapet och har svårt att ta hand om sig själv. Det är en typ av ”patientjournal” vi alltför väl känner igen och som avslutas med orden:
”Hon är enligt min mening ett typiskt exempel på en sådan brist på psykiska kvalifikationer och förmåga att ordna sitt liv till gagn för samhället, att det vore välbetänkt att överväga ett steriliseringsförfarande. Ett företagande av här föreslagna åtgärder torde väl i sista hand ankomma på hennes hemkommun, för vilken det nog i längden ställer sig både lugnast och billigast.”
Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga

I kapitlet därpå susar Nordströms ekipage förbi de förfallna hus där det bor ”tattare”. ”Finns det många sådana här?” undrar Lubbe och får svaret ”Fullt! Det berör också rasfrågan på landsbygden. Vi försöker, så gott vi kan, att domesticera dem.”
Det blir svårt att riktigt hålla fast Nordströms egen blick på det Sverige han undersöker. Den irrar, ibland mitt i en mening, mellan olika fokus. Han drabbas av äckel inför misären. I många fall är det människorna som individer han identifierar sig med, han urskiljer dem som tvingade in i omständigheter som förstör deras liv. Där finns socialt patos: ingen ska behöva leva såhär! Men i nästa stund faller han tillbaka in i von oben-perspektivet och kan inte längre skilja på fattigdomen och de fattiga. Måste kanske de senare också städas bort? Eller räcker det med rinnande vatten och linoleum? Svävningen finns med ens på plats.
Herman Lundborg och de andra rasbiologerna hade sin analys klar – det var människorna och deras arvsanlag det var fel på. Lubbe verkar tveka. Han håller för det mesta fast vid perspektivet att det är omständigheter som förstör människor. Men inför den värsta misären drabbas han av ett slags tankeförlamning – bort med alltihop, fattigdomens skam likväl som de som tvingas leva inneslutna i den

Åttiofem år senare är det Sverige Nordström skildrar en historisk plats många tappat kontakten med och inte heller vill påminnas om; som en pinsam släkthistoria man borde tiga ihjäl så att det hela en gång för alla var över. Som dagens småbarnsföräldrar i välbärgade stadsdelar vilka anser att deras barn inte behöver några mässlingssprutor, då de bor i det moderna Sverige och sådana sjukdomar hör forntiden till.
När man sedan läser volym efter volym av nutida akademiska studier av tjugo- och trettiotalets sociala reformiver stöter man förödande ofta på hållningen hos forskare och författare att det låg ett övergrepp inbyggt i själva hygienivrandet. Om man ser till att folk har rinnande vatten och centralvärme, betyder det samtidigt att andra ska låsas in och steriliseras? Är det kanske ett övergrepp att riva statarlängor? Har även de mest modesta utopier, som den att alla ska kunna äta sig mätta och hålla nattvärmen, då alltid en skuggsida? I vissa akademiska sammanhang tycks ett sådant synsätt ha blivit en intellektuell norm, utan att man reflekterar över det uttalat reaktionära perspektivet: som att varje försök att göra människors liv drägligt skulle resultera i att någon annan får betala priset i form av förtryck och stympning. Djupast sett är detta naturligtvis en djupt konservativ världsbild.

Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet

Det är här jag ledsnar på den där sentida forskarblicken. Det är som om man ibland vill hävda att misär-Sverige var en fiktion överheten använde för att disciplinera sina medborgare. Här finns en skillnad, tror jag, på vilka erfarenheter man bär med sig i sin egen släkthistoria. Lubbe kunde ha tittat in hos min farfar och farmor och deras tre barn i en nedgången enrummare utan vatten och avlopp i Gävle, om han haft vägarna förbi, där ett av barnen långsamt hostade ihjäl sig i tbc.

Fattigdomen är alltid mycket skrämmande. Dess kärna är hopplöshet. Och det är lätt att se Lubbe Nordström framför sig där han i sin skräddarsydda rock och sin moderna bil sladdar in på gårdsplanen framför de nedsjunkna torpen och statarlängorna – och hur han trots all den framtidsoptimism han uppbådat ändå blir skiträdd. Och därför inte alltid förmår skilja misären från dem som tvingas växa upp i den. Det är han inte ensam om. Lubbes flackande blick tycks ha blivit vår egen. Växla till nuet och den smutsigaste valkampanjen sedan tjugotalets ”kosackval”. Med vilken blick är det politikerna ser på dagens ”utsatta miljöer”? Är det kanske vissa människogruppers anlag för adhd som är problemet? Bör de kanske dna-testas och delas in i ”västliga” och ”icke-västliga” – för att vi ska få syn på varifrån själva nyfattigdomen kommer, nämligen inifrån dem, som ett slags läckage? Är de kanske gripna av samma rädsla som Lubbe, också han nyss så full av framtidsoptimism? Är det ingen av de folkvalda som minns att de en gång också hörde hemma i den där statarlängan?
Ola Larsmo Dagens Nyheter 2022-08-29

Mina ord om de rödmålade bondgårdarna, på svenska landsbygden ha tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet. Jag skulle ha förstått det, om jag angripit gult eller blått, men rött, det var mer överraskande.

