ETT FÖRFATTARSKAP OCH TVÅ RECENSIONER, av Fredrik Lundberg

I mitt tidigare alster i Ludvig Nordström-sällskapets medlemsblad LUDVIG (2021:4) försökte jag beskriva hur jag under senare delen av mitt liv fått en mer levande bild av min morfar Ludvig Nordström. Utgångspunkten då likväl som nu tar jag i mina egna betraktelser och ställningstaganden som skulle kunna kallas livserfarenhet. Till detta finns också en eventuell tillägnad kunskap som stöd för värdering av saklighet/verklighetsförankring i den fond som utgör ramen för min nedan anförda ansats att lyfta fram boken Landsorts-bohème som ett betydande verk i Ludvig Nordströms författargärning.
Boken som gavs ut 1911 är dedicerad till hustrun. Ludvig hade efter ett antal år av sökande kommit till tillfällig ro med Marika Stiernstedt, frånskild och mor till en dotter. Begynnelsen till kontakten mellan de två var Marikas brev till Ludvig, som uppehöll sig Bretagne, i vilka hon uttryckte sin uppskattning av hans hittills publicerade skrifter. Själv uppehöll hon sig Paris där hon bland annat, enligt egen utsago, avlagt en visit hos Strindberg. Tycke uppstod och efter hemkomsten från Frankrike förenade sig Lubbe och Marika, och bodde under sina första år i Strängnäs. Symboliskt upplevde Lubbe kanske att han kommit i hamn efter några känslostormade år. Vad jag tycker framgår på olika sätt om Ludvig som person är en fallenhet för storslagenhet och jag skulle vilja sluta mig till att han i den nyvunna ordnade tillvaron kände sig redo för något större än tidigare publicistiska gärningar. En brett upplagd roman som det föresvävar mig. Jag uppfattar därför att han i romanen maskerat men ändå ganska oförblommerat gett uttryck för sina känslor och iakttagelser gjorda under hans hittillsvarande liv. Ska vi kalla det för ett försök att göra upp med det hittillsvarande livet. I boken finns anser jag betraktelser på tillvaron som senare leder fram till hans mer filosofiska uttryckt om världsstaden ”Urbs” och Norrland som Sveriges framtid. För den fortsatta redogörelsen av romanen utgår jag från två stilgrepp som gör romanen till vad jag upplever den som. Det är kanske inte fråga om en autofiktiv berättelse men jag anser ändå att han är närvarande med tanke på det nyss sagda. Det första är kanske något som jag läser in mer än ett medvetet grepp. Det patos som är genomgående och som jag vill se som hans själsliga vandring genom tidens tillstånd i en landsortsstad likt Dantes ”Pilgrim” i Den gudomliga komedin. För att inte gå handlingen i förväg återkommer jag härom senare. Det andra greppet är att framställa allt inblandat med ett burleskt perspektiv och genom det spänningsfält som uppstår i den överdrivna illustrationen av företeelser i samtiden som han uppfattar som dysfunktionella och menliga för samhället. En fråga som nu känns berättigad med tanke på rubriken; vad ville han säga med sitt arbete och blev det förstått? Av de recensioner jag har kommit i kontakt med ges inte något helt jakande svar utan närmast uppfattar jag en förnärmad ton. Endast en – och ska vi för säkerhets skull kalla den för den skriven av en ”närmast sörjande” − vännen John Landquist − är oförblommerat positiv och ser en framtida stor författare stiga fram.
