Goethe kallade sina levnadsminnen \u201dDichtung und Wahrheit\u201d och ville d\u00e4rmed ange, att framfarna h\u00e4ndelser omdikta sig sj\u00e4lva i m\u00e4nniskans medvetande, s\u00e5 att det som utges f\u00f6r verklighet, l\u00e4tt f\u00e5r vissa procent dikt inblandade. Och n\u00e4r jag nu skall ber\u00e4tta ett 20-\u00e5rsminne, fr\u00e5n H\u00e4rn\u00f6sands Gymnasii-F\u00f6rbunds 35-\u00e5rsjubileum, i februari 1901, \u00e4r det nog fara v\u00e4rt, att inte allt st\u00e4mmer p\u00e5 pricken, men jag tror, att huvuddragen ska vara riktiga.
\nII.<\/p>\n
Jag vill minnas, att jag vid tillf\u00e4llet i fr\u00e5ga var f\u00f6rbundets ordf\u00f6rande, och jag vill ocks\u00e5 minnas, att vi, som d\u00e5 regerade denna illustra institution, hade beslutat, att jubil\u00e9et skulle bli ett slags avsked fr\u00e5n skollivet. Tillst\u00e5nd utverkades av h\u00f6ga vederb\u00f6rande, vem har jag gl\u00f6mt, och f\u00e4sten skulle g\u00e5 av stapeln p\u00e5 B\u00e4ckmans k\u00e4llare.
\n Skolans d\u00e5varande styresman, rektor Jacobsson, tycks ha haft n\u00e5gra f\u00f6rk\u00e4nningar av vad som komma skulle, ty f\u00f6re f\u00e4sten kallade han mig till sig och sade:
\n\u201dDu f\u00e5r ansvara f\u00f6r det hela. Och nu litar jag p\u00e5 dig.\u201d
\nGott och v\u00e4l. F\u00e4sten var r\u00e4tt kraftig och \u2013 saftig!
\nVid 1-tiden var dess f\u00f6rsta, ur minnet utpl\u00e5nade, akt f\u00f6rbi. Det var tillst\u00e4llningen p\u00e5 B\u00e4ckman.
\nIII.<\/p>\n
F\u00e4stdeltagarna delade sig vid uttr\u00e4det fr\u00e5n B\u00e4ckman i tv\u00e5 grupper, och f\u00f6r b\u00e5da g\u00e4llde det att ge serenad. Jag tillh\u00f6rde den grupp, som drog norrut genom staden. Den andra gruppen drog \u00f6sterut f\u00f6rbi kyrkan. Det hela berodde p\u00e5 olika d\u00e5tida gymnasistflammors bostad.
\n Sedan v\u00e5r grupp fyllt sina plikter inne i stan, vilka huvudsakligen best\u00e5tt i att utanf\u00f6r ett visst f\u00f6nster g\u00e5 p\u00e5 h\u00e4nderna i sn\u00f6n, drogo vi oss \u00e5t kyrk-h\u00e5llet. Jag minns att jag d\u00e4r m\u00f6tte en person som sade:
\n\u201dTa reda p\u00e5 dina kamrater, Lubbe! De h\u00e5lla p\u00e5 att st\u00e4lla till skandal!\u201d
\nP\u00e5 min fr\u00e5ga, var de voro, svarades:
\n\u201dVid det h\u00e4r laget n\u00e5nstans ut\u00e5t banan.\u201d
\nOch mycket riktigt. Utanf\u00f6r ett popul\u00e4rt f\u00f6nster d\u00e4r borta stod f\u00f6rbundets majoritet, och det m\u00e5ste medges, att den l\u00e4mnade allt att \u00f6nska i fr\u00e5ga om s\u00e5dant upptr\u00e4dande, som passar i en fredligt sovande stad.
\n Jag s\u00f6kte, i enlighet med mitt l\u00f6fte till rektor, att skingra arm\u00e9n och driva var och en hem till sig. Men det var f\u00f6r mycket urskogselement i m\u00e4ngden, d.v.s. pojkar uppifr\u00e5n fj\u00e4llsocknarna, och dessa, n\u00e4r de f\u00e5tt sprit i kroppen, voro, som sina \u00e4rade f\u00f6rf\u00e4der, absolut om\u00f6jliga.
