En våg av applåder ekade i hela lokalen när Dawit Isaaks bror Esaias klev på scenen tillsammans med de nyligen frisläppta journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson.
De blev mottagna som popstjärnor och verkade uppriktigt sagt betagna av den hälsning de fick.
Det första som skedde var att Esaias Isaak höll ett riktigt rörande och inspirerande tal.
För att citera en del av det:
”Det känns jobbigt och svårt att vi vet lika lite som vi gjorde i november år 2005, vilket var den senaste dokumenterade kontakten vi hade med Dawit. Det vi måste göra är att kämpa, vi får inte sluta hoppas. Slutar vi hoppas så glömmer vi honom och glömmer vi honom är han lika med död.”
Johan och Martin blev dömda till 11 års fängelse för något som vi här ser som vanlig journalistik men som tystades ned av dem som framställts i dålig dager. De sa själva att det här var en resa som förändrar hela deras liv. De sa även att de hade tur som kom ut därifrån men att det är svårt att vara glad när så många fortfarande är kvar.
”Vårt fängslande var ett försök av regeringen att skrämma såväl utländska som inhemska reportrar och även människorna som lever i konfliktregioner. Vi kommer självklart efter vi hämtat andan och lugnat ned oss sätta oss ned med det här och jobba för att få loss journalister som fortfarande sitter fängslade runt om i världen.”
De sa också att Dawits helvete garanterat är lite lättare av att få veta att folk bryr sig om honom och kämpar för hans skull. ”När vi satt inne och fick rapporter hemifrån kunde man leva på det i flera veckor, man gick som på moln för man visste att man satt inne för en god sak. Det var lätt när man visste att folk brydde sig.”
Det första Dawit sa när han fick ringa hem var ”Tack för att ni brytt er så mycket”, berättar Esaias.
Innan trion kliver av scenen får de frågan om det finns någon lärdom av det här och de svarar:
”Om det finns någon lärdom? Lärdomen av det här var att Internationella samfundet faktiskt lät detta ske. Det får aldrig hända igen. Jättetack för stödet vi fått under tiden vi satt i fängelse.”
Efter framträdandet träffade vi Martin och Johan bakom scenen och fick den känslan att de var ganska skakiga och påverkade av situationen. Det är ju trots allt bara två veckor sedan de kom hem till Sverige, så vem klandrar dem egentligen?
De verkar vara väldigt ödmjuka människor och vi är glada att vi träffade dem, det här är ett minne för livet.
/Emelie & Sofia
