Ludvig Nordström-texter om Jul

Julen.
Den 18 eller 19 december slutade i regel storskola och seminarium. Den dagen stodo bondskjutsar utanför en massa små hus i stan, och vid 1—2-tiden sågos långa karavaner av dylika skjutsar under skratt och rop kuska genam gatorna och försvinna borta på landsvägarna. Skolpojkarna foro hem, upp i skogarna att fira jullov.
I stan kom Tomasmäss. Då hade från fjällen och skogarna de stora renhjordarna hunnit till kusten, och på stans gator syntes, mässodagen, lapparna komma i akja efter renar, vilkas klövar knäppte gällt mellan husen. Boris, boris! skrek hela det unga Härnösand, men husfäder och husmödrar strömmade till torget för att köpa renkött och renben. Ren-benskalas, det var en stor tilldragelse! Renben med gammal sherry.
Och söndan före jul strålade varje butiksfönster i stan. De första julbockarna började titta ut. Julaftonen var stadsmörkret fullt av dylika julbockar, d. v. s. i vitt klädda, maskerade pojkar, som gingo ur hus i hus med julstjärnan, trädde in i salen, där julklappsutdelningen ägde rum, sjungande:
Göder afton härinne, både herre och fru! Vi önska eder alla en fröjdefull jul.
Det blev punsch och en slant, och till sist voro julbockarna så överst fulla att de hamnade i finkan.

Detta gamla bruk förbjöds kring 1893, då julbockarna ställt till bråk under en stor eldsvåda, som utbrutit i stan på själva julaftonen.
Juldagsmorgonen var hela stan upplyst, och man gick i julotta i domkyrkan, där ännu vissa familjebänkar funnos, av gammal tradition. Jag såg själv, hur det hände, att borgmästaren nekade sitta i sin bänk, om någon annan satt sig där. Då stod han i gången utanför, under hela gudstjänsten.
Juldagen måste man stanna hemma i familjen — till middag. Då lyste det överallt igen. Det var stora julmiddagen. Gud i himlen, så då åts! Och dracks! Jag minns en sådan julmiddag, då en gammal farbror bokstavligen föll under bordet. Annandagen hade hela stan magplågor, odi för att bota dem åktes släde. Det var slädar överallt, på alla vägar!
Så var det bjudningar i ett kör till tjugondag-Knut. Då dansades julen ut på S: t Petrilogen. Strax före jul hade i domkyrkan ägt rum stor utdelning av klädespersedlar åt fattiga folkskolebarn, och tjugon-dagen var det stor fest på Logen med stånd, tombola o. s. v. och av vilken vinsten tillföll de fattiga. Då skulle alla stans barn närvara, klasskillnaden mildrades då något, och förmögna hantverkares barn o. s. v. deltogo. Det var en samhällelig fest i viss mån, som slutade med stor dans.
Och sen samlades julgranarna från alla gårdar och sparades till — valborgsmässan.
Det okända Sverge och andra skildringar 1924 – Kap. 3 ”Från Gamla Härnösand”

”Förejulsvinter”
Termometern visar – 13 grader, och den blanka tuppen på kyrktornet visar V.S.V.
I söder hänger en halvklippt måne
Klockan är 2 e.m.

Nu är vintern naken och kall med ringa snö och knarrigt före. Det gnisslar under böndernas stöflar, hästklockorna ha tappat ton och klämta sprucket, i männens mustascher hänger frosten, och fruntimmernas näsor äro lika röda som deras läppar blå och ögon hvassa.

Det förmärks, att staden ligger i sågvärksdistriktet, ty luften är impregnerad med rök af milor, och öfver taken mot himlen hänger en tung gulgrå dimma från värken.
Det börjar småningom dra samman till middagstimmens likblå skymningsdagar. Molnen jagas undan, rodnaden på västerrymden rinner bort och vid 3-tiden brister Venus fram öfver Alnön och från Storgatan sedt öfver Sveas hus.

Ännu ha vi dagar kvar till de brinnande himlarna.

Det fryser till jul. Öfverallt fryser det. Människorna krympa samman och gå fort längs trottoarerna, när en butiksdörr slås upp strömmar ånga ut som från en bastu, på en isig fläck ramlar plötsligt en karl med en svordom, barn springa omkring och skratta åt honom, de fattiga supa sig fulla för att glömma all kyla och allt elände, trasiga affärsmän af obestämd art bjuda tvifelaktiga ting till salu, och i hvart hörn möter du en rödnäst, trasig man som lallar:
— Ge mig 25 öre, herr! 25 öre till logis. Men ett förhärdadt sinne bjuder dig hålla 25-öringen inne till bättre bruk. Ja, bättre!
Och så kommer julen en vacker dag örfver oss. Inte med stora förhoppningar och glimt af allt godt, men mycket annat, som åren lärt. Som man sett bakom kulisserna. Som att man inte finner midvinterfästen af gammal valör längre.

Det är nio dagar till julen. Den kommer till alla de små med stora ögon och hjärtan. Dan före dan före dan före…

”Bravo” går och bryter is nere i hamnen. Jag stod en half timma och såg på.

Den har bogen urgröpt och en fot under vatten har den en stor järnknöl, som är som en puckel. Den går och bökar rätt långt ute på fjärden, kommer dansande in mot kajen på sned som en orolig häst, man hör isen brista med buller som af tilltagande åska, den bågnar, buktar sig, gunngar och brister i rämnor med en smäll. När ångaren backar, slätar sig vattnet blanksvart och färgtomt som tusch.

Rök ångar i ränna, ångan puttrar från maskinen, aktern på båten är tung och släpig som bakkroppen på en geting och hvit af frost.

Och fram och åter går färden genom den hvita skorpan, det dundrar och hväser – – – en ångare väntas mot kvällen, farleden skall vara klar.

På andra sidan lyser Sydostbrottens ciberröda sida den ligger stilla den röda ovädersunen och hvilar till nästa års storm och dimma, då mistluren skall ula och klockan klämta, långt ute på hafvet.

Här ligger en dragare, en lastbåt. Skorstenens öppning är tilltäppt med säckväf som en syltburk,hvisslan är ombunden som ett såradt finger, gluggar och hål äro förspikade, och ångaren är fastfrusen i isen. Jag tänker på vårens bolagsstämmoa, då det skall komma i dagen, hvad den här dragit in under sommaren. Då får man se, om den kanske än en gång måste i likvidation. Gamla usling, om den kunde, hvad skulle den tänka om tillvaron?

Nu komma publikanerna i flock för att se Bravo bryta. De ha suttit inne och rökt bevakningen full och resonerat om befordringar, löner, förflyttningar.

Öfverallt samma sak: hur nå högsta möjliga summa af förtjänsten?

Grått folk öfverallt, grått väder, grå ord, grå himmel. Kyla inne och ute. Termometern sjunker alltjämt, och vi fryser i detta ”ruskiga” land.
Och så midt i alltsammans blir det jul.
Prosit!

”Tidu Mörk”
Sundsvalls Tidning 1904-12-15.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.