\n Hade striden st\u00e5tt bara mellan dem och mig, hade det dock varit bagatell, men nu tillst\u00f6tte en fullst\u00e4ndigt of\u00f6rutsedd faktor.
\nIV.<\/p>\n
Hopen hade r\u00e5kat stanna utanf\u00f6r en polismans bostad, och mitt i mina argument kom denne polisman ut i natten, med uniformen n\u00f6dtorftigt p\u00e5dragen.
\n\u201dvad \u00e4r det f\u00f6r liv, ni f\u00f6r h\u00e4r? Hem med er p\u00e5 \u00f6gonblicket lymlar!\u201d r\u00f6t han, och det var ett odiplomatiskt spr\u00e5k.
\n Innan jag hunnit \u00f6verblicka situationen, hade en \u2013 numera d\u00f6d \u2013 kamrat ryckt upp emot polisen, b\u00f6rjat knuffa honom och gripit tag i en av uniformens axelklaffar samt ryckt upp den.
\n S\u00e5fort jag f\u00e5tt detta klart f\u00f6r mig, begrep jag, att nu hade situationen blivit kritisk och att extraordin\u00e4ra \u00e5tg\u00e4rder m\u00e5ste vidtagas. Jag bad d\u00e4rf\u00f6r den ursinnige polisen att sj\u00e4lv f\u00e5 ta hand om situationen ifr\u00e5ga. Han lugnade sig n\u00e5got, jag st\u00e4llde mig bredvid honom och h\u00f6ll f\u00f6ljande napoleonska tal till trupperna:
\n\u201dPojkar! Jag har lovat rektorn att svara f\u00f6r hela denna f\u00e4st, s\u00e5 att inga obehag skulle uppkomma f\u00f6r honom eller skolan. Om ni inte \u00f6gonblickligen ger er iv\u00e4g hem, kommer jag att l\u00e5ta konstapeln s\u00e4tta mig i finkan, och det betyder, att jag blir relegerad. Allts\u00e5: antingen g\u00e5 vi hem, eller g\u00e5r jag i finkan. Var god och v\u00e4lj!\u201d
\n Detta enkla anf\u00f6rande bragte klarhet i l\u00e4get. Den v\u00e4rste br\u00e5kmakaren togs om hand, och hopen f\u00f6rsvann bort i m\u00f6rkret. Polisen, som i grund och botten var en hygglig man, lyckades jag lugna.
\n D\u00e4rmed var andra akten klar, och jag gick hem.
\nV.<\/p>\n
Nu kommer en lucka i mitt minne. Jag kan inte med best\u00e4mdhet s\u00e4ga, om jag tidigt p\u00e5 morgonen kallades pr telefon till poliskontoret eller om jag av n\u00e5gon egendomlig instinkt drevs att bege mig dit f\u00f6r att utforska resultatet av nattens h\u00e4ndelser. Alltnog, kl. 8 f.m. var jag d\u00e4r och inh\u00e4mtade, att anm\u00e4lan, skriftlig anm\u00e4lan (fr\u00e5n en ung nykterist i samh\u00e4llet) f\u00f6rel\u00e5g.
\n Nu vet Gud allena, hur det skulle g\u00e5tt, om inte h\u00e4r \u00e4nnu ett alldeles of\u00f6rutsett moment spelat in. Den polis, som r\u00e5kade ha vakten denna historiska morgon, k\u00e4nde jag v\u00e4l, ty han var gift med en f.d. jungfru i mitt hem. Detta gjorde, att jag kunde l\u00e4gga hela [alla?] juridiska problem p\u00e5 mer m\u00e4nskliga linjer. Jag f\u00f6rklarade f\u00f6r honom, vad som menades med ett sedebetyg, vad ett dylikt betydde f\u00f6r m\u00f6jligheten att forts\u00e4tta sina studier vid universitet och vad en polisaff\u00e4r i sin tur skulle betyda f\u00f6r hel studentklassens betyg, f\u00f6r gymnasiet, skolan, hela samh\u00e4llet.