Klangbotten för romanen tycker jag finns väl beskriven i hans olika alster om ”Öbacka”. Det finns ett genomgående drag av oförstående och ogin omvärld visavi ”Lackarna” ända från farfaderns tid vidare genom faderns ekonomiska trångmål och slutliga död 1908. I dessa historier ges också många goda iakttagelser om stort och smått och som jag uppfattar det med ett genuint intresse för den mänskliga karaktären. Några av berättelserna om Tomas Lack andas djup ångest över föräldrarnas relation och som med ett modernt uttryckt märkt honom för livet. Jag vill mena att redan här formas hans livs emotionella förhållande till bygden som han växt upp i och att Landsorts-bohème är den första samlade ansatsen att ge röst åt den frustration han känner för det som sker och skett runtomkring honom. Den lokala inramningen han ger sin berättelse är ofta Sundsvall (”Köpstad”) men ändå inte. Mig veterligen har inte mellersta Norrland haft någon omfattande bergsnäring men ingår ändå som en del av miljön och jag menar att han redan här tar grepp på hela Norrlands rikedomar som rätt utnyttjad ska skapa en god framtid.
Han bygger inte upp sin historia med utförliga interiörbeskrivningar utan gör ibland en lätt skiss med burleska penseldrag, mer för att manifestera den beskrivna situationen än för att skapa rumslig närvarokänsla. Boken är mer en sammanställning av tankar där de olika scenerna kan ses som illustrationer om vad hans tankevärld upplever och värderar.
Boken inleds med en raljerande lägesbeskrivning kring tidens ekonomiska omständigheter, och ger därmed en förutsättning för det kommande händelseförloppet. Redan här visar han att han har god förståelse i ekonomisk teori. Det går att uppfatta inledningen som förklening av tillståndet i landet men syftet var nog mer att etablera det burleska anslaget. Det inledande greppet för att skapa pivoten (Ludvigs självkänsla) för det kommande att kretsa kring är att hånande anföra avsaknad av en martyr att bespotta i det svenska samhället. Hjältar, tycker Lubbe, att vi dock har gott om sedan gångna tider. Det är genom detta grepp som jag tycker mig se Lubbes närvaro som ”Pilgrim” dock endast som ande. Martyren och centralfiguren i berättelsen är tidningsredaktören för lokaltidningen ”Bladet” (= Sundsvalls Tidning), Michael Habstadius. En klandervärd och ryggradslös figur men ”street smart” för att använda ett nutida uttryck. För att få fram sin uppfattning kring samtidssituationen beskriver Lubbe redaktör Habstadius som en självgod figur med påklistrade ideal.
Tiden som boken behandlar är början på det moderna Sverige. Samhällsdebatten politiseras och partibildningar börjar ta form. Individuell frigörelse visavi gamla tiders bigotta konventioner börjar ta plats i samhällslivet. Boken Landsorts-bohème är ett uttryck för det som håller på att ske i Sverige. Lubbes språkform härrör mer från folkdjupet än bildad språkdräkt och förstärks då och då med dialektala uttryck. Även om Ludvig redan under gymnasietiden skrev ”svärmisk” poesi, tycks hans emotionella förankring ändå vara den lokala verkligheten han växte upp med. Hans syn på Uppsalatiden ger syn för sägen. Hans språkliga förmåga leder in honom mot tidningsvärlden för några år men den naturalistiska läggningen gör att han känner sig obekväm i branschen.
Som jag påstått tidigare uppfattar jag att Lubbe har god blick för ekonomiska omständigheter. På olika sätt ger han uttryck för ekonomins inverkan på den beskrivna tidens samhälle. En hämsko för de flesta och ett maktmedel för några få. Rollen som maktspelare i lokalsamhället ges i första hand grosshandlarna och jag menar att Lubbe i detta fall syftar på trävaruhandlarna. Författarens misskund med dessa företrädare för branschen finns uttryckt på olika ställen. Deras starka ekonomiska ställning gör också att de får dominerande inflyttande över bankerna. Rollen som tillskyndare för denna ordning ges till advokaten och för berättelsen uppsåt finns underförstått ett passande epitet ”lagvrängare”
