Etikett: Lubbe-citat

Den här samlingen citat av Härnösandsförfattare – inte bara Lubbe – som Ludvig Nordström-sällskapet har fått låna av Länsmuseet Västernorrland har vi lagt ut månad för månad under 2013. För att titta på äldre citat, använd funktionen ”Sök inlägg” till höger på hemsidan.

Museet tog fram samlingen på 1990-talet som underlag till ett urval emaljskyltar som skulle sättas upp i Härnösand. Texterna är valda för att beskriva fysiska (nu förändrade) platser i staden. Den ursprungliga tanken var att allt skulle knytas samman av en relief ”skulptur” vid Sambiblioteket där även synskadade skulle kunna orientera sig i Härnösand, och att arbetet skulle kompletteras med en broschyr/vägledning med karta och fakta om författare och historiska miljöer samtida med skildringarna.

 

DEN NYA TIDEN BRYTER FRAM, JÄRNVÄGEN, JÄRNBRON…

”…Men han såg att man byggt ut kajen! Att man höll på att räta till stora gatan upp från hamnen, att man höll på att bygga en järnbro mellan stan och fastlandet och att man höll på att fylla ut Nattviken. Ja, visst! Där skulle bli järnvägsstation! Det var en alldeles ny stad. Det var inte hans barndoms Öbacka, det var ”The Graphic” och ”Über Land und Meer”, där han sett grävningarna och fyllningarna och brobyggnaderna i alla jordens länder. Suezkanalen och hamnbyggnader i Indien och allt möjligt. Och han förstod, att nu när han var stor, skulle världen bli helt annan än när han bara varit en liten gosse.”

På hemväg till Öbacka (1934)

 

 

Järnvägssträckan Härnösand – Sollefteå öppnades för trafik den 12 december 1893. I samband med detta järnvägsbygge uppfördes i staden järnvägstation.

Harald Wik

Härnösands historia, del III.

 

 

TELEFONEN. LIK EN OSYNLIG SPINDEL

”Där Tomas stod i barnkammarfönstret kunde han se hur karlar reste järngalgar på alla tak i stan, hur bruntjärade trästolpar restes längs gatorna och stora rullar, fulla av telefontråd, långsamt rullades genom stan.
I detta spindelnät av metall, som lades över Öbacka, satt likasom en otäck, elak, osynlig spindel! Och han åt och mumsade på alla kakor, karameller, knäckar, chokladpraliner för Tomas och för alla andra småpojkar i stan, som förut sprungit med bud och biljetter åt sina mammor till stans alla snälla och godhjärtade tanter.
Och detta var ändå bara en liten början till allt det, som denna osaliga telefon skulle medföra.”

På hemväg till Öbacka (1934)

TELEFONTRAFIKEN ÖPPNAS

”Och så kom den stora dagen, då telefonen öppnades, som hela staden hade väntat med sådan spänning. Då flaggades hela stan, och överallt i familjerna var det stor middag. Landshövdingens hade middag, och biskopens hade middag, och dispaschör Unæuses hade middag och patron Lacks hade middag. Och det största med hela middan var, att den hela tiden avbröts av telefonringningar […] I samma stund hade luren tryckts i Kaj-Kajs hand, men som hon fått den mot örat, gav hon till ett skrik, som skar genom hela huset, kastade luren i väggen, vände sig med fradgande mun och tokiga ögon mot sällskapet och vrålade: Jag hörde djävulen! Rädda mig! Rädda mig!”
På hemväg till Öbacka (1934)

”Televerket inrättade sina första lokala telefonnät 1882. Härnösand och Uddevalla blev de städer, som först begåvades med sådant nät. Härnösands telefonstation blev allra först. Den öppnades för allmän trafik den 1/11 1882.”

Harald Wik, Härnösands historia del III (1981)

 

 

 

HUR HÄRNÖSAND BLEV ÖBACKA

”Mina ögon öppnades, jag såg världen och Gud viskade till mig, vad jag skulle kalla den. Jag löd honom, som jag alltid gör numera, och kallade den kungariket Öbacka, bland vars medborgare jag själv är en.”