Den enquête, som Svenska Dagbladet anställt, visar icke upp några verkliga sakskäl för den röda färgen, endast känsloskäl. Det finns emellertid sakskäl, och de förklara den röda färgens predominans. Denna färg är först och främst inhemsk. Falu rödfärg ha alla hört talas om. Den är vidare billig, och den är slutligen ett utomordentligt preservativ.

Men ingenting finns, som innebär, att den bör bli evig. Professor Cassel höll häromdagen ett synnerligen intressant föredrag om vårt skogsbestånd, och han påpekade, att då vi kommit till bottnen av våra urskogar, måste en verklig ekonomisk sparsamhet ta vid. Han varnade i detta sammanhang för alltför talrik befolkning i Norrland. Jag skall inte diskutera den sista, malthusianska synpunkten, endast hålla mig till sparsamheten. När jag läste hans ord om den tänkte jag strax på bondgårdarnas byggnadshistoria. Var och en känner, att en bondgård fordom kunde ha tiotal av lador utströdda kring ägorna. Men var och en känner också, att på senare tiden antalet dylika ekonomibyggnader gått i ständigt minskande, och jag ser emot en tid, då något påminnande om de forna sockenmagasinen, saliga i åminnelse, skall få sin renässans, d. v. s. då kooperationen når jordbruket på allvar och gemensamma lagerhus inrättas. Vi ha långt dit, men hopkrympningen av antalet privata ekonomibyggnader är ett inslående på denna väg. Denna växande kooperation plus den ekonomiska synen på trävärdet kommer att utan tvivel driva utvecklingen mot ett håll, som jag i min artikel endast antydde, växande antal byggnader av tegel eller annat material än trä.

I takt därmed kommer förfrågan att diskuteras. Och då gäller det för rödfärgen. Falu rödfärg är då ur spelet. Man smetar inte vattenfärg på tegelsten. Men vilken färg! Stenhus ha olika färger i olika länder. I Skottland, Aberdeen som typiskt exempel (The Granite City), är gråsten härskande. I England kommer sandstensgrått och vitstruket murbruk. Franska landsbygden har rött och grårött tegel t.ex. i Normandie, vitstruken rappning på Picardies lerhus, grå sandsten kring Paris och söderut. Italien är grått, som lyser vitt i solen. Tyskland är grått kring Rhen med vitrappade inslag, mot norr börjar det röda teglet dominera. Danmark gör ett vitt intryck med röda inslag, Skåne står vitt för minnet. Överhuvudtaget kan man säga, att de stenbyggda delarna av Europa äro vita för minnet, medan det trä byggda Skandinavien minus Skåne och Danmark, om man vill räkna detta land till den skandinaviska enheten, är övervägande rött. Att så är fallet i Skandinavien beror icke på någon bondebefolkningens estetiska förkärlek för rött utan på fattigdom. Falu rödfärg är billigare än riven färg och linolja. Voilà tout!

Om man nu hör efter, vad det är för bondgårdar, som ha annan färg än röd, vad är det för bondgårdar, som äro rödstrukna, och vad det är för ena, som alltjämt äro grå, skall man helt enkelt träffa på ingenting annat än en ren förmögenhetsskala. De fattigaste bönderna, småbönder plus torpare, ha de grå husen (gråbönder), förmögnare bönder ha de röda med vita knutar, riksdagsmän, kommunalordförande, trävaruhandlare o.d. ha vita, skära, gula gårdar, ofta oljemålade. Och likadant är det med bygderna. Rika bygder ha största procenten icke rödfärgade hus, burgna bygder.

De hus som lämnat rödfärgen bakom sig kunna därför sägas stå som en övergångsform mellan träepoken och stenepoken, och orsaken är helt enkelt ekonomisk. Ett stenhus är ett varaktigare och tryggare ting (brandförsäkringen!) än ett trähus. Och ett oljemålat hus är ett bättre skyddat hus än ett vattenmålat.