Ett karaktärsdrag i boken är, som jag uppfattar det, en mycket oförblommerad syn på omvärlden som Lubbe vuxit upp i och som han fram till tillblivelsen av boken försökt hantera på olika sätt. Lite kantstött kanske så att säga. En sak som gör innehållet så levande och frustande av liv är det som senare blir hans adelsmärke i författarskapet nämligen iakttagelseförmågan och förmågan att uttrycka den i ord – Reportern. Det som drabbade mig när jag läste Landsorts-bohéme var närvarokänslan som gör att boken blir ett unikt tidsdokument för en landsortsstad kring föra sekelskiftet. Som sagts tidigare, inte detaljerade miljöbeskrivning utan den psykologiska framställningen av karaktärerna. Den inre bild som uppstår associerar jag till det som inom svensk film lite nedsättande kallas ”pilsnerfilmer”.
Med det ovan sagda har jag försökt få fram det missmod som jag uppfattar fanns inom Ludvig. Jag vill därför mena att han i boken ger fritt utlopp för detta. Under skrivande av denna uppsats har jag börjat fundera på frågan om autofiktion, nämligen om karaktären Habstadius Golgatavandring ändå till en liten del består av Ludvigs vankelmod inför skeendena i tiden. Lubbe var kommen från en merkantil borgerlig miljö men hans goda iakttagelseförmåga ser också hela samhället i alla dess delar. Var står han mellan det frisinnade och det konservativa?
Innehållet i boken kan beskrivas som olika bilder som uttrycker företeelser i samhället som Lubbe vill belysa och ifrågasätta; den redan nämnda begynnelsen till samhällsdebatt och tidningsbranschens egennyttiga förhållningssätt, med underbetalda anställningar, resulterande i privat skuldsättning genom det överlåtbara växelinstrumentet, sexualiteten, tidigare förtigen i bigotteri och slutligen ett utbrett förlamande superi.
Själva händelseförloppet dras i gång genom återkomsten av att en tidigare son av staden – herr Kruckman − gör entré, en finansman som fått kontroll över aktiemajoriteten i en av stadens två banker. Denna figur får sedan tjäna som skurk för att illustrera hur Lubbe ser på kapitalets egen logik.
Medelpunkten för berättelsens fortskridande är redaktionen på lokaltidningen ”Bladet”
( = Sundsvalls Tidning), språkrör för de frisinnade. Runt detta centrum framställs sedan händelseförloppet i romanen.
Ett utmärkande drag i framställningen är de enskilda individerna, som helt dominerar innehållets andemening. Individerna framstår självständigt med sina goda och dåliga egenskaper utan underliggande ideologiska syftningar. Berättelsen blir därigenom väldigt naturalistisk och som jag ser det uttrycker Lubbes uppfattning om nationens bondska karaktär ur vars mylla det från tid till annan stiger fram storvulna personer vilkas egenskaper får stor påverkan i samhället. Omgivningens bondska försagdhet, egennytta och/eller kortsynthet ger härigenom förutsättningarna för dessa personers agerande.
Sättet att uttrycka sig på detta rättframma sätt i bokform var mycket före sin tid och var något som följde honom genom livet. Som exempel på detta är det som gjort honom ihågkommen till dags dato, hans reportageserie ”Med Ludvig Nordström på husesyn” 1939 (samma år kom boken Lort- Sverige) som många gånger trampade samhällets båda sidor på tårna. Bakom uppsatsens rubrik gömmer sig min uppfattning att verket fick en livsavgörande inverkan på författarskapet. Romanen är den enda i sitt slag med starkt känslostyrt innehåll. Det negativa mottagande av flertalet recensenter och i synnerhet Fredrik Bööks åstadkommer om jag förstått saken rätt en livskris för Lubbe vilket gjorde att han sedan inte gav sig ut på fler emotionellt laddade bokliga äventyr. Jag tycker mig här vilja dra slutsatsen att hans barn- och ungdomstid märkt honom med en känsloångest som följde honom genom hela livet.