Idyller från kungariket Öbacka (1916)

HUR ÖBACKA BLEV URBS

”Öbacka och Urbs blev det dubbelfärgade glas genom vilket jag såg min barndoms stad, och så uppgick för mig Härnösand från första stund i något annat och om man vill högre.”

På stället marsch – uppbrott (1936)

VID NATTVIKEN OCH MURBERGSSTRANDEN HÖSTEN 1893

”… och så kom det en höststorm över Öbacka, vars make man ej kunde minnas och tyckte sig ha sett. […] En bogserbåt uppsköljd på Murbergsstranden och vrak, tre sandskutor sjunkna på Nattviken. Alla båtar i alla länningar i marvatten, kajerna ramponerade, affärsskyltarna hängde med bucklor, rispor och blånader, som om hela uppsättningen råkat i ett himla inbördes slagsmål!

Ja, så roligt hade stadens pojkarmé aldrig haft.”

 Planeten Markattan (1937)

 

 

 

STONEHILL, SÖDRA VÄGEN 23

Följande samtal förs mellan borgmästare ”Nickel” – i verkligheten C.A. Fröberg – och patron ” Ferdinand Lack”, dvs. Ludvig Nordströms far Anselm Nordström.
… Du ska få en tomt på Rotudden Ferdinand! Du vet, ja rå om Rotudden jag. Men sidu du ska betala! För, sidu det är Guds vilja, att vi ska göra rätt för oss!
Men du ska få’n för tusen riksdaler. Och strand och granskog, sidu, finesta tomten på hele Rotudden. […] Och så blev […] villan på Rotudden färdig. Den döptes till ”Stonehill”.
För så hette den villa, där min farbror bodde deklarerade fru Sarah.
Fanns det sten där då? frågade patron Lack.
Nej, svarade fru Sarah, men namnet var vackert.
All right! sade patron Lack. Det finns inte sten här heller, bara lingonris
och kvinta gran och utskott. Så då blir det Stonehill.
Och det blev så.

Planeten Markattan (1937)

… och sedan när patron åter börjat arbeta sig upp, hade den [familjen] flyttat till bättre och bättre hus, nu bodde den här i den nya villastaden vid Södra Sundet och tätt intill reste sig det nya hem, som patron Lack höll på att bygga åt sig och sin hustru där de skulle tillbringa sina gamla dar. Så trodde han, att det skulle bli, men det skulle bli helt annorlunda. Än en gång skulle olyckan, sorgen och ofärden gå över huset, men det var det ingen som visste denna mörka marknadssöndagsafton, då kyrkklockorna hördes svagt inifrån stan…

På hemväg till Öbacka (1934)

 

 

ELEMENTÄRLÄROVERKET OCH FLICKSKOLAN

”Det fanns i detta lilla Öbacka, som i alla andra smärre svenska städer på den tiden, två sammanstrålningspunkter för samhällets uppväxande ungdom, en för den manliga, en för den kvinnliga. Det var naturligtvis elementarläroverket för pojkarna, flickskolan för flickorna. Det, som då bör märkas, är, att båda dessa institutioner tjänstgjorde, kan man gott säga, som sociala prismor, vilka gåvo samhällets sociala spektrum, på vilket något så rasande viktigt som den sociala hierarkien kunde tydligt och klart avläsas.

Historier (1926)

GYMNASISTEN EN MAN I STATEN

”Ty en gymnasist är redan en man i staten och första knoppen till hvilken hög ämbetsman som helst.”

Tomas Lack (1912)

GYMNASISTENS KÄNNETECKEN

”… Först och främst fick han nu bära gymnasistmössan med Apollons lyra, som berättigade honom att sittande svara på lärarens frågor. Han behövde inte resa sig längre som i småklasserna . Det var alltså ett tecken på att han nu upphört att vara barn, ytterligare betonat av att lärarna inte längre fingo tukta med hugg och slag . Han var fri och levde under självansvar…”

Tomas Lack och hans familj (1930)

HÖSTENS ANKOMST. DEN KVÄLL DÅ STADENS ELEKTRISKA GATUBELYSNING TÄNDES

”Så hade man kommit till slutet av augusti månad år 1897.