\n Polisen var ursprungligen en bondpojke uppifr\u00e5n norra \u00c5ngermanland. Hans hj\u00e4rna var inte precis n\u00e5gon intellektuell elektricitetsmaskin utan p\u00e5minde snarare om en urgammal skvall[t!]kvarn, men efter en timmes m\u00f6da hade jag anm\u00e4lan i min hand och d\u00e4refter blixtsnabbt i min ficka. Och vi skildes med hans l\u00f6fte, att: Ingen skriftlig anm\u00e4lan var gjord. Endast muntliga klagom\u00e5l. Och kl.2 kan hr Nordstr\u00f6m tala sj\u00e4lv med kommissarien.
\n Det var kommissarie Edler p\u00e5 den tiden. Han bet ingen.
\n \u201dJa, ja!\u201d sa han. \u201dDet \u00e4r ett f\u00f6rbannat liv h\u00e4r i sta\u2019n p\u00e5 n\u00e4tterna. Och ska pojklymlar b\u00f6rja nu ocks\u00e5.\u201d
\n Jag m\u00e4rkte emellertid, att min v\u00e4n vaktkonstapeln f\u00e5tt honom p\u00e5 sin sida. Och jag l\u00e4mnade kontoret med hans l\u00f6fte, att det skedda f\u00f6r denna g\u00e5ng skulle bli utan p\u00e5f\u00f6ljd.
\n\u201dEftersom ingen skriftlig anm\u00e4lan gjorts.\u201d
\n S\u00e4llan har i mitt stundom r\u00e4tt dramatiska liv en s\u00e5dan befrielsens suck l\u00e4mnat mig, som d\u00e5 jag uttr\u00e4dde fr\u00e5n poliskontoret.
\nVI.<\/p>\n
Detta var s\u00f6ndag. LUr Festskrift utg. av H\u00e4rn\u00f6sands gymnasie-f\u00f6rbund vid dess 55-\u00e5rs-jubileum 1921. Sollefte\u00e5, 1921.<\/em><\/p>\n J\u00f6rgen Eriksson i Ludvig Nordstr\u00f6m-s\u00e4llskapet, och l\u00e4rare vid H\u00e4rn\u00f6sands gymnasium, har letat fram artikeln ur g\u00f6mmorna.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":" Goethe kallade sina levnadsminnen \u201dDichtung und Wahrheit\u201d och ville d\u00e4rmed ange, att framfarna h\u00e4ndelser omdikta sig sj\u00e4lva i m\u00e4nniskans medvetande, s\u00e5 att det som utges f\u00f6r verklighet, l\u00e4tt f\u00e5r vissa procent dikt inblandade. Och n\u00e4r jag nu skall ber\u00e4tta ett 20-\u00e5rsminne, fr\u00e5n H\u00e4rn\u00f6sands Gymnasii-F\u00f6rbunds 35-\u00e5rsjubileum, i februari 1901, \u00e4r det nog fara v\u00e4rt, att inte … <\/p>\n
\n P\u00e5 m\u00e5ndag efter frukosten rycktes d\u00f6rren upp till 7:2:s klassrum, och d\u00e4r stod den impulsive rektorn.
\n\u201dNordstr\u00f6m!\u201d
\n Jo, nu! t\u00e4nkte jag. Och jag trodde, ny anm\u00e4lan ing\u00e5tt.
\n Men d\u00f6m om det port-hj\u00e4rta, som klappade i denne mans br\u00f6st och f\u00f6rklarar hela hans liv. Knappt var jag ute i korridoren och d\u00f6rren igenslagen, f\u00f6rr\u00e4n rektorsfamnen slog som en st\u00e5ngj\u00e4rnshammare om mig och jag h\u00f6rde en av r\u00f6relse dallrande r\u00f6st s\u00e4ga:
\n\u201dLudvig! Du har r\u00e4ddat skolan!\u201d
\n Och s\u00e5 var det alls inte jag. Utan i sj\u00e4lva verket v\u00e5r jungfru. Men det visste inte rektorn. Det visste bara polisen och jag. Av Ludvig Nordstr\u00f6m<\/strong><\/p>\n