Vad fanns det då för substans i recensionerna? För ändamålet har jag tagit fram två tongivande kulturskribenter från tiden. Den redan nämnde John Landquist och Fredrik Böök. Det finns ingen anledning att gå in i detalj utan min idé är att peka på vad som gav Ludvig det känslosvall det uppenbarligen fick.
Som nämnts tidigare var John Landquist mycket positiv med lovsång både över romanens sätt uttrycka sig så väl som det driv som genomsyrar hela verket. Hans recension *ger också belägg för min uppfattning kring det banbrytande anslaget. Landquist gör en lång och ganska ingående utläggning med utblickar mot paralleller till bokens stilgrepp som Dickens och formens anfader Rabelais. Fredrik Böök å sin sida gör en ännu större ansats i en fyrdelad recension uppdelad på två införande i Svenska Dagbladet på varandra följande dagar, den första och andra december 1911. **
Då jag skriver detta 2022, 111 år efter det att recensionerna skrevs, är min känsla att Böök var förnärmad/uppbragt. Hans uppfattning om litteratur befinner sig på ett högre plan än det plebejiska intryck som Nordströms bok ger honom. Som tyngd för sin hållning nämner han två troliga husgudar, Erich Auerbach och Johann Wolfgang von Goethe. Jag skulle vilja gå så långt att han blivit så uppretad att han inte givit sig tid till eftertanke utan låter i ställer sin förutfattade mening om” landsorts- författaren” och hans ämnesval i stort sett få fritt spelrum. Han har därmed missat poängen med boken. Idén till temat kan jag tänka mig uppstått i Ludvigs inre spänningsfält mellan hans ”barnatros” kanske blåögda idéer om framtiden och hans nyvunna erfarenheter som utövande journalist. Att Lubbe lämnade redaktionen i Sundsvall och tog anställning som fiskardräng på Ulvön för att därefter ta sig Frankrike för att tänka, det menar jag är ett uttryck för att han kände sig vilsen i livet.
Tvärt emot vad Böök anför så är hela boken framåtblickande och syftet med många av de scener som finns i boken är iakttagelser om misshälligheter som har menlig inverkan på skeendena i samtiden. Det tydligaste uttrycket för detta är Redaktionssekreteraren Oldbergs samtal med Göran Crusius bortstötta flickvän. Syftet med Redaktör Habstadius göranden och låtanden är just det som Böök anser att Ludvig inte förstått, nämligen att illustrera egennyttan hos journalistiken. Boken var ytterst modern för sin tid. Ett drag som nog ingick i Fredrik Bööks krav för god litteratur men saknas här är klassiska symbolbegrepp som tidigare tillgreps för att ge effekt och symbolik till det som skulle uttryckas. Det finns inga som helst kulturmarkörer utan allt är en verklighet och det är endast det som är budskapet som Lubbe vill att läsaren ska uppfatta. Metoden är språket som helt saknar borgerlig prydhet. Det enda gemensamma som recensenterna har i sina utlåtanden är just i deras ögon det folkligt vulgära, kryddat med ekivokt språk. Min tolkning av Bööks nedlåtande förhållningssätt är att han har problem med innehållet, för han tillerkänner boken ett gott hantverk och författarens litterära kapacitet.
Ingen blir nu förvånad, antar jag, när jag påstår att Landsorts-bohéme är en banbrytande bok genom tilltaget att föra fram en berättelse med ambitionen att visa verkligheten både som synlig och som dold bakom borgerlighetens förlåt och detta långt före senare tiders socialrealistiska litteratur.
Samtiden tycks alltid ha svårt att acceptera kulturkritik när den allmänna känslan för hur samhället ter sig blir belyst med en annan uppfattning än den egna.