Den femtonde augusti var kvällen för höstens ankomst till Öbacka, ty den kvällen tändes de elektriska gatlamporna, då var sommaren oåterkalleligt förbi.”

Tomas Lack och hans familj (1930)

 

 

 

VÄGNÖN, LUDVIG NORDSTRÖMS FÖRÄLDRARS SOMMARVILLA

”… Där stod den ensamma rönnen, full av blom. Där lågo gärdena, med broddens späda fjun som skägget på en ynglings kinder. Där lågo lägdorna gröna som björklöven. Där lågo de gamla gråa bodarna, där lutade sig staketen, där låg bryggan och båtarna, och där bredde sig fjärden, blank som en höstis. Och där borta – bergen! Ås över ås; dyning bakom dyning; muren kring denna ljuva plats; skyddet, värnet; planket, som skilde vår gård från grannens! …”

Borgare (1909)

 

BÄCKMANS KÄLLARE (PASTELLBERGERS KROG)

Vad sålunda gubben Pastellbergers krog beträffar, så var den gammal med snidad port, och hög, imponerande bro med svängda vita träbalustrader.
Ur förstugan trängde ögonblickligen emot besökarna den mest lovande blandning av köksos och allmänt, mångårigt, väl lagrat snuskos. I det man gick uppför en svängd trappa, brun. Kom upp till en liten spegel som man kunde spegla sig i, om man hade ett ansikte stort ungefär som en kattunges, ty det var ingen trymå, …
Till vänster hade man matsalen, till höger kaféet, vilka möttes i en dörr.
Ja, sen var det smörgåsbord, brännvinssamovar, träbord och rottingstolar i matsalen, kateder med kassa och kassabok, röda schaggsoffor och stadens elegantaste damer, uppasserskorna med små vita förkläden på den lilla magen, i kaféet. Vem kan beskriva den gåtfulla charmen av allt detta för 1800-talets Sverige?…”

På hemväg till Öbacka (1934)

– ”Bäckmans källare” låg på den tomt på Mellanholmen där Technichus nu ligger.

 

 

 

STORA GULHUSET

Ludvig Nordströms barndomshem. Senare även författaren Clas Engströms barndomshem. Huset revs på 1970-talet och är ersatt med ett tegelhus. Adress: Norra Kyrkogatan 18.

”Högt uppe på backarna över stan, där råmade biskopens och lektorernas och konsistorienotariens och grosshandlarnas och hantverksmästarnas kor och bräkte fiskarskapets getter, och därifrån såg man till världens ände över Norrlands alla blånande bankbokförda timmerberg. Där susade gräset, och där bodde ingen. Ty högst i stan bodde Nicklarna sen trehundra år, och högre än de vågade ingen tänka.

Där byggde nu patron Lack ett hus, som syntes över hela nejden, över fjärdar och sund, långt upp i älven.”

Planeten Markattan (1937)

 

OMGIVNINGARNA KRING ”STORA GULHUSET”

”Ty mitt i allt detta hade något hänt uppe i stora gulhuset högst på kullen ovan stan. Först och främst började där nu bli gata med hus och trädgårdar och vattenbrunnar och potatisland, och på patron Lacks gård blommade redan en hägg mitt på gården, så vit och doftande som Mia Mandelin, då hon stod brud.”