Som nu, trots allt, den genomsnittliga förmögenhetsstandarden ökats, sedan Falu rödfärg först kom i marknaden och självklart ytterligare kommer att ökas så kommer också automatiskt möjligheten att bygga stenhus (tegel) att ökas, och därmed kommer efter all sannolikhet en allmän förskjutning uppåt att äga rum, d. v. s. de fattiga bygderna stiga från grått till rött, de burgna från slamfärgen till oljefärg av skilda slag, vit, skär, ljusgrön, ljusblå, ljusgul, och de rika från oljefärgen till stenhus.

Min påtalade glädje över de ljusa bondgårdarna har denna historiskt-ekonomiska bakgrund. Jag avläser i det ökade antalet ljusfärgade bondgårdar en allmän ökning i bygdernas välmåga, och jag gläder mig däråt med samma rått, som Henrik IV i Frankrike gladde sig, då Frankrikes bönder började bli så välmående, att de kunde ha en höna i grytan på söndagarna. Om jag skulle med ett icke alldeles okänt ord karaktärisera min glädje över de ljusa bondgårdarna, skulle det ordet alltså närmast bli fosterlandskärlek. Och när jag ovan sade, att mina ord om dem tydligen träffat någon av grundstenarna i det svenska lynnet, så avsåg jag den sten, som heter tron på ”Svenska fattigdomens betydelse”. Jag tror inte på den. Jag tror, att den är en fras, tommare och ihåligare än de flesta.

Alltså! Rödfärgens påbörjade försvinnande är för mig ett tecken på stigande välmåga ute på svenska landsbygden, och problemet är därför sådant det närmast presenterar sig, hur man skall få vacker färg i landskapet. Det är på den frågan man ropet till svar: rött! Och då svarar jag som kolingen i Strix klassiska historia: varför ska’ det just vara en bagare! Varför ska’ det just vara rödfärg?

Man har bara ett svar: därför att vi äro vana vid rödfärg. Det är inget svar. Det riktiga svaret skulle lytt: därför att vi sakna fantasi. Det är hemligheten. Man har aldrig tänkt sig, att svenska landsbygden skulle kunna förbli annat ån röd. Men det är hönans kritstreck.

Arkitekt Åkerlund har gett den riktiga antydningen. Ljusa gårdar med trädgårdar. Vi hålla på i städerna med fönster- och takträdgårdar, vi hålla på med trädgårdsstäder och blommande koloniträdgårdar. Men res ut på landet och betrakta dessa kala bondgårdar, som ligga utan en buske, en blomma på gräsbacken, med gul lav på rödfärgen. Jag ryser vid denna anblick, och jag kan inte begripa, varför inte även bönderna skulle få blommor, fruktträn, skönhet och trevnad i sitt arbetsamma liv. Att ropa på rödfärg, för att stadsborna ska få från kupéfönstret ha kvar sin bondekuliss från ”Folkan”, det är nonsens. Motståndarna mot den ljusa färgen tänka på sig själva, jag tänker på landsbygden och dess folk. Men gör ett observandum; och det är, att bönderna skola förhindras att upprepa municipal- och stationssamhällenas gräsligheter. Det skall vara kontroll över det nya, som börjar treva sig fram. Slå upp 1734 års lag och läs, hur överheten där så att säga standardiserat bondgårdstypen. Det är ett dylikt övervakande, som nu behövs ånyo och som genom inrättandet av länsarkitektämbeten även börjat se dagen.

Uppe i Ångermanälvens ådal ha Stockholmsarkitekter börjat bygga sågverkens och fabrikernas arbetarbostäder, och verkscheferna arbeta målmedvetet och behjärtat på att skapa en ny ångermanländsk brukskultur.

Det är dylik landsbygdskultur, som kommer inom kort att bli föremål för intresse. När kooperationen segrar och byarna ånyo sammanslutas som före laga skiftet och lagerhus bli den konstruktiva enhet, då kommer landsbygdens arkitekturfråga att stå i förgrunden, men redan nu kan gärna arkitekternas blick börja riktas mot landsbygden, och som första problem kan ju frågan om bondgårdarnas rödfärg lämpligen tjäna.

”Varför just en bagare?” Svenska Dagbladet 19/3 1924.

Med utgångspunkt från bilder ur Ludvig Nordströms privata fotoalbum berättar Sven Bodin om Härnösand från 1860-talet till början på 1900-talet.

Tisdagen den 26 april, klockan 18.00

Olof Högberg-salen, Härnösands bibliotek