*Dagens Nyheter 16/11 1911, John Landquist
**Svenska Dagbladet 1/12 1911, Fredrik Böök
**Svenska Dagbladet 2/12 1911, Fredrik Böök

NOVELLTÄVLING. LILLA LUBBE-PRISET 2022

Lilla Lubbe-priset 2022

En novelltävling för dig som
− är född mellan åren 2000 och 2005
− bor och är skriven i Västernorrland

Skriv en novell
− med max 10 000 tecken inklusive blanksteg
− på vilket tema du vill, ämnet är fritt

Du
− får bara tävla med en novell
− får bara skriva på svenska

Din
− novell kommer att läsas och bedömas av en jury
som inte vet ditt namn eller var i länet du bor
− novell får inte vara publicerad tidigare

1:a pris 3 000 kronor
2:a pris 2 000 kronor
3:e pris 1 000 kronor

Skicka in ditt bidrag i PDF-format, senast 26 februari till: Isabella.Josefsson@outlook.com
SMS eller Mobil: 0702133317
Skriv ”Lilla Lubbe” i ämnesraden och uppge ditt namn, adress,
e-postadress, mobilnummer och födelsenummer(6 siffror) separat.

L u d v i g N o r d s t r ö m-sällskapet

Novell av Ludvig Nordström-pristagaren Pär Thörn

Folket blev inte övertygade av presskonferensen, så DOM var tvungna att skapa en tv-serie för att sälja in narrativet. Bara med fiktionen kunde det svenska folket vaggas in i tron att Skandiamannen var Palmes mördare. Netflix och filminstitutet har fått i uppdrag av Säpo att driva igenom propagandan. Det var Löfvens sista julklapp. Fiktionen är verkligare än verkligheten.
Sedan lägger kvinnan på. Hon står strax norr om centrumtorget och pratar med en högstämd predikantröst. Den rödhåriga kvinnan talar in meddelandet på en telefonsvarare som tillhör en professor i sociologi. På annandagen kommer hon ringa en professor emeritus i nationalekonomi och den tredje januari en borgerlig kultursida. Jag hör inte vad hon säger när jag går förbi. Jag är alltför upptagen av att tänka på att jag skall fira min första jul som frånskild. Som en effekt av den avgrundsfrostiga relationen mellan mig och mamman till mina barn så kommer jag inte att träffa Mio (fem år) och Juno (tre år) under julen. Mamman till mina barn har ojämna veckor och jag har jämna. Och det här piss-skit-svin-året infaller samtliga helgdagar under julen vecka 51.

I morgon är det julafton och jag har gett mig ut i stadens centrum. För att rädda stadskärnan har köpmannaföreningen utlyst en Äkta Gammaldags Jul. Glittrande granar, risgrynsgröt, bjällerklang, snölöshet och desperata sönderstressade föräldrar med stirriga blickar överförs till mig medan jag går och småhuttrar och är föga receptiv och funderar på hur jag ska lägga upp mitt firande av Jesus födelsedag: om jag bara ska skita i allt och gå och träna för att sedan supa ner mig med några sju-tvåor.
Alternativt att jag ska försöka återerövra en värdighet mitt i ensamheten, helt enkelt: ett firande med skinka (med tzatziki (det var min farsas specialitet)), Kalle Anka, Janssons. Eller om det bara kommer göra allt värre.

Jag småhuttrar i kylan, helt innesluten i mina tankar, planeringar, framtidsscenarion och min sorg och hör hur någon ropar ”Ho ho ho, här kommer tomten med klappar till stora och små.” Det är Roland. Mitt ex nya kärlek. Roland Gunnarsson står där och är klädd i en tomtedräkt med ett stort vitt lösskägg. Han håller i en gigantisk röd säck av polyester och försöker hitta rätt röstkombination av ett framfantiserat 1800-tal och amerikansk familjeglädje. Enligt alla objektiva kriterier är han en misslyckad skådis. Men i den här avkroken räknas han som något av en kulturpersonlighet och ”lokal storhet”. Hans främsta claim to fame är att han blivit skjuten av en mördare i en Wallander tv-film som har fått följande användarrecension på IMDB:

”Simple plot, extreme events and shallow characters left me checking my watch. When will this end???!=?” Det var efter att han hade gått scenskolan. Gunnarsson spelade också i en uppsättning av Tjechovs Körsbärsträdgården på Lunds stadsteater. Sedan flyttade han hem till uppväxtsorten och jobbade som lärare på dramalinjen på gymnasiet, och nu är han jultomten och plötsligt händer allt mycket snabbt.

Det är som om min kropp är fjärrstyrd av en hämndens gud och jag rusar mot Roland Gunnarsson. I exakt rätt ögonblick vrider jag mig och tacklar tomten med full kraft (åren i korpen har gett mig vissa färdigheter) och svinet som maskerat sig som barnens vän tappar säcken med klappar som faller mot marken. Medan jag springer ifrån platsen hör jag hur en sjuårig pojke (som i framtiden skall bli tandhygienist, broccoliälskare, försäkringsbedragare, källarpornograf och slutligen klimatflykting men det vet ingen ännu) gråtskriker: ”Tomten är död, den onda gubben har dödat honom.” Jag vänder mig inte om utan fortsätter att springa mot busstorget där jag kastar mig på femmans buss mot företagsbyn i stadens norra utkant.