Planeten Markattan (1937)

 

 

SJÖ- OCH HAMNSTADEN HÄRNÖSAND.
KAJEN PÅ 1880, 1890-TALET
”… och när han kom in i skuggan, tyckte han sig vandra i en urskog, där solen och skuggan ömsevis rådde.
Och så var det denna dag längs hela kajen, Tomas hade aldrig sett så många fartyg, och aldrig känt sig vandra i skydd af något så högt och väldigt. Hela världen var full af fartyg vid fartyg, segel hängde vid segel öfver hans huvud, och mellan dessa såg han luckor af en vänlig, ljusblå vårhimmel, medan hvita moln makligt gledo och allt glittrade af solsken och doftade af tjära, fukt och vatten.
Tomas Lack (1912)

KAJEN DEN 29 MAJ 1853.
SKEPPSREDAREN ”SAMMEL EDIN”, DVS JON(AS) SJÖDIN (1798-1875)
”Si I barken min? ropade han, vild av glädje, och pekade med spanskröret, som hade elfenbensknopp och guldkedja.
Hans stoltaste barkskepp kom […] för alla segel satta. Det fräste isgrönt och vitt om bogen. Så föllo stagseglen som genom trolleri, så gigades råseglen, så vändes skeppet genom vinden, ankaret gick med plums, kättingens rassel i klyset hördes som sång av ett fjärran svanstreck. Rårna brassade i fyrkant. En blixt flammade från bogen. En knall hördes dovt. En blixt till. En knall till. Fyra blixtar. Fyra knallar.
Gruppen på kajen hade blivit en folkskara. Alla tysta av stolthet, av hänförelse.
Det var Öbackas själ därute.”
På hemväg till Öbacka (1934)

 

 

MEKANISKA VERKSTADEN.
SÖNDAGSNÖJE
”Man gick och tittade på renhjordar, som kommit från fjällen ner till stan, eller på byggnadsverksamheten i stans utkanter eller på alla ångbåtar, som dragits upp på Mekaniska Verkstadens slip, för att studera deras undervattenskroppar, eller så gick man utåt norra stranden för att titta på havet, som låg öppet och svart långt ute i horisonten, utanför vita iskanten, …”
”På hemväg till Öbacka” (1934)

DE TVÅHUNDRA FARTYGEN.
FYREN: EN MAN I VIT RUSTNING
”Då hade de tvåhundra fartygen allesammans tänt sina topplanternor och beslagit seglen och brassat rårna i fyrkant, och i den violetta skymningen blänkte fullmånen.
Då förvandlades hela naturen och blev ett skådespel i silver. Alla konturer buro silverränder, och innanför dem förtonade färgerna under en knapp förnimbar glans.
I de hundratals människohjärtana på stranden darrade vårkvällens silverton. Därför viskade man till varann och stödde huvudet eftertänksamt i handen, medan man betraktade fyren: en man i vit rustning, som med bestämda mellanrum tryckte på sin elektriska lampa och bevakade synkretsen för att se, att allt var i lag. Och han var traktens stumme och trogne väktare.”
…
Ute på fartygen spelte sjömännen dragspel och mungiga. Det var väl några ynglingar, som voro långt hemifrån och spelte hemtraktens melodier, …”
”Borgare” (1909)

 

 

SOM OM HAN VARIT EN FATTIG GOSSE ”… Hvilka stjärnor! Tomas hade aldrig sett så många stjärnor på en gång. Det fanns inte en fläck på himlen, där inte en stjärna strålade, och det var som en enda silfvervägg. Han blef stannande vid fönstret för att betrakta denna prakt, och då kände han sig, som om han varit en fattig gosse från Rotudden och stått utanför ett rikt upplyst hus, där alla stadens barn dansade…”
Tomas Lack (1912)

STENHAMMARSBACKARNA, ÄNGSBACKARNA ”Tidigt om förvårsmornarna, då det smalt föregående dag och frusit under natten, så att ängsbackarna runt i stan i den tidiga morgonsolen lågo med ishård, tjock bländvit skare, då voro stans unga herrskap, med patron Lack och Mia Mandelin i spetsen, ute och åkte långkälke, och största kälken i stan var naturligtvis patron Lacks ’Lång-Lisa’, som rymde tio personer bakom varandra, och när kälkarna susade nerför Stenhammarsbackarna och stan låg blåfrostig och vitpudrad, glänsande och blixtrande i mars- eller aprilsolen, då skreko alla av överjordisk glädje, det var, som om man ilat genom själva världsrymden, på en lyckofärd utan slut, …”
Planeten Markattan (1937)