Kategori: Okategoriserade

STONEHILL, SÖDRA VÄGEN 23

Följande samtal förs mellan borgmästare ”Nickel” – i verkligheten C.A. Fröberg – och patron ” Ferdinand Lack”, dvs. Ludvig Nordströms far Anselm Nordström.
… Du ska få en tomt på Rotudden Ferdinand! Du vet, ja rå om Rotudden jag. Men sidu du ska betala! För, sidu det är Guds vilja, att vi ska göra rätt för oss!
Men du ska få’n för tusen riksdaler. Och strand och granskog, sidu, finesta tomten på hele Rotudden. […] Och så blev […] villan på Rotudden färdig. Den döptes till ”Stonehill”.
För så hette den villa, där min farbror bodde deklarerade fru Sarah.
Fanns det sten där då? frågade patron Lack.
Nej, svarade fru Sarah, men namnet var vackert.
All right! sade patron Lack. Det finns inte sten här heller, bara lingonris
och kvinta gran och utskott. Så då blir det Stonehill.
Och det blev så.

Planeten Markattan (1937)

… och sedan när patron åter börjat arbeta sig upp, hade den [familjen] flyttat till bättre och bättre hus, nu bodde den här i den nya villastaden vid Södra Sundet och tätt intill reste sig det nya hem, som patron Lack höll på att bygga åt sig och sin hustru där de skulle tillbringa sina gamla dar. Så trodde han, att det skulle bli, men det skulle bli helt annorlunda. Än en gång skulle olyckan, sorgen och ofärden gå över huset, men det var det ingen som visste denna mörka marknadssöndagsafton, då kyrkklockorna hördes svagt inifrån stan…

På hemväg till Öbacka (1934)

ELEMENTÄRLÄROVERKET OCH FLICKSKOLAN

”Det fanns i detta lilla Öbacka, som i alla andra smärre svenska städer på den tiden, två sammanstrålningspunkter för samhällets uppväxande ungdom, en för den manliga, en för den kvinnliga. Det var naturligtvis elementarläroverket för pojkarna, flickskolan för flickorna. Det, som då bör märkas, är, att båda dessa institutioner tjänstgjorde, kan man gott säga, som sociala prismor, vilka gåvo samhällets sociala spektrum, på vilket något så rasande viktigt som den sociala hierarkien kunde tydligt och klart avläsas.

Historier (1926)

GYMNASISTEN EN MAN I STATEN

”Ty en gymnasist är redan en man i staten och första knoppen till hvilken hög ämbetsman som helst.”

Tomas Lack (1912)

GYMNASISTENS KÄNNETECKEN

”… Först och främst fick han nu bära gymnasistmössan med Apollons lyra, som berättigade honom att sittande svara på lärarens frågor. Han behövde inte resa sig längre som i småklasserna . Det var alltså ett tecken på att han nu upphört att vara barn, ytterligare betonat av att lärarna inte längre fingo tukta med hugg och slag . Han var fri och levde under självansvar…”

Tomas Lack och hans familj (1930)

HÖSTENS ANKOMST. DEN KVÄLL DÅ STADENS ELEKTRISKA GATUBELYSNING TÄNDES

”Så hade man kommit till slutet av augusti månad år 1897.

Den femtonde augusti var kvällen för höstens ankomst till Öbacka, ty den kvällen tändes de elektriska gatlamporna, då var sommaren oåterkalleligt förbi.”

Tomas Lack och hans familj (1930)

VÄGNÖN, LUDVIG NORDSTRÖMS FÖRÄLDRARS SOMMARVILLA

”… Där stod den ensamma rönnen, full av blom. Där lågo gärdena, med broddens späda fjun som skägget på en ynglings kinder. Där lågo lägdorna gröna som björklöven. Där lågo de gamla gråa bodarna, där lutade sig staketen, där låg bryggan och båtarna, och där bredde sig fjärden, blank som en höstis. Och där borta – bergen! Ås över ås; dyning bakom dyning; muren kring denna ljuva plats; skyddet, värnet; planket, som skilde vår gård från grannens! …”

Borgare (1909)

BÄCKMANS KÄLLARE (PASTELLBERGERS KROG)

Vad sålunda gubben Pastellbergers krog beträffar, så var den gammal med snidad port, och hög, imponerande bro med svängda vita träbalustrader.
Ur förstugan trängde ögonblickligen emot besökarna den mest lovande blandning av köksos och allmänt, mångårigt, väl lagrat snuskos. I det man gick uppför en svängd trappa, brun. Kom upp till en liten spegel som man kunde spegla sig i, om man hade ett ansikte stort ungefär som en kattunges, ty det var ingen trymå, …
Till vänster hade man matsalen, till höger kaféet, vilka möttes i en dörr.
Ja, sen var det smörgåsbord, brännvinssamovar, träbord och rottingstolar i matsalen, kateder med kassa och kassabok, röda schaggsoffor och stadens elegantaste damer, uppasserskorna med små vita förkläden på den lilla magen, i kaféet. Vem kan beskriva den gåtfulla charmen av allt detta för 1800-talets Sverige?…”

På hemväg till Öbacka (1934)

– ”Bäckmans källare” låg på den tomt på Mellanholmen där Technichus nu ligger.

STORA GULHUSET

Ludvig Nordströms barndomshem. Senare även författaren Clas Engströms barndomshem. Huset revs på 1970-talet och är ersatt med ett tegelhus. Adress: Norra Kyrkogatan 18.

”Högt uppe på backarna över stan, där råmade biskopens och lektorernas och konsistorienotariens och grosshandlarnas och hantverksmästarnas kor och bräkte fiskarskapets getter, och därifrån såg man till världens ände över Norrlands alla blånande bankbokförda timmerberg. Där susade gräset, och där bodde ingen. Ty högst i stan bodde Nicklarna sen trehundra år, och högre än de vågade ingen tänka.

Där byggde nu patron Lack ett hus, som syntes över hela nejden, över fjärdar och sund, långt upp i älven.”

Planeten Markattan (1937)

OMGIVNINGARNA KRING ”STORA GULHUSET”

”Ty mitt i allt detta hade något hänt uppe i stora gulhuset högst på kullen ovan stan. Först och främst började där nu bli gata med hus och trädgårdar och vattenbrunnar och potatisland, och på patron Lacks gård blommade redan en hägg mitt på gården, så vit och doftande som Mia Mandelin, då hon stod brud.”

Planeten Markattan (1937)

SJÖ- OCH HAMNSTADEN HÄRNÖSAND.
KAJEN PÅ 1880, 1890-TALET
”… och när han kom in i skuggan, tyckte han sig vandra i en urskog, där solen och skuggan ömsevis rådde.
Och så var det denna dag längs hela kajen, Tomas hade aldrig sett så många fartyg, och aldrig känt sig vandra i skydd af något så högt och väldigt. Hela världen var full af fartyg vid fartyg, segel hängde vid segel öfver hans huvud, och mellan dessa såg han luckor af en vänlig, ljusblå vårhimmel, medan hvita moln makligt gledo och allt glittrade af solsken och doftade af tjära, fukt och vatten.
Tomas Lack (1912)

KAJEN DEN 29 MAJ 1853.
SKEPPSREDAREN ”SAMMEL EDIN”, DVS JON(AS) SJÖDIN (1798-1875)
”Si I barken min? ropade han, vild av glädje, och pekade med spanskröret, som hade elfenbensknopp och guldkedja.
Hans stoltaste barkskepp kom […] för alla segel satta. Det fräste isgrönt och vitt om bogen. Så föllo stagseglen som genom trolleri, så gigades råseglen, så vändes skeppet genom vinden, ankaret gick med plums, kättingens rassel i klyset hördes som sång av ett fjärran svanstreck. Rårna brassade i fyrkant. En blixt flammade från bogen. En knall hördes dovt. En blixt till. En knall till. Fyra blixtar. Fyra knallar.
Gruppen på kajen hade blivit en folkskara. Alla tysta av stolthet, av hänförelse.
Det var Öbackas själ därute.”
På hemväg till Öbacka (1934)