Jag känner mig upprymd och stolt. På hemvägen går jag en omväg så att jag inte ska behöva passera innerstaden. Under kvällen ringer mina barns mor ett flertal gånger och skickar SMS. Jag svarar inte och läser inte heller hennes meddelanden. Jag hade ju gjort det enda jag kunde göra. Livet är ett krig och tomten kan inte ändra på denna omständighet.

*

Efter att jag kollat färdigt på Kalle Ankas jul i min ensamhet och druckit en IPA ringer telefonen. Det står okänt nummer. Jag sitter i den gråa Ikea-soffan som jag fått av min moster och tar en chansning och svarar:
– Det är Klasse.
– Hej, det är Roland Gunnarsson. Ja, du vet …
Jag tittar mot en ananaslåda av brun papp med den handskrivna texten: ”affischer, böcker, diverse” som jag ännu inte plockat upp och säger:
– Ja, jag vet.
– Jag vill bara tacka dig för julklappen och önska dig en god jul.
– Vadå?
– När du puttade omkull mig på torget och jag slog i huvudet i gatstenen, då var det som att hjärnan tiltades och jag kunde plötsligt … det låter konstigt … men räkna. Du fattar stora tal. Till exempel kan jag säga att 38 858 multiplicerat med 46 002 är 1 787 545 716. Och jag har aldrig kunnat räkna. Knappt ens 9 gånger 8. Nu ser jag bara svaret framför mig. Det är som magi. Eller ett mirakel, och det hände efter smällen. Så tack för det.
– Varsågod.
– God jul! Och tack för julklappen.
– Eh … god jul. Hälsa ungarna … och Marie.
Jag lägger på och går ut i köket och dricker lite vatten. Jag tänker: ”skall jag ta en bit skinka med tzatziki på en skiva lantbröd?”
Yoghurtsåsen är helt fenomenal. Den skakar om livet.

Flamman, 24 december 2021
Tips av Roger Edholm i novellprisjuryn

LUDVIG NORDSTRÖM-PRISET 2022

Måndagen den 21 februari klockan 18.30 delas Ludvig Nordström-priset (novellpriset) ut till Pär Thörn, Göteborg.
Olof Högberg-salen, Härnösands bibliotek.

Motivering: Under hela sitt författarskap har Pär Thörn utforskat kortprosans möjligheter. Hans noveller och grafiska ”novelletter” är absurda och politiska, roande och oroande, och de intar en helt egen plats inom svensk samtidslitteratur. Thörn belönas för sin formmässiga nyfikenhet och för sin förmåga att använda humor som medel att skärskåda vår tid.

OBS att datumet kan komma att ändras p.g.a. den pågående Corona-pandemin.

ÅRSMÖTE 2022

Måndagen den 21 februari klockan 17 håller Ludvig Nordström-sällskapet årsmöte i Ludvig Nordström-rummet, Härnösands bibliotek.
OBS att datumet kan komma att ändras p.g.a. den pågående Corona-pandemin.

JULNATT I SKOGEN

Julnatt! Alla människor sitta inne i sina varma boningar. Ingen tänker på skogen, men skogen tänker på människorna.
På sin gnistrande tron sitter skogens kung, Pan. En gnistrande krona har han på huvudet, högtiden till ära, en krona av iskristall. Runt honom ha församlats skogens alla väsen, alla de ljuva älvorna, de muntra nissarna och de snälla tomtarna. En härlig sal har han, Pan. Vilket tak, så högt och besatt med millioner flammande ljus. Vilka väggar, så vackert sirade de äro, så underliga de tyckas med fransar och glitter. Och golvet så vitt och glänsande.
Kungen väntar, hans drottning, skogsfrun, är ännu ej kommen.
−Var månde min drottning väl vara? Furorna spela än högre. Det låter som glädjemusik, det stiger, det klingar. Nu börjar det lysa och flamma inne i skogen, fräsa och prassla.
Skogsfrun kommer. En krona av sommarens skönsta blomster har hon på huvudet, en skrud av skir dimma och blixtrande månstrålar faller om henne. Håret är guldgult, men ögonen svarta och djupa och vackra som skogen. Men vem har hon med sig? En liten flicka. En rosig, skön flicka, så vacker som ej ord förmå säga. Men hon ser frusen ut och sjuk.
−Var hälsad, vår drottning, klingar det från alla som stå runt tronen.
−Var hälsad, min gemål! Vem för du där med dig?
−Ett stackars barn, som jag fann i en driva vid vägen till människorna. Hon frös och var nära döden av köld.
Skogsfrun talar sakta med sin gemål. Då börja Pans ögon tindra med en egen glans, och han springer upp och sätter sig på sin tron och blåser sin pipa, så att alla skogens älvor och tomtar och nissar dansa.
Pan har blåst sin sista bedårande ton och talar:
−Tyst, mina undersåtar! Lyss till ett budskap, som min drottning har givit mig, lyss och hören dess fröjd! Det barn, min drottning har räddat från döden, är Glädje!”
Glädje, Pans och skogsfruns dotter, hade för många år sedan gått ut från skogens rike för att leva bland människorna. Men nu höllo dessa på att bli för gamla för lek och dans, och därför hade Glädje vänt åter hem. Dock icke för att stanna. Hon äskar en gåva av sin fader, som skall kunna gagna både henne och människorna. Pan blåser i sin pipa sin ystraste låt, och plötsligt står en yngling vid Glädjes sida. Det är Skönhet. Och nu ber han om Glädjes hand. Pan har alltid vetat, att detta skulle inträffa och just en julnatt, förty julen skall vara Skönhets och Glädjes bröllopsfest.”Jag giver eder åt varandra och giver eder denna gåva: dansens och lekens. Gån ut bland människorna! Och tagen dem i edert följe på livets långa väg, och lären dem att bliva sköna och glada och att leka och dansa! Skogens frid vile över eder!”
När de så gingo bort, blåste Pan en skärande gäll låt, och åter stod han mitt i sitt hov och talade till gemål och undersåtar.
−Den natt, som gav oss Glädje, den tog henne ock ifrån oss. Men hon fann en yngling, och de tvenne gingo i dans och sång till människorna. Och icke höves det oss att gråta och sörja, att vår dotter gått ifrån oss. Glädje är skogens barn, och barnets hem skall vara ett glädjens. Hej och hopp! Och Pan tog sin drottning om livet och dansade bort i skogsdunklet, och alla tomtarna och nissarna och älvorna dansade bort mellan furorna …
Skogen sjöng till vindens musik och furorna höjde sina grenar mot himlen, och rimfrosten gnistrade i månstrålarna …

”Julnatt i skogen”. Härnösands-Posten 1900-12-18.
Sign. ”Tidu Mörk” = Ludvig Nordström

P R I S U T D E L N I N G

Saga Ivéus Wenglert, August Lundin och Alva Olsson tar emot Lilla Lubbe-priserna.

Lör 2/10 2021 kl. 13 i Olof Högberg-salen, Härnösands bibliotek.

Pristagarna läser upp sina noveller.

Fri entré och servering.

V Ä L K O M M E N!

Arr: Ludvig Nordström-sällskapet och Regionbibliotek Västernorrland

LILLA LUBBE-VINNARNA 2021

Första pris: Saga Ivéus Wenglert för novellen ”Snö”

Andra pris: August Lundin för novellen ”Det ingen ser”

Tredje pris: Alva Olsson för novellen ”Besök”

Prisutdelning kommer att ske lördagen den 2 oktober kl. 13, i Olof Högberg-salen, Härnösands bibliotek.

De vinnande bidragen finns nu att läsa i Pdf-format på sidan Ludvig Nordström